Tjejvasan 30 km 2011, mitt lopp!

Lördag morgon, Oxberg. Jag var väldigt nervös, samtidigt sugen på att äntligen få börja åka och se hur långt det skulle bära! Väderprognosen hade hastigt ändrats, från -3 till +0. Det gjorde att jag var rädd att mina skidor var felvallade... provåkte skidorna när vi kom fram till Oxberg och kände att det släppte totalt i minsta motlut - bakhalt! Glidet var toppen men... ...som tur var hade jag ett serviceteam med mig! Fästman, svärfar och far! Tre karlar som gjorde allt för att hjälpa mig. De sprang iväg och köpte lila valla, och lade på två lager fästvalla. På bilden jobbar de med varsin skida! Jag hann inte prova skidorna igen utan fick lägga ut två "oprövade kort" i min startfålla. Inte bra för mina nerver! Inte blev det bättre av att jag två minuter innan start upptäckte att höger stavs handfäste var trasigt, och remmen flera cm längre än på vänster sida... Jag startade i led 2, som startar tillsammans med elitled 0 (åkare 1-99) och led 1. Starten gick med ett pistolskott, och iväg var vi! Jag hade inte glömt förra årets jobbiga resa till Hökberg, första kontrollen efter 11 km. Milen till Hökberg är banans backigaste. Därför manade jag mitt mantra, åk lugnt, tekniskt, stort. Inte stressa! Samtidigt kan man inte ta det hur lugnt som helst heller. Jag hade vid starten hamnat långt bak i mitt eget led och hade stora proppar av åkare framför mig. Det stod helt stilla i backarna. De två första kilometrarna tog över 12 minuter!När jag kom fram till Hökberg hade jag varit ute i drygt 51 minuter, höll 14.3 km/h. I Hökberg stod mitt team och hejade! De var lättade att se att jag såg glad ut, för det var jag ju! Och jag höll mig till min plan, och det känns faktiskt som att mitt lopp började i Hökberg.

Efter Hökberg väntar några km med sköna utförslöpor. Jag återhämtade mig och sen bara körde jag! Och jag körde bra! Mellan Hökberg och Eldris (10 km) plockade jag över 100 placeringar! Och jag höll en hastighet på 15.4 km/h. Jag tror inte jag tog ett diagonaltag på 10 km. Jag stakåkte i princip uteslutande 30 km, förutom när jag skulle upp för branta kullar - då sprang jag på "tårna" för det var bara där jag hittade något fäste. Kilometrarna rasade på snabbt, 19 blev 15, 14, 12 och vips var jag framme i Eldris! Drack en mugg sportdryck, en mugg vatten i farten och körde på. 9 km kvar - inte ens två varv runt Källan tänkte jag. Nu jäklar kör jag! Och jag ökade hastigheten sista 9 km till 15.5 km/h.

Samtidigt var jag rädd att "ta slut", hur länge skulle jag orka köra på så snabbt, och med bara stakåkning? Jag var rädd att det skulle komma långa, flacka motlut där det skulle bli svårt att staka eftersom jag hade bakhalt och svårt att diagonalåka. Men samtidigt kände jag stark och stundtals fick jag en grym känsla i kroppen, jag orkar! Det var ett enormt kvitto på att träningen vi lagt ner faktiskt fungerar och gav utdelning. Det var även peppande att hela tiden staka om andra åkare. Någon i publiken kommenterade mitt "glid", och såklart hade jag fantastiskt glid men samtidigt hade jag aldrig orkat "glida" eller fått glid framåt om jag inte orkat PUMPA!

Jag tittade på klockan när det var cirka 5 km kvar och insåg att om jag inte tappade helt så skulle jag kunna klara under 2.10, och absolut under 2.15. ICA bjöd på en extra vätskekontroll vid 3-4 km kvar och jag slet åt mig en mugg. Sista biten åker man i ett elljusspår innan man kommer in i "stan", det är mycket upp- och ner samtidigt den åkningen jag är van vid, springa upp och vila ner. Det var en otrolig känsla att se Moraklockan , jag fortsatte staka om. En av de sista kvinnorna jag åkte om ropade jag till "kom igen, nu KÖR vi, nu går vi i mål på under 2.10!" Hon ropade tillbaka. När jag kom uppför sista kullen in mot det långa upploppet var jag så trött och mjölksyran skakade i min överkropp. Samtidigt så vägrade jag ge mig med bara så kort plåga kvar. En massa konstiga tankar for genom huvudet, mest tankar på det är inte FARLIGT att att ta ut sig, jag kommer inte dö, det är snart över, jag har fortfarande sekunder att vinna... Hörde mitt team heja och tog några sista staktag in över mållinjen. Utpumpad och lycklig i samma stund. Jag gick i mål på tiden 2.05.27 och det var en jättebra tid för mig! Jag förbättrade förra årets tid med 17 minuter. Plats 273 (i tävlingsklass, dvs av åkarna i led 0,1,2)Det var absolut bättre förutsättningar än förra året, det fanns tydliga spår hela vägen och det var lagom temperatur. Samtidigt är det svårare att kapa tider ju snabbare det går, att jag skulle kunna kapa en kvart till finns ju liksom inte... om jag fortsätter åka 30 km lopp handlar det mer om enstaka minuter. Men nu tänker jag inte på det, nu njuter jag av detta och ska njuta nästa söndag, tre gånger så långt! Men det känns SÅ skönt att ha åkt snabbt och presterat när det verkligen gällde, nästa helg åker jag helt utan förutsättningar och ska bara genomleva äventyret.