Sex veckor i rasande fart

Mitt bloggande går verkligen inget vidare just nu! Dagarna går och bloggen den mår... dåligt? Idag är det sex veckor sen Knut föddes! Han växer så det knakar, nu väger han snart 5 kg! Nästan 4900 gram när han vägdes i torsdags. 

Under veckan som gick började JW sin sista praktikperiod som sjuksköterskestudent, det närmar sig examen! Det innebär att han tyvärr är borta mycket just nu. Jag hade mycket sällskap av andra under veckan men vi saknade pappa förstås. Eftersom det är första advent idag så adventspysslade vi en del. Jag gick många långa promenader och tog några försiktiga joggsteg. I morgon tänkte jag gå en promenad runt Limsjön cirka 8 km. Det är nog sista chansen innan snön kommer. I vår kommer jag och Knut att röra oss där ofta, hoppas jag!

Glad advent på er och hoppas ni kikar in här ibland, de glesa inläggen till trots... 

Veckan som gått

En dag i Östanhol hos lillasyster. Här är en liten del av deras utsikt över Siljan... 

JW bakade bullar tills jag kom hem en dag! 

Här kommer några bilder från senaste veckan. Jag måste verkligen börja skriva dagbok, alternativt blogga oftare, för som det är nu minns jag inte vad jag gjort de senaste dagarna!

Men jag ser i alla fall på bilderna att det "händer saker". De översta bilderna på Knut är kanske en vecka gamla och sedan dess har han förändrats igen! Bl.a. fått ett mycket högre hårfäste... nu ser han ut som en helt underbar liten farbror!

Idag har vi bakat tjockbulla (ett mjukt matbröd) som vi gör varje år till jul. Min insats var ganska blygsam, jag hann inte baka så mycket men jag njöt av traditionen ändå.

Spring i benen

Nu har det gått mer än fyra veckor sen Knut föddes! I övermorgon blir han 1 månad! 

Vi har det så fantastiskt bra, jag känner mig så lyckligt lottad... Det är klart att det är jobbigt också, med all oro, en viss trötthet såklart, mycket hormoner och överkänslighet. Men jag hade inställningen att det skulle bli extremt jobbigt och sömnlöst första tre månaderna och det har ändå gått "lättare" än vad jag trott. Jag inser såklart att det kan vända om och sömnen kan bli sämre framöver, men just nu njuter jag av varje dag och timme med min älskade pojke. 

Jag börjar fundera på när och hur jag kan börja träna igen. Just nu går jag långa, raska promenader (cirka en timmes promenad) nästan varje dag. Det är skönt att gå utan sammandragningar och utan att väga så mycket. Jag orkar gå snabbt och trycka på i uppförsbackarna. Kroppen känns faktiskt väldigt bra och kanske kan jag börja med lätt styrketräning nu? Och så småningom lägga in lite joggning i promenaderna? Cykling/spinning kanske kan fungera? Jag inser att jag borde läsa på om träning efter kejsarsnitt, men det var det där med tiden... en "insikt" efter att ha blivit förälder, tiden räcker inte till allt den räckte till förut. 

Jag längtar efter att få börja springa igen, och tror som tidigare nämnt att 2014 blir ett "springår". Men mer om det en annan gång. 

Inte lätt att fånga de här fötterna på bild! 

Lyckliga dagar

Alla bilder har jag lånat från Elinas blogg. 

I morgon är det fredag igen! Det är helt osannolikt hur snabbt dagarna går. Än så länge upplever jag inte att jag har oceaner av tid men när jag kommit in mer i lunken som mammaledig kanske det kommer? Just nu går dagarna så snabbt och jag har ibland svårt att hinna med att ens ta en dusch.

Den här veckan har vi bland annat tillbringat tisdagen med min syster, Knuts faster och en annan mammaledig vän. Bilderna är från den underbara dagen.

Idag var min mamma här med oss hela dagen, plus Elina och Elis. Vi hade en så mysig dag med mycket gott att äta och många skratt. Bl.a. när Elina kallade Knut för både Elis, Nils och Sune innan hon till slut hittade rätt namn... våra amningshjärnor bidrar till många skratt!

Jag håller på och skriver en förlossningsberättelse som jag funderar på att dela med mig av.

Skidåkaren

Njuter nu av långa barnvagnspromenader nästan varje dag!

Den här tiden på året börjar jag titta väderrapporterna maniskt. Är det snö på väg? Jag avundas de som bor i Östersund, Kiruna och Bruksvallarna som redan kan åka skidor. Den här tiden på året brukar jag spendera många timmar i gymmet, för att stärka upp skidåkarkroppen. Att vara stark i överkroppen och bålen tycker jag är A och O för att lyckas i spåret.

Längdskidåkning har kommit att bli "min" idrott. Den jag lagt ner mest tid och resurser på, den där jag nått längst och presterat bäst. I år är det annorlunda! Jag har inte tittat på en väderrapport på länge. Jag vet inte hur mycket skidor jag kommer kunna åka i vinter, jag tippar att det kommer att bli mer springande och gymmande då det är mer lättillgängligt och "snabbt gjort", du behöver inte valla skidor, ta dig iväg till ett spår osv.

Men jag hoppas ändå i mitt skidåkarhjärta att få ett antal pass även säsongen 13-14. Några kvällar i hårda spår i Källan, någon solskenstur på Granberget. För den här tiden på året tickar ändå igång någonting i mig. Längtan till att få sätta på sig pjäxorna, knäppa på skidorna och staka iväg...

Snuva...

Igår kväll kände vi inte riktigt igen vår Knut. Han var så "gnessig" (vilket bra ord det är förresten!) och kom aldrig till ro. I natt vaknade vi vid halv ett av ett illvrål. Knut hade blivit dunderförkyld! Det var så hemskt att höra hur han knappt fick luft. Det tog flera timmar innan vi somnade om. Nu har vi varit på BVC på ett redan innan bokat besök och fått goda råd. Det tog inte ens tre veckor innan han drabbades av sin första snuva...

Då BVC rekommenderade bl.a. frisk luft (bra för näsan och luftvägarna) har vi i alla fall gått en promenad idag. Även igår. Jag saknar friska luften mycket och får ny energi av att komma ut! Nu hoppas vi på en snabb tillfriskning för vår skatt.

Malin har lagt ut några underbara bilder på Knut på sin blogg förresten! Titta här! 

Tacksam och lycklig

Nu har mitt "nya liv" som föräldraledig börjat. Det känns så lyckligt att jag ska få vara hemma med Knut i ett år till! Jobbet har aldrig känts så långt borta... Att vi ska få all denna tiden tillsammans, och sen han och hans pappa. Sverige är på många sätt helt fantastiskt. All denna vård vi fått, både under graviditet, förlossning, och nu på barnavårdscentralen. För allt detta betalar vi noll kronor. Hittills har min enda kostnad varit 100 kronor när jag tog bort agrafferna hos distriktssköterskan...

Knut är än så länge väldigt nöjd med tillvaron. Ändå finns det alltid saker att oroa sig för. Det blir en utmaning för mig att hantera. När all denna kärleken finns kommer oron att något är fel eller något skulle hända på köpet... Idag har vi tillbringat dagen hos min lillasyster i Östanhol. Ytterligare en fantastisk grej, jag och min syster - och mina syskon som är mina bästa vänner - får vara föräldralediga samtidigt. Jag är så oändligt tacksam över allting.

Statusuppdatering

Dagarna rinner iväg så fort! Jag har knappt hunnit öppna upp datorn under hela veckan, och det gör ingenting. Vi har haft många besök och även en hel del tid för oss själva, vi tre. Jag och Knut har även varit ensamma några gånger och det har gått fint.

En 45 minuters svettig promenad tog vi härom dagen... rädd för mjölkstockning var jag i princip vinterklädd.

Igår tog jag bort stygnen (stiften) från mitt 20 cm sår som löper över magen. 17 st agraffer skulle plockas bort. Efteråt tyckte jag att jag hade mer ont än innan. Just såret efter snittet är väl det enda som stör litegrann i tillvaron just nu. Jag känner mig begränsad i vad jag kan göra, bära, lyfta, dra... Jag vill vara försiktig för att inte störa läkningen och få en fulare läkning och ärrvävnad. Samtidigt vill jag orka vara aktiv! Nu vet jag att man såklart även efter en vaginal förlossning kan vara "tilltygad". Jag känner faktiskt ingen direkt besvikelse över att det blev snitt annars. Förlossningen var så extremt utdragen att när han väl kom ut var det bara skönt att det var över. Visst hade jag sett framför mig att krysta fram mitt barn och få upp den hala lilla bäbisen på bröstet... men jag känner likväl att jag "fött" mitt barn och jag har troligen haft fler värkar än de flesta.

Det var läget just nu! Idag ska vi våga oss på att åka bort till våra föräldrar på lunch respektive middag. Fortfarande sover Knut som en liten stock, och vi ska vara på plats om 30 minuter...

Kusinträff i veckan

Första gången

Allt är nytt! Bada, gå med vagnen, hitta rutiner... fast "rutiner" med en bäbis som är drygt en vecka är förstås svårt. Precis som vi börjar tycka att vi ser ett mönster, så ändras det. Knut är på många sätt som de flesta nyfödda, älskar att ligga nära, känna värme och hjärtslag, vill äta ofta och sova ofta.

Två promenader har vi varit ut på. Det är så skönt med frisk luft och jag känner mig rätt pigg i kroppen. Svag i magmuskulaturen såklart, bara att sträcka upp sig ordentligt kräver sin koncentration. Jag vet så lite om hur man ska tänka om motion nu när jag är snittad. Att gå ska vara bra, men inte lyfta. Hittills har vi gått korta promenader men snart kanske jag törs gå lite längre sträckor... förutsatt att Knut fortsätter att gilla att åka vagn!

De första dagarna

Nu har vi varit hemma i knappt två dagar. Vår lilla bäbis är 5 dagar. Vi kan inte se oss mätta på honom... ibland vill jag nästan väcka honom bara för att få hålla i honom. Ofta sover han på oss, eller i sitt babynest. Idag hade vi tänkt göra barnvagnspremiär men det får nog vänta tills i morgon... dagarna går så fort. Igår var moster Elina, kusin Elis och sen farbror Johan här.

Den villkorslösa, oändliga kärleken...

Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?

Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut. 

Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också. 

Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två. 

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10...

Jag var mentalt förberedd på att "gå över tiden". Det är jag nu glad för, då jag åtminstone inte trodde att jag skulle få barn före eller på utsatt datum.

Men jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att gå över 10 dagar. Hur det skulle kännas och vara. Det är en situation som är svår att förklara... Den här väntan liknar ingenting annat. Men vi blir så enormt peppade och stärkta av alla vänner och familj.

Första dagarna var jag fortfarande pigg, +1 dag styrketränade jag, +4 dagar cyklade jag 12 km. Men från i tisdags kväll, +6, när (för)värkarna började, så känner jag mig inte så pigg längre. Jag sover nattetid med 90-120 minuters intervaller och vaknar av värkar och ont i kroppen. Men mest är det utmattande mentalt.

Jag vet inte om jag kommer blogga något mer nu innan förlossningen, det finns inte så mycket att skriva om heller då dagarna ser ganska likadana ut. Igår fyllde jag år och idag har jag varit ute på en del trevligheter visserligen.

Håll tummarna! Och häng med på Instagram där det går snabbare att få fram ett inlägg... där får ni bland annat se småfågelmataren som jag fick av JW i present. Jag är helt orimligt till mig över denna, att sitta och se fåglarna komma flytgande och hämta frö. Idag började jag nästan gråta när det kom en domherre...

Bilden lånad här... 

Kom ut, kom ut!

Idag är vi åtta dagar över tiden och går in i vecka 42! (Vecka 41+0).

Det har varit några spännande dagar... för att göra en lång historia kort så fick jag värkar i tisdags kväll som sedan dess kommit och gått med oregelbunden styrka och mellanrum. Under förmiddagen idag klingade det nästan av helt, så det känns som två steg fram och ett bak.

I morgon fyller jag 29 år. Jag hoppas verkligen att Kotten vill komma till oss då!

Hösthästar och prassellöv

Det har varit en fin helg det här, även om jag inte har fått göra det jag helst vill just nu. Vi har varit på loppis, fyndat en snygg ljusstake för 15 kronor, fikat med familjen Andersson Hansen, blivit bjudna på middag av svärmor, fikat på Siljans konditori, cyklat 12 km idag, nu är JW ute och springer... Och en hel del vila mellan dessa aktiviteter! 

 Hösthäst i Vargnäs.

 Lycka by.

 Strandpromenaden.

 Ute och cyklar.

Dagens träd.

Jag hoppas ni haft en underbar helg i höstsolen. Alltså, när var det "dåligt" väder sist? April? Vi får hoppas att detta även innebär mycket nederbörd i form av snö i vinter! Eller kommer det torra vädret stå sig året ut?

Bra nyheter!

Dagen idag finns det mycket att glädjas åt! Fina Andréa har blivit tvåbarnsmamma! Igår föddes Sixtens lillasyskon. Åh, vad glad jag blev. Vi har följts åt i graviditeterna, beräknade med bara fyra ynka dagars mellanrum. Hon har varit både stöttande och inspirerande för mig under graviditeten, och som småbarnsförälder. Och om hon fick barn nu, borde det innebära att det snart är dags för mig också? Spännande!

Idag den 11 oktober lanserar vi även en rad nyheter för Limsjön marathon 2014! Nytt för 2014 är bland annat...

• Vi är två arrangörer! Min vän Emelie kliver in som kompanjon, något som känns fantastiskt bra och som kommer utveckla hela arrangemanget.
• Vi kommer att satsa 2014 års välgörenhetsprojekt på Cancerfondens "Rosa bandet"
• Nytt datum - 24 maj! Detta innebär att loppet inte krockar med varken Göteborgsvarvet eller Stockholm marathon. Visserligen bara en vecka före SM, men några varv kan säkert Stockholmslöparna vara med på... 
• Vi kommer korta ner varvvilan för att komprimera dagen och i högre grad uppmuntra att vi springer de officiella varven tillsammans istället för alternativa upplägg!

Läs allt på Limsjön marathon-bloggen, Facebook-sidan, hashtag #limsjonmarathon på Twitter och Instagram!

100.4 %

Enligt en app jag har, är jag nu mer än 100 % gravid... fast 100 % gravid är man väl från befruktningen, man kan väl inte vara 50 % gravid? Nåja, det menas såklart att 100 % av de 280 dagarna har gått, plus ytterligare en dag. Jag har nu alltså gått över tiden. Precis som jag hela tiden trott... och försökt ställa mig in på mentalt.

Det går verkligen ingen nöd på mig, eller oss. Men ändå har jag varit så rastlös idag... städat, plockat, handlat, spikat upp tavlor, bakat bröd, lagat soppa och pannkaka. På kvällskvisten cyklade jag till gymmet för ett lätt styrkepass. Ganska stark är jag ändå fortfarande, i armar och rygg.

Nu hoppas jag verkligen att det drar igång i natt!

Dagen vi väntat på

Så kom den till slut, dagen med stort D. Kottens beräknande födelsedag. Till skillnad från sin mamma verkar Kotten inte så noga med att komma i tid...

Det är många tankar som snurrar, igår kväll kändes det väldigt overkligt. Det var som inför julafton när jag var barn, upphöjt till tusen. Förväntansfullheten, längtan. Blandat med skräckkänslan, som att stå inför en skärseld av ovisshet och smärta. Ett okänt landskap som jag ska fram igenom, som närmar sig, som det inte finns någon återvändo inför. Jag måste dit, och igenom.

Nu har jag gått alla graviditetens 280 dagar. Det känns både som ett ögonblick och en evighet på samma gång. Det var vinter när vi fick reda på det, sen har vi gått igenom både vår, sommar och nu höst... en graviditet är lång! Och nu är det dags för Kotten att komma ut. I kväll känner jag mig stark och peppad! Kanske för att jag simmade igår och cyklade 8 km i kväll.

Jag säger som Andréa, Instagram uppdateras oftare än bloggen för de som är nyfikna. Jag har en låst profil men godkänner de bloggläsare och bekanta jag känner igen.

Det är nästan för spännande just nu...

Höstträdgård

Idag är det regnigt och grått, men varmt ute. 14 grader den 8 oktober! Ur led... Vissa år snöar det nu!

Men igår, som solen värmde då! Jag satt länge ute på balkongen med magen bar och det kändes som sommar. Jag hade en tanke om en rask powerwalk. Och visst, jag var ute och gick en halvtimme. I snigelfart. Och jag fick vända tidigare än jag tänkt då magen var stenhård av sammandragningar och det kändes som att gå med en fotboll mellan benen. Det känns verkligen att bäbisen placerat sig långt ner nu. Det ska bli spännande på dagens besök på MVC, att höra om hen fixerat sig.

Alla bilder är tagna i vår trädgård! Så visst bor vi fint "fast" vi bor i lägenhet.

Hem hemma hemmet

Det blir många timmar som spenderas hemma just nu! Några längre äventyr törs vi inte ge oss ut på, och det har funnits mycket att fixa med hemma. Nu börjar vi dock komma i ordning (det är ju bara ett år sen vi flyttade till denna lägenhet liksom...) och jag njuter av att vara hemma. Tur - för även kommande månader kommer ju till stor del tillbringas... hemma!

Nåja, igår var jag faktiskt i Östanhol större delen av dagen och idag har vi varit på kalas i Rutebo. En dålig natts sömn, men en bra söndag. Vi lyxade till det med världens godaste mat - tjälknöl på älg, potatisgratäng och svampsås. Det finns nog ingenting som är godare. I morgon är det som bekant måndag igen och jag känner mig så frisk att jag nog kan göra något mer aktivt i morgon, även om det är svårt att planera nu! En långpromenad eller ett lätt styrkepass. Vi får se. Det känns spännande att kliva in i veckan med "vårt datum"... hisnande.

Regnig lördag

Den här situationen liknar ingenting annat! Du väntar på ditt livs största händelse alla kategorier, utan konkurrens, men du vet inte NÄR! Bara att det är SNART! Men snart kan vara i natt, eller om flera veckor. Väldigt märkligt...

Idag skulle det storstädas hemma hos oss, men jag fick inte vara med! Jag åkte på loppis, köpte en trasmatta och fortsatte sedan vidare till min lillasyster och deras hus dit de flyttat igår. Det händer så mycket i våra liv nu, 2013! De har köpt världens vackraste hus vid Siljan, jag är grön av avund (jag unnar verkligen dem detta) och överlycklig på samma gång. Det är så underbart att ha alla syskon samlade i Leksand igen!

Nu är det lördagskväll, jag är så enormt trött, ska äta fruktsallad och glass och sen sova tror jag...

En vecka!

Bjuder på min favoritbild från Elinas fotografering i Kinnvallsjösätra.

Idag är det EN VECKA till "vårt datum" och Kottens beräknade födelsedag. I morgon går jag in i vecka 40! Det är ju helt, helt ofattbart. Hur gick det här till? Även om det känns som jag varit gravid i en evighet, så har det ändå gått snabbt.

De flesta punkter på att göra-listan är nu strukna. Inte för att det skulle göra något, om inte allt blev gjort innan... Kotten bryr sig knappast om ifall ommöbleringen är klar, tavlorna är uppspikade eller trapphuset är städat. Jag är friskare, men inte så frisk att jag orkar med annat än korta promenader. Nu börjar jag tro att nästäppan inte kommer försvinna förrän efter förlossningen. Slemhinnorna i kroppen är påverkade av graviditeten och det känns svårare än vanligt att bli av med en förkylning när den väl fått fäste.

Jag njuter så mycket av de lediga dagarna och har inte känt mig rastlös en enda gång. Och jag har inte ens börjat med projekt "fylla frysen med bullar, bröd och köttbullar" (frånsett med äppelmos och röda vinbär). Det får bli en bonus, om vi hinner. Men Kotten är så efterlängtad och får gärna komma vilken dag som helst.