Fartfyllds Julblogg

Första dagen på den första julledigheten! Icke att förglömma att jag sedan ska vara ledig från Nyårsafton till och med den 11 januari! Jag sitter nu och njuter av två ruggigt goda tjockbullesmörgåsar med julskinka på, och en stor kopp kaffe!
*
Hur härligt är det inte också, att faktiskt hela Sverige får en vit jul? Helt fantastiskt!

Idag har jag en liten överkomlig To Do-lista att sätta tänderna i, bland annat hämta ut en av julklapparna till mig själv och införskaffa förköpsbiljetter till det stora juldagsäventyret.

Jag måste även skriva några rader om träning, annars vore det ju inte Fartfyllds blogg... Igår begav jag mig, glad och entusiastiskt, till Källan för en efterlängtad längdskidpremiär. Och visst var det härligt på sätt och vis! Skidorna gick bra, tekniken satt kvar någorlunda, stjärnorna glittrade... MEN! Jag har varit ganska liberal vad det gäller det omdebatterade ämnet träna med sjukdom/skada. Har väl en och annan gång tänkt, att tar man varje chans att vila en och två veckor vid minsta snuva så lär det inte hända så mycket med utvecklingen.

Men det var ju ett men också. Det finns naturligtvis gränser för detta. Att styrketräna lugnt är inte särskilt påfrestande för hjärtat. Det gick bra att göra det. Att bege sig ut i längdskidspåret när det är minus tio grader, när du just har legat sjuk i en vecka och fortfarande har en inte helt utläkt infektion i kroppen, det skulle man som min älskling upprört sa efteråt, kunna kalla för helt enkelt idiotiskt och puckat. Skidåkningen gick ju inte särskilt bra. Jag fick stanna var hundrade meter och försöka bli av med segt slem som täppte till hela halsen.
*

*
Det värsta var efteråt när jag stannade pulsklockan efter fem korta kilometers åkning, och såg min uppnådda maxpuls under de 28 minutrarna det tog att släpa sig runt. Och då blev jag faktiskt rädd. Då förstod jag hur mitt hjärta fått slita under den turen. Maxpulsen var så mycket högre än jag någonsin närmat mig tidigare, högre än under de tuffaste löppass och svettigaste spinningtimmarna. Jag hade haft 220 i maxpuls och 171 i medelpuls. Och det är såklart inte bra alls! Jag är fortfarande rätt skakig, och nu blir det lugn styrketräning några dagar till. För om valet står mellan att inte träna under några dagar eller inte träna alls fortsättningsvis så är valet rätt lätt, ändå!
*
Nu är det i alla fall JUL ! Min julledighet kommer innebära mycket tid med familjen, syskonen, vännerna och såklart finaste prinsen. Jag hoppas även på en hel del skidmil så fort jag känner att jag orkar med pulsträning igen. Nästa vecka blir det arbete tre dagar innan elva dagars ledighet med bland annat en längre fäbodvistelse inplanerad!
*
Jag hoppas att ni alla kära och fina därute får en underbar, underbar jul med mycket kärlek, god mat och frisk luft och rörelse med röda kinder!