Nu blommar fruktträden i Motala

I morgon åker vi till Motala, till farmor och farfar. Sist vi var där var det snö... nu blommar fruktträden lovade Karin idag på telefon. Vi ska ta det så lugnt och mysa, spela kort och fika.

Karin berättade också att hon och Bernt planerar att komma till Stockholm den 28/5! Jag nästan skäms för att jag kommer ha så stort supporterteam... det känns som att man borde vara en något vassare, snabbare löpare för att förtjäna det. Men jag skäms aldrig över min familj - de är världens bästa och finaste och jag ska göra allt jag kan för att åtminstone springa i mål! Och jag är så lycklig för att de kommer att finnas där den dagen. Bara det borde göra att jag springer 5 minuter snabbare, tycker jag.

Love you mom

Min mamma plockar inte bara fina blommor... hon är en hjälte även på andra sätt! Hon cyklar till arbetet i ur och skur. Idag cyklade hon till jobbet (6 km), jobbar en hel arbetsdag på ett krävande jobb, går på en 1 h Army Camp, cyklar hem! Det finns så mycker mer att säga men... mina kära föräldrar - mina förebilder.

Bara om mig

Härom dan höll jag på att trilla ur soffan när jag på min Fridahs blogg såg ett helt inlägg - bara om mig! En två år gammal bild hade hon letat fram, och skrivit så fint att tårarna trillade.

Snart tar hon studenten och flyttar iväg. Leksand blir fattigare. Till hösten ska hon ge ut en bok på ett av Sveriges största förlag, och hon är krönikör i Metro och Dalarnas Tidningar. Framför allt är hon världens bästa, som kommer hit med glass och pärlplattor när jag är sjuk, vill gå promenader och baka kärleksmums med mig.

Miserabel måndag

5:55 i morgon skulle jag setat på tåget mot Stockholm - Arlanda.

Men... för det finns ju ett men. Igår kväll började jag känna en retning i halsen. Trodde att det var min vanliga paranoia, men sov dåligt och hade ont i halsen. Imorse var halsen helt svullen. Jag åkte till jobbet men fick frossa, satt inlindad i en filt och försökte arbeta med verksamhetsutveckling. Vid lunch gav jag upp och åkte hem. 38.5 i feber. Sedan dess har jag sovit i princip hela eftermiddagen.

Jag är så ledsen och besviken! Både för två dagars kursen på Arlanda, som verkade väldigt bra, bo på hotell, äta hotellfrukost...

Men mest för att jag skulle få träffa finaste Sofie! Vi skulle transportlöpa hennes transportsträcka, fika och umgås. Vi har inte setts sedan förra sommaren. Jag hade sett fram emot det så himla mycket...

Nu får jag packa upp resväskan igen, löparryggsäcken, de fina löparkläderna... och hoppas på ett väldigt snabbt tillfrisknande.

Sportspegeln signerad JW och JBH

Dags för helgens - och veckans - Sportspegel! Vi inledde helgen med lätt löpning i fredags kväll, styrde över fokuset mot golf på lördagen för att på söndagen ägna oss åt respektive favoritsport, dvs. golf för JW och löpning för JBH.

Jag lär mig mer och mer om golf men ibland tar jag fel på vad som är bra och inte. JW slog igår ett 165 meters slag med Järn 5:an och bollen stannar 1 meter från hål (övre bilden). Det var väl bra... säger jag. JW skakar på huvudet och går vidare. Det var tydligen väldigt bra, inte "väl bra". Idag gick han sista 9 på -2 och gjorde en Eagle (för er icke golf-kunniga, dvs slog bollen i hål på 2 slag på ett par 4-hål)! Min duktiga kille!Laddad för söndagslöpning! Idag blev det ett ordentligt långpass - faktiskt mitt livs längsta långpass, borträknat Köpenhamns marathon. 25.5 kilometer sprang jag, det tog 2.28 h. Ungefär 5.48-5.50 km/min. Det var nog mitt livs bästa långpass också! Jag kände mig pigg och stark hela vägen. Det känns att kroppen börjar vänja sig vid längre löpning nu. Efter nästan 2 h löpning kände jag mig oförskämt pigg och bara väntade på dippen, som aldrig riktigt kom. Jag sprang 3 varv runt Limsjön och 1 varv runt Lima.

Det var varmt ute men inte outhärdligt. Jag drack vatten och sög i mig en gel. I öronen hade jag P3 Digilistan, perfekt! Efteråt försökte jag göra allt för att hjälpa återhämtningen på traven... 1.Gick en bit 2.Spolade benen med kallt vatten 3.Lade mig med benen högt i 10 minuter. 4.Stretchade.

Gångna veckan var en riktig kalasvecka ur träningssynpunkt! Jag avverkade 1 kvalitetspass (400 m intervallerna), 1 progressivt distanspass (15.2-km), 2 kortare löppass med syster resp. JW på 6 km vardera, och dagens långpanna. Tyvärr hann jag bara med ett styrketräningspass på gymmet. Balansbrädan har jag lekt med nästan varje dag. Kommande vecka blir det mindre träning, jag ska resa både till Stockholm och Motala och restiden kommer stjäla träningstiden. Men några pass ska det väl ändå bli...

Söndagsfika i trädgården

Jag och storasyster bjöd in föräldrar, syskon och syskonbarn på söndagsfika i trädgården! Elina som är i Uppsala fattades oss. Det blev en solig stund med lek, kaffe, saft och kladdkaka.

Gustaf hade köpt en leksaksorm på Rättviks marknad. Den var kul att kasta upp i luften!

Vincent ville mest klippa gräset.

Aktiva killar!

Ett helt lag av löpare

Det här är så fantastiskt att jag inte kan låta bli att berätta det redan nu ... Om allt går i lås så ska kanske jag och alla mina tre syskon, min fästman och svägerska deltaga i Blodomloppet i Borlänge den 9 juni! (5 eller 10 km) Vi skulle då kunna bilda ett helt lag bara bestående av syskon, svågrar och svägerskor!

Det skulle vara typ mitt livs lyckligaste dag. Få göra det man gillar bäst, med dem man älskar mest. Allihopa, samtidigt. Storasyster och Doris när vi sprang ihop igår kväll på regnvåta vägar och med frisk, syrerik luft.

Två av mig

1. Skapligt svettig löpare efter 15.2 km progressiv löpning igår. Första 7.6 tillsammans med JW och hunden Doris i cirka 5.40-tempo. Sista 7.6 ensam i cirka 5.20-tempo. Efteråt - tömd.

Nya strumpor. De blev tyvärr blodiga. Dumma tå.

2. Nyfriserad, hålögd socialarbetare. De här blåsvarta ringarna under ögonen jag får av stress och trötthet, någon som har ett tips? Sminka mig orkar jag sällan.

Undra vilken modell av mig själv jag trivs bäst med? Definitivt version 1. Fysiskt trött, lugn i själen.

Sucker för sällskap

Karin skrev att det är tufft med intervaller själv. Det är det - och tråkigare. När jag och lillasyster sprang fyrahundringar drog vi vartannat varv! När jag körde med orienteringsklubben var det betydligt mer inspirerande och lätt att maxa. Vet inte om jag vågar mig tillbaka dit, efter två tisdagar blev jag ju skadad och det känns nästan pinsamt att komma tillbaka nu. De orienterar nog mest nu i alla fall. Jag återvänder i höst.

9/10 träningspass kör jag ensam. Det är både skönt och tråkigt. Det skulle aldrig fungera att träna ihop med andra jämt, den ofriheten klarar jag inte. Men som idag när jag körde bänkpress på gymmet så kände jag mig rätt ensam. Ingen som står bakom och passar, peppar, att småprata med mellan seten.

Längdskidor kör jag inte så mycket ensam som löpning och styrketräningen. I vintras åkte vi de flesta milen tillsammans, jag och JW. Hade fika med oss att äta efter långpassen. Svettades och slet ihop, delade upplevelser, kvällar i spåret, soliga dagar, många mil.

Långpass i löpning skulle vara fantastiska att köra tillsammans med någon. Jag har i perioder försökt dra ihop ett gäng, med något varierande resultat. Min JW ställer ibland upp och cyklar med. Något även svärfar, pappa och mamma gjort. Ibland får jag med mig någon på en del av passet, känner ingen mer som vill springa i flera timmar.

Men samtidigt gillar jag ensamheten under löpningen. Jag stärks av känslan att jag inte måste ha någon med mig för att genomföra det. Att jag har disciplin ändå. Jag behöver ingen peppning för att genomföra träningspass. Jag gör det själv ändå. Och jag kan njuta av tiden med mig själv, efter vägarna, i skogen.

I morgon ska JW följa med. Då längtar man extra till det passet. Passet där man får sällskap. Jag försöker få med mig storasyster. Erbjuder mig att springa på de mest konstiga tider för att det ska passa hennes liv som mamma till två små barn. Säger att jag vill springa, även om jag redan sprungit. Sucker för sällskap var det... I sommar kommer lillasyster hem. Då blir det mer gemensam löpning. Hon och jag ska krossa gränser. Jag och JW springer tillsammans - Vintervarvet 2009.

Känn pressen

Den 28/5 planerar ett x antal från min familj att följa mig på plats i Sthlm. De åker dit, helt eller delvis för att titta på mig. Jag har just bokat bord på en restaurang för en gemensam middag efteråt. Tänk om jag blir sjuk och inte kan starta, eller fullfölja loppet... hemska tanke!

Mycket i maj

Maj och juni är årets finaste månader - och årets stressigaste! Två år sen - Jag fick magkatarr i maj 2009, for som en skållad hamster mellan jobb, flytt, rodd och hem. För ett år sedan - ekorrhjulet snurrade galet snabbt fram tills 4 juni 2010 då jag slutade på mitt gamla jobb och tog mig 11 veckors sommarlov. Efter det hade jag problem med virusinfektioner i halsen och förkylningar halva sommaren.

Dags att bryta en dålig trend i år?

Visserligen har jag fyra stycken inrikesresor inbokade på fem veckor (både arbetsresor och privatresor), men det är roliga vistelser. Nästa tisdag åker jag på två dagars kurs, och nästa torsdag åker vi på långhelg till bästa Motala! Löparskorna åker med i packningen överallt såklart.

Blodiga 400-meters intervaller

En av fördelarna med att bo på en sådan liten ort är att jag har nära till allt! Det som finns, alltså. Ungefär 2 km hemifrån finns en friidrottsbana - Siljansvallen - som jag kan "låna" och springa intervaller på. Trots att fartträning inte har högsta prioritet just nu så kunde jag inte låta bli att peta in ett intervallpass en ledig måndag. Planen - 10 st. 400 meters intervaller. Dålig bild - men jag avverkade 10 st intervaller på tider mellan 1.33-1.38 min (motsvarar 4:05-3:52 min/km) Jag är nöjd att jag var så jämn i fart och att de flesta intervallerna låg i bra fart för att vara mig. Trist att jag inte tog mig under 1.30 min på någon intervall, men jag minskade vilan till 90 sek mellan intervallerna och det var stor skillnad mot hur jag gjort förut! Nu hann jag inte återhämta mig tillräckligt emellan och blev mycket tröttare.

Missmatch? Trots att det är fruktansvärt jobbigt var det ändå kul att plåga sig på banan!

Jag hade ryggsäck med vatten, papper och penna för att anteckna tiderna och kamera med mig. Den här bilden togs någonstans runt hälften, sen kom det folk pch då ville jag inte stå och fotografera mig själv mer... Det var några som promenerade runt banan (måste vara roligare att gå i skogen?) och jag hörde att de sa Jag skulle också vilja vara sådär hurtig! Då fick jag lov att öka farten!

Efteråt hemma hos syrran gymmande jag i babygymmet... (nej)

Upptäckte så småningom att strumpan var genomblodig, och att jag lämnat blodspår i syrrans lägenhet... hur kommer det sig att man inte känner det när man springer?

Bilder från vårt kök

Idag har jag och mamma sytt en köksgardin åt oss! Det var mest mamma som sydde... Det blev så fint och jag älskar tyget som känns Josef Frank-inspirerat. Jag tycker så mycket om vårt kök som börjar bli färdigt. Det känns bonnigt, hemtrevligt och ljust på samma gång!

Valborgsmässoafton i Leksboda

Odin med sin Vilma. De ville provköra en fyrhjuling.

Och på Jonathans axlar. Varför gå om man kan bli buren?

Jag i mammas fina, rosa jacka.

Brasan på avstånd.

Leksboda i hjärtat! Min barndomsby, där mina föräldrar bor och min syster bygger hus. Genom hela byn rinner Leksbodaån, och nu är det vitt av vitsippor och vackrare än någonsin.

Alvar går från famn till famn! Men vem vill inte krama en skrattande och mjuk bäbis?

Alvar och hans snygga mamma - min syster!

Odin är en riktig spexare! Han kom in och visade upp sig med tre olika par skor på fötterna.

Det var en väldigt fin kväll! Jag tycker om valborgsmässoafton.

22.2

Dagens långpass bestod av tre varv runt Limsjön. 22.2 km och cirka 2.10 h stannade klockan på (5.50 min/km). Så långsam att kossorna somnar... men men. Fartträning kanske kan få upp tempot i sommar. Förutom att en tånagel sprack och jag fick brännsår av pulsbandet som jag inte använt på länge så var det en fin tur. Limsjön - jag ska skriva en kärleksförklaring till denna sjö och stig snart. På fötterna hade jag mina nya älsklingar! GT 2160 i sommarens färg... En mängdträningssko för mig. Och tills vidare en allt-annat-sko också, eftersom jag oftast bara har ett par löpskor åt gången. Jag provsprang även i DS Trainer men eftersom jag pronerar ganska kraftigt så kändes den något för instabil för mig. Till sommaren skulle jag vilja ha ett par snabb-skor också.

Benen idag var inte superpigga men samarbetade ändå fint. Jag har tagit mig runt Limsjön varje dag denna vecka! De dagar jag inte sprungit där har jag gått/stavgått över en mil. I morgon ska benen få vila!

Funderingar om kvällskvisten

8 km fartlek, därefter pastamiddag och 4 hål på golfbanan. Jag var caddie.

Fartleken gick ok, totalt sett 5.30-tempo men betydligt högre i de fartökningar jag körde.

Det är bara att konstatera. Ska jag slå tidigare pers denna löparsäsong måste jag träna hårdare. Bli hårdare. Köra tuffare kvalitetspass. Intervallträna. Tävla. Inte vara rädd för smärtan. Jag ska göra det. Punkt.

En månad till marathon!

GUD! När jag insåg detta blev jag plötsligt jäkligt nervös! Om EXAKT en månad har jag sprungit i 4 timmar! Undra hur långt jag har kvar av loppet då? (Med den här löpträningen har jag inga förhoppningar kvar om att springa på sub 4. Skulle jag springa någon minut bättre än i Köpenhamn är jag väldigt glad)

Efter jobbet ska jag och JW ut på ett pass. Jag tänkte försöka piska upp fart i bena då, i någon form av fartlek eller backintervaller. Inte för tuff fart dock, det ska jag vara försiktig med. Distanspass och långpass är det viktigaste just nu för mitt marathongenomförande. Fart sliter, och jag måste vara rädd om min nyläkta fot. Värsta bästa gänget följer mig till Stockholm - hur grymt är inte det? (Bilden lånad från Stockholm marathons hemsida.)

En dag under solen

Nu blev klockan sådär mycket igen. Det är ju skitsvårt att lägga sig tidigt när kvällarna är så ljusa och långa... Idag har jag njutit av ledig dag! Tuff arbetsvecka det här...

Lillasyster har varit här hela dagen. Vi har hunnit med frukost på Gårdscaféet, löpning, mys med syskonbarnen, köpte tyg till en köksgardin som jag (!!!) ska sy. Ok, mamma ska hjälpa mig.

Jag har även storhandlat, varit till återvinningscentralen, fått stötvågsbehandling på Sportskadekliniken, lagat mat, bakat bröd, kokat rabarberkräm, fikat på Åkerö, betalat räkningar.

Herregud! Det låter som ett skämt när jag läser det såhär. Hur sjutton har jag hunnit allt detta? Det har ändå känts som en lugn dag!

Kanske är det när man inte sätter på datorn eller tvn på hela dan som man hinner...

Kött, vatten och min feministplatta

Blä. Jag satte i mig några skivor grillkött jag hittade i kylen och känner mig sådär äckligt däst som man blir av att pressa kött. Fast jag hade nyss pressat mitt eget kött också, på gymmet... men jag står inte ut med att slänga mat! Allra minst kött. Allt detta slängande av mat äcklar mig med konsumtionssamhället...

Jag gick en lång promenad med en fin vän numer bosatt i huvudstaden tidigare i kväll. Hon kan så mycket om miljö- och samhällsfrågor, jag tycker det är så spännande! Jordens vattenresurser är ett område hon arbetar med nu! Hur häftigt är inte det? Men det började redan på gymnasiet, då var bl.a. torskfisket en av hennes hjärtefrågor.

På tal om politiskt och samhälleligt engagemang, jag har insett att musik med tryck i ger en extra dimension i löpträningen. All lugn musik som min telefon är fylld med ger ingen sprutt i benen. När jag däremot laddade över en gammal feministplatta från min ungdom, som mer politiskt intresserad (Miss Universum heter den för de som är intresserade) och får den käcka musiken med lätt aggressiva undertoner i öronen - då händer det grejor!

Foten i huvudet, huvudet i foten...

I morgon har jag återbesök hos sjukgymnasten. Jag är nervös. Hur ska jag förklara för honom att jag sprungit flera 16-20 km-pass? Men det har ju känts (ganska) bra! Om jag berättar för honom att jag även beställt en balansplatta så kanske han förbiser mina synder...

Har jag ont i foten eller inte? Ibland är det något som känns i foten när jag springer. Det gör inte ont, men är vagt olustigt. Det känns som jag kliver på något - ett veck i strumpan eller en mosad potatis. Men det finns inget där, det syns ingenting. Kan det vara en nerv som lagt sig fel i samband med stukningen? (Hobbydiagnoser var det ja...)

Samtidigt så blir man helt fucked up i huvudet efter en skada. Om man tänker så mycket på en kroppsdel, foten i detta fall, så kan man ju nästan inbilla sig att saker känns där bara för att man flyttar allt sitt fokus dit? Det är mycket foten, foten, foten i huvudet nu!

Och ett påskägg med påskträning

I mitt påskägg finns också fartfylld träning! Kinnvallsjösätra army camp är ett pass värt att nämnas... Jag och mamma körde svettig träning utomhus, med hjälp av kroppsvikten, stenar, kvastar, vedträn, och dinosaurier! Vi blev skitiga och trötta. Jag hade även målat mig med kol i ansiktet för att se ännu tuffare ut...

Terränglöpning - ett annat spännande pass! Jag plumsade genom myrar, hoppade över stock och sten, balanserade över spångar. Jag blev blöt, lerig, trött men njöt så in i bängen!

Idag avslutade jag påsken med att springa 20 km. Det var tungt, mest för att det var så jäklarnas hett. (Dalarna har varit hetast i landet idag, sa de nyss på SVT). Rutinerat nog lade jag även passet mellan 13.o0-15.00... då är det ju svalt och skönt, liksom.

Jag hade delmål under löpningen, fick bl.a. sällskap av lillasyster under en del av passet, sprang förbi golfbanan och hejade på sambo och svärfar och fyllde vätskedepåerna. Jag hade löparkeps och vätskebälte men tål ändå värmen dåligt. När jag kom hem drack jag vatten och vätskeersättning men får ändå huvudvärk och illamående efteråt. Någon som har tips? Jag gruvar mig väldigt inför en ev. värmebölja under Stockholm marathon eftersom jag inte gillar att springa i stark värme. Konstigt egentligen, jag tål ju solen annars, älskar att vara utomhus i solen, kan vara ute timme efter timme...

Varför är min lillasyster med på ett fotografi här, kanske ni undrar? Jo, för att jag upptäckte att hon inte var representerad på en enda bild trots att jag delat nästan varje minut av påsken med henne. Hon har även nyligen kommit tillbaka i träning efter FYRA veckors förkylning-influensa... vi sprang ihop idag, och laddar för en härlig löparsommar tillsammans!