Min abstinens efter att få röra mig ordentligt är stor. Samtidigt går processen snabbt, att vänja sig vid en ganska inaktiv tillvaro där jag ibland inte ens går utanför huset på en hel dag. Idag var jag barnvakt åt Elis, och vi gick en liten promenad.
På kvällskvisten kände jag mig nästan sjuk av längtan efter en cykeltur, en vända i löparskorna, eller en promenad. Att få andas och fyllas av den kalla luften, få rosor på kinderna, röra mig litegrann. Jag gick en sväng på 2-3 km runt Limhagen. Det går sakta, jag får sammandragningar av att gå, jag är inte helt hundra frisk, men ändå! Åh! Jag blev omsprungen av löpare och gick förbi min backintervallbacke.
Om inte alltför lång tid hoppas jag kunna gå promenader med barnvagn och så småningom börja springa. Men jag har ingen brådska, var sak har sin tid. Jag har en idé om hur jag ska ta mig tillbaka till en stark och uthållig kropp men det kommer få ta den tid det tar. Jag kommer inte ge mig ut och springa efter någon vecka, om någon oroade sig för det. Under senhösten och vintern gissar jag att den mesta tiden kommer gå spenderas hemma, då vi ska lära känna varandra i en liten familj, få ordning på saker och ting, jag hoppas att vi kommer tända ljus och en brasa och inte känna press att ut och göra saker. Hösten känns som en bra tid att få barn på, på så sätt. Det händer inte så mycket och det är mer "okej" än annars att tillbringa mycket tid hemma.
Nu när det inte ens är ett tvåsiffrigt antal dagar kvar till "vårt datum" är längtan efter att få bli tre nästan olidlig...
.JPG)
