Glädje! Minst lika glad nu som innan. Det blev 9,8 km 56,25 min, tempo alltså 5,45/km. Det stämmer alltså precis med vad löparcoachen trodde var mitt E-tempo (easy tempo) dvs prattempo 70-79 % av maxpuls uppskattningsvis. Det kändes verkligen i hela kroppen att det var E-tempo, och jag kände mig så stark! Kände att jag hade lätt orkat 5-6 km till vilket ju känns underbart inför vårens löpning. Och det bästa, inte ont i knäna! Nästa helg blir det ett 12 km-pass, som jag ska ligga på som längsta sträcka i några veckor och sedan successivt utöka igen. (I min värld är ett sk "långpass" minst 12 km) Nu har jag firat med en stoooooooor kaffe och bästa fikat, tärnad apelsin, russin, massor av kanel och naturell lättyoghurt.Jo... jag sprang fel. Det är bara jag som lyckas springa "vilse" när ambitionen var att springa Limhagen-Lima-Krökbacken-Lycka-Tibble-hem! Jag insåg när jag stod vid Leksands golfklubbs klubbhus och den plogade vägen tagit slut, att jag någonstans valt fel väg... Så det blev till att springa tillbaka igen och göra lite krokar hit och dit för att få ihop distansen.
Läste ett citat någon gång "den gången jag ser en leende löpare ska jag överväga saken". Då skulle hon sett mig idag! Sista kilometrarna sprang jag bara och log.
3 kommentarer:
härligt gumman! du har glömt ett "jag" i sista meningen. Kram
du är duktig du. och att tycka att det är så kul är beundransvärt! synd att vi aldrig kommer få springa ihop igen... jag gillade när vi harvade på runt bodlindor :P
Bah langpass minst 12 km, sa langt har jag val sprungit max 5 ggr i mitt liv. Jaja far val fuska pa limsjon runt om jag ska ha nagat for min kaxighet! Puss fran malaysia!
Skicka en kommentar