min vår tjugohundranio

Och det var den första dagen, det var grå himmel och komprimerad ångest instängd mellan fyra väggar. Jag gjorde som jag då gör, åkte till Insjöns elljusspår med Honey och åkte 22 km längdskidor, trötthet som gör att man inte orkar känna. Och det var den andra dagen, jag kom till jobbet och hade fått kärlekspaket av Anna-Lena, och med allt jag känt fastklistrat utanpå huden, saknad skavande innanför, så var det nästan mer värme än jag klarade av. Och det var tjugonde dagen, trettiofemte dagen, femtionde dagen, sextiosjätte dagen… Nu har alla dagar gått, det är nästan nittio dagar sen jag skrev i min riktiga dagbok hur jag for hem en vacker vintermorgon, kära dagbok, det är minus åtta grader, klockan är halv åtta, det gryr, och jag cyklar över isen, genom ett folktomt Leksand en söndag morgon, förbi Lucky house där glaskrosset fortfarande ligger kvar, med ett randigt ansikte, ner i sängen, under täcket.

Det här är min vår tjugohundranio. Det är snö som aldrig slutar falla, det är en himmel som är grå som en betongplatta, det är så jävla mycket känslor i mig, det är som att hela mitt bröst är en ballong som bultar och bankar och som kan gå sprängas i vilken sekund som helst. Det är alla ytterligheter, det är nätter som bryts av på mitten av drömmar och spöken, det är sjukt mycket glädje och vänskap och kärlek. Och det är min vår tjugohundranio och nu är vårvintern slut och det är snart sommar.