Den svåra saken att säga hejdå

Idag, på dan, satt jag och tänkte att nu får hösten gärna komma, åh vad jag längtar till hösten, september, oktober, snön, skidåkningen... Sen var vi ut och sprang, fyra vänner, fyra syskon, två syskonpar. Jag, Elina, JW, Honey. Genom regnet sprang vi fyra starka och pigga, en av de klassiska rundorna. Och jag slås av att det verkligen är sista veckan nu. Sista sommarveckan. Sista veckan som H bor i Leksand, för på söndag far hon iväg för resor och studier.

Och allt väller över mig då. Jag älskar att bo här, vi kommer bo kvar här i höst. Men de fattas mig, flyttfåglarna. Nu flyttar även H. Från början min lillasysters vän som jag också blev vän med, vi två Norettöser som hållt i varandra. Jag har vant mig vid att ha henne några minuter bort, uppe på berget.

*

Under de sista två åren har vi delat så mycket, vi har umgåtts, haft fredagskvällar, åkt längdskidor, sprungit, sprungit, sprungit, workoutat, gymmat, simmat, tävlat, festat, dansat, promenerat, ätit bakelser, delat söndagsmiddagar, varit ledsna, glada, förvirrade, peppat, pratat, pratat, pratat, planerat, fattat bra beslut, hon sammanförde mig något ovetande med sin bror JW...

Det finns hur mycket gott som helst att säga om denna människa, men jag tror jag ska göra det till henne personligen istället. Men alla som träffat H vet att hon är något alldeles extra speciellt. Och numer är vi både vänner och familj.

*

Det här är en märklig vecka, det är en vecka av hejdå och hejdå sommar. Det här blev mycket vemodigare än jag velat, det är ju positiva saker som väntar oss alla men jag har svårt för att säga hejdå, om än bara tillfälligt.