De andetag jag andades

Ibland får jag sådana starka återblickar för sådant som varit att känslan nästan går att ta på. Det är som att slängas tillbaka månader i tiden och få tillbaka allt det där, få det i magen, huvudet och bröstet. De andetag jag andades för ett år sedan.

Ibland händer det när jag sitter på den här stolen, ser ut genom det där fönstret, hör en låt som påminner mig om då, en låt på en av de skivor jag lyssnade på när jag låg i soffan under takbjälkarna och längtade så att hjärtat blev svagt och andetagen tunna.

Ibland genom att läsa något gammalt och grått som jag skrivit. I bloggen eller dagboken. Någon annans resa kan också väcka minnet och känslan.

Om hur det var, Min vår tjugohundranio
Om all snön som föll För tusende dagen
Och dagarna som gick, Och klockan är

Och ibland kan jag bara sitta och läsa detta om och om igen,
Om känslan som var Som skogen
Och hur jag föll In i dimman
Och hur hela jag är Som en kolapaj

Och slutligen, de majeldar som tändes och inte släcktes.