Tjejvasan 2010 - mitt lopp!

Nu står maten i ugnen, en öl är öppnad och jag, älskling och lillasyster drar snart vidare på kvällens festligheter...

Men först, Tjejvasan 30 km! Vid starten i Oxberg föll snön och hade så gjort under natten, vilket ledde till en hel del nysnö ute i spåren. Startskottet gick 10.00 - led 0, 1 och 2 släpptes iväg samtidigt. Det var fruktansvärt trångt i starten och första kilometrarna. Förra året hade jag placerat mig först fram i dåvarande startled långt bak, och var snabbt i väg i mitt led och hade fri åkyta framåt. Nu var det trångt och bökigt och jag krockade med en annan kvinna som föll... pinsamt men hon tog sig snabbt upp igen!

Fram tills Hökberg gick för snabbt. Min vana trogen gick jag ut för hårt och jag var helt slut vid Hökberg. Tunga spår, trångt och dessutom backigt mellan Oxberg och Hökberg gjorde att jag var gråtfärdig vid första kontrollen, efter 11 km åkning. Jag funderade på att bryta och det kändes eländigt. Dessutom blev det en seriekrock framför mig, vilket gjorde att även jag ramlade! Jag fick lov att åka rätt ut i en snödriva och lägga mig för att inte fara in i dem. Med snö från topp till tå kravlade jag mig upp och vidare.

Bilden nedan visar ungefär hur det kändes... Jonathan och Elina stod i Hökberg och hejade glatt på. De möttes av ett blodrött ansikte och en frustrerad Jonna som fräste Det är ASDRYGT!

Jag trodde aldrig det skulle gå att vända känslan i kroppen, men jag lyckades återhämta mig i nedförsbackarna efter Hökberg. Vid varje kontroll drack jag två muggar sportdryck och vatten. Så sakta började jag åka om några stycken som åkt om mig tidigare.

*

15 km-skylten kom fortare än jag trott och sedan fräste jag på allt jag orkade samtidigt som jag försökte fokusera på andning och teknik. Satsade på stakåkningen vilket gav utdelning. Jag hade även superskidor... mitt glid var helt otroligt även om de hade kunnat nypt bättre uppför.

*

Sista kilometrarna och framför allt den allra sista kilometern bestämde jag mig för att ge allt... mjölksyran darrade i bena men jag kände att jag nu åkte rätt fort för jag åkte bara om och blev inte omåkt sista kilometern. Jag fick själv det stora nöjet att säga åt en kvinna att flytta sig ur spår i sista backen.

*

På upploppet var det inte vackert, det gjorde ont och jag grimaserade och tog i så jag frustade. Hörde svärfar, Jonathan och Elina heja på vilket gav kraft att ge järnet in över mål... jag hade tidigare sett på en klocka att den var 12.15 när det var cirka 1,5 km kvar vilket gjorde att jag insett att jag kunde slå förra årets tid!

*

Passerade det anrika målet, totalt slut! Men på sluttid 02.22.03 vilket var en förbättring av förra årets tid med fem minuter!

*

Jag är så himla glad och stolt nu! Förra vintern var första vintern jag åkte mer än 5 mil på en säsong och jag tycker att jag ganska snabbt har blivit en ganska duktig skidåkare. Så just nu är det bara att njuta, en dag eller så... tack för alla lycka till och peppande!

Jag och Hanna gör ett segervrål! Hanna och Michaela, mina duktiga medlöpare, förbättrade också förra årets tider!