Orsa Ski Marathon 2011

Det här är mitt tusende inlägg på bloggen. Inlägg 1000 - en loppberättelse - om en tävling som blev pannkaka för mig! Skidåkarfrukost! Det var -21 imorse och det kändes väldigt kallt, men vi visste ju att det skulle bli varmare framåt dagen. Tre förväntansfulla åkare styrde kosan mot Orsa... Hämtat ut chip och nummerlappar! Då börjar det kännas i magen att man ska tävla...
*

Starten gick 11.00 och eftersom vi startade i H21 resp. D21 fick vi starta i led 1. Det kändes inte helt rätt, men ok då. Solen sken, det var kanske -6 grader vid starten. Visserligen fanns det inga spår i startområdet men det tänkte man ju att spåren blir väl bättre sen? Det blev de tyvärr inte. All nysnö som fallit sista två dygnen gjorde att spåren var mjuka som bomull och föll sönder fullständigt av trycket från alla åkarna. Stavfäste fanns det inte heller.

De första 4-5 km höll jag och JW ihop. Det var trångt och bökigt och spåren var söndermosade och mjuka som potatismos, men jag hoppades fortfarande att det skulle bli bättre. Pulsen var hög och vi fick kämpa för att ta oss framåt. Blev omåkta och åkte om...

Efter första vätskekontrollen tappade jag kontakten med JW. Jag kände mig fruktansvärt seg och stum och hoppades fortfarande att både spår och kropp skulle "lätta". Blev omåkt hela tiden, fick staka i nerförsbackar då glidet var helt obefintligt. Vid 12 km hade det tagit 1 timme att åka, vilket kändes grymt omotiverande då jag åkt 16 km på under timmen på träning umder vintern och 31.52 km på dryga 2 h. Någonstans där bestämde jag mig för att inte åka två varv på 21 km-banan utan kliva av efter ett varv. Det kändes redan kört att kunna seeda upp sig mer (jag har led 8 i Vasaloppet sedan tidigare Tjejvasa-resultat) med dagens tid och förutsättningar.

När jag väl bestämt mig för att bara åka 21 km så gav jag upp det mesta, försökte njuta lite av solen och skita i klockan och alla som åkte om. Mot slutet av 21 km träffade jag Magnus, som åkte dit med oss, som också bestämt sig för att bryta. Vi insåg sen att det var många som bröt efter 21 km. Men jag fick besked om att JW passerat och sett pigg ut vilket värmde hjärtat!

Efter det följde en nervös väntan på JW. Jag förstod att han hade det lika tungt ute i spåret som alla andra vittnade om. Segrartiderna blev långsammare än förväntat och bekanta åkare som gick i mål gjorde det på betydligt sämre tider än motsvarande lopp tidigare i år.

Men så såg vi en turkos jacka längre bort och jag blev hysteriskt glad och vi skrek alla så mycket vi kunde! JW åkte i mål, 42 km på cirka 3.25 vilket var en helt enorm prestation med de tungåkta föret och utan spår. Det är lustigt det där, att jag själv bröt kändes liksom mindre skadligt när jag kunde glädja mig med JW och vara stolt över honom! Det var hans livs längsta lopp och han slutförde det otroligt bra och krigade hela vägen. Nu får han förhoppningsvis flytta fram ett par led i Vasaloppet vilket var hans målsättning.

Visst är jag lite besviken på mig själv samtidigt kändes det inte som jag hade så mycket att kriga för... jag kunde inte motivera mig för att "pulsa" runt ett varv till. Jag får se det som ett ganska kasst och långsamt träningspass. Ingen självförtroendehöjare direkt men hoppas på revansch på Tjejvasan! Jag kan inte sticka under stol med att skadan lindras något av att många andra bröt och gjorde dåliga tider. JW kämpar hela vägen in i mål!