Min underbara mamma fyller år idag! Så vi var dit på tårtkalas (både smörgåstårta och pärontårta till efterrätt). Min mamma är min förebild i mycket! Hon är vacker, klok, hälsosam, världens bästa mamma, maka, mormor och farmor!
Storebror! Han har förresten (nästan) lovat att tävla ett lopp med mig i Borlänge i början på maj!
JW är så fin med en bäbis i famnen.
Familj! Mina tre syskon, svägerska, Gustaf. 
Och så vi då!
Idag slutade jag lite tidigare. Vilken måndagslycka - då hann vi med fartlek i sol efter Solvändan i slask och plask! Fram- och tillbaka sprang vi, hit och dit, korta, snabba intervaller!
JW och hunden Doris var också med! JW skulle ta det lugnt var det tänkt, men blev fasligt inspirerad av mina fartökningar och sprang några intervaller han med!
Fantastiskt vackert ute idag! Att ta med kameran på löpturer ibland är kul, att kunna minnas tillbaka olika löpturer i olika årstider!
Hela helgen var vi på utflykt! Vi åkte hem till våra allra käraste Elina och Per, min syster och svåger i Uppsala. 
I Uppsala var alla vägar bara, och gruset knastrade under lågskorna. Elina tog sin uppgift som guide på stort allvar, fast både jag och JW varit i Uppsala förut. Jag har varit där ganska många gånger och tycker mycket om staden! Här har hon guidat oss upp till slottet och utsiktsplats. Vi tittade även på Silverbibeln! Sen tyckte vi att vi fyllt helgens kulturella kvot med råge. (Fast Melodifestivalen och På Spåret är ju också kultur!)
Sedan blev det mest guidning mellan fika och mat! Inte ett mål missade vi! Här eftermiddagsfikar vi på ett mysigt café. 
Familjen Fika! På kvällen lagade Per och Elina underbart goda timjanstekta flästkotletter, svampsås och potatisgratäng. 
Lördag förmiddag, på språng!
Den här gången upp mot en annan utsiktsplats, men dit fick man åka jättelånga rulltrappor!
Per och JW hann även med en "mellan frukost och lunch-korv med bröd"... de behövde väl det för att orka med shoppingturen!
Tur att de fick ladda batterierna snart igen, när det var dags för lunch! Är detta kvinnligt och manligt eller? Killarna drícker varsin öl och äter pizza. Jag och Elina dricker vatten och äter lax och potatis! Men men, unga atletiska män i 23-års åldern kan väl unna sig det...
Per och JW tog en paus från shoppingen, kollade skidor och spelade Rock Band istället! 
En skymt av mig i rosa schlagerklänning! 
På lördag kväll åt vi världens godaste plockmat framför tvn! Vi hann nästan rösta i Melodifestivalen, efter ett mycket avancerat röstningssystem vi uppfann (vi skulle enas om en kandidat)....
Söndag morgon, långpromenad!
Här undersöker de fascinerat en stor, guldfärgad och varm fisk! (Den är uppvärmd, på riktigt, som en stor varm sittdyna!)
Och titta vad vi hittade! Det finns så mycket som inte ryms i ett blogginlägg eller bilder. Så mycket kärlek och skratt och finurligheter! All den där värmen som finns i hjärtat efter att delat tre dagar tillsammans... glad blir man också av att ligga och fnissa tre stycken i en säng, dricka en öl, skriva vykort och shoppa ett par nya jeans.
Jag fick även se Gustafs medalj! I -20 gr startade han i sitt första skidlopp för några veckor sedan. 4 år och redan kommit till tävlingsstadiet! 
Bilderna lånade från Fias blogg.
Jag är löpare! (Både löpare och skidlöpare och det är ingen motsättning och behöver inte rangordnas) Löpare får man kalla sig även om man inte är världens snabbaste. Jag älskar att springa, och 2011 ska det hända saker med löpningen! Det har jag bestämt. Första steget var mitt nya träningsprogram. Andra steget var att ta kontakt med orienteringsklubben. Att träna fart och intervaller är svårt ensam. Förhoppningsvis kommer jag att träna med orienteringsklubben på tisdagar för att få mer fason på intervallträningen framöver... Igår sprang jag milen för mig själv, det var ljust ute fast klockan var över 18! Här och var tittade barmark fram på vägen. Jag kände mig inte toppenfräsch, och hade ingen vidare kräm i benen, men det kändes ändå hoppfullt. Styrketräning, simning och fortsatt skidåkning ska hålla mig skadefri. Vilodagar, återhämtning och vitaminer ska hålla mig frisk. 2011 ska det hända saker med löpningen, banne mig. Jag ska utvecklas! Jag har som mål att öka kvantitet och kvalitet, som jag gjorde med skidåkningen, och slå förra årets marathontid är första stora målet.
.
Nu är det bara tre dagar kvar tills vi åker till min kära syster och Per i Uppsala! Jag och JW längtar så vi får ont i kroppen! Längtar efter att umgås, fika, miljöombyte, Uppsala, shopping... (jag har tänkt att jag bara ska köpa civila kläder, inte ett enda träningsplagg!) Kanske dricker vi en öl också. Det ska bli gott, var ett tag sen sist. 
Per, varför gör han sådär? Adventsmiddag i november 2010. Jag försöker le naturligt, Per gör något annat. Antagligen i syfte att få mig att verka fånig.
Och vad gör de här två?
Efteråt stapplade jag hemåt på darriga ben. Men nu ska besöken i gymmet bli betydligt tätare. Jag är övertygad om att styrketräningen är livsviktig, för att kunna bli en starkare, snabbare och uthålligare löpare. Och för att inte bli skadad.Efter att ha legat sjuk i en vecka kändes styrketräning idag som ett bra sätt att börja återtåget på! Ny vecka, och vi börjar på ny kula!
På lördag förmiddag var det dags för en liten testjogg. Vi joggade upp till Långtjärn, var ute kanske en kvart allt som allt. Jag kände mig helt färdig, hjärtat pumpade frenetiskt, pulsplockan viasade att jag var upp i över 190 i puls (kan det stämma?), svetten rann. Jag insåg där och då, med solen i ögonen i mitt älskade Vallen, att det inte blev någon start för mig. Några tårar föll men jag var ju förberedd. Att ligga sjuk i en vecka och sedan "värma upp" med Vasaloppet är ingen bra idé. JW hade en envis hosta men sa att han kände sig ok och ville åka. 
På kvällen pluggade vi Vasaloppskontroller, åt pappas Vasaloppspasta och försökte somna tidigt. Klockan ringde 5:10 och jag studsade upp för att koka gröt åt familjens enda åkare. En åkare, sex medföljande supportrar! Inte dåligt. 
Jag var nervös för JW slutade liksom aldrig hosta men han ville åka och var peppad och laddad! Vi kom fram i bra tid till starten (gick över älven). Vid starten i Berga by sjöd liv och aktiviteter, och tusentals och åter tusentals skidåkare vimlade omkring. 
Det var faktiskt en upplevelse att vara där, även om det gjorde lite ont i hjärtat att liksom inte riktigt få vara en del av alltihopa. Jag ville också gå omkring med nummerlapp och pjäxor. Men jag gav mig fasiken på att vara världens bästa och mest seriösa supporter. 
Vi hittade på kompis Magnus och vid 7.30 snåret skickade vi in dem i deras startfållor. JW startade långt bak i led 7. (Vi kom inte så tidigt att vi hann placera ut hans skidor bättre i fållan)
Span på Andé Pops innan starten går... 
Starten har gått! Efter det begav vi oss till Mångsbodarna. Smågan är svår att ta sig till som supporter, men Mångsbodarna går bra. Vi fick sms-rapporter (Vasalopps-appen var stendöd) om åkarnas framfart, och JW höll i bra även om det tar tid att ta sig fram till Smågan. Vid Mångsbodarna, 24 km från start hade han kört in tid och cirka 200 placeringar. Vid kontrollen tyckte vi att han såg pigg och spänstig ut, men han sa själv att han kände sig trött och matt och så var det ju.
Med facit i hand kanske JW inte skulle startat heller. Han hade ju inte varit frisk han heller, men ville ju så himla gärna åka. Besvikelsen efter ett bryt är stor, all tid och möda som lagts ner, men trots det kan man inte riskera att förstöra kroppen, pressa sig i timme efter timme när man inte ens är frisk. Vi har ingen aning om vad det får för konsekvenser.Nu är skidsäsongen över för oss. Fast inte riktigt... jag har tänkt fortsätta åka ett par pass skidor i veckan så länge det finns snö och spår, som komplement till löpträningen och under tiden jag successivt utökar löpmängden.
Visst är det en hemsk besvikelse för oss båda att ingen av oss fick åka i mål idag. Med risk för att låta stöddig, men jag tror att både jag och JW skulle kunna åkt på bra tider på Vasaloppet utifrån den träning och de tävlingar vi genomfört. Men idag kunde ingen av oss göra sig själv rättvisa. Och jag är glad att ingen av oss är så dumdristigt stolt att vi till varje pris skulle genomföra loppet.
Nu när allt får sjunka in kommer vi ändå ta med oss massor av positiva saker från den här säsongen. Vi har presterat bra resultat och tider både på träning och på Orsaloppet (JW) Kortvasan (JW) och Tjejvasan (jag). Vi har tränat strukturerat, med kvantitet och kvalitet, vi har utvecklats enormt som skidåkare och den utvecklingen bär vi med oss till nästa säsong... För nästa års Vasalopp, då...
Ute strålar solen, det droppar från taken. På Halvvasan igår ryktas det om blixtföre och "stenhårda spår". Även om det var klart godkänt på Tjejvasan så var det inte blixtföre och stenhårt direkt. Nu hoppas vi att vädret är med oss hela veckan ut!
Bild från en löptur i maj 2010. Som jag längtar efter att få flytta allt fokus från skidåkning till löpning nu! En vecka kvar, sen är det bara att springa!
Lördag morgon, Oxberg. Jag var väldigt nervös, samtidigt sugen på att äntligen få börja åka och se hur långt det skulle bära! Väderprognosen hade hastigt ändrats, från -3 till +0. Det gjorde att jag var rädd att mina skidor var felvallade... provåkte skidorna när vi kom fram till Oxberg och kände att det släppte totalt i minsta motlut - bakhalt! Glidet var toppen men... 
...som tur var hade jag ett serviceteam med mig! Fästman, svärfar och far! Tre karlar som gjorde allt för att hjälpa mig. De sprang iväg och köpte lila valla, och lade på två lager fästvalla. På bilden jobbar de med varsin skida! Jag hann inte prova skidorna igen utan fick lägga ut två "oprövade kort" i min startfålla. Inte bra för mina nerver! Inte blev det bättre av att jag två minuter innan start upptäckte att höger stavs handfäste var trasigt, och remmen flera cm längre än på vänster sida... 
Jag startade i led 2, som startar tillsammans med elitled 0 (åkare 1-99) och led 1. Starten gick med ett pistolskott, och iväg var vi! Jag hade inte glömt förra årets jobbiga resa till Hökberg, första kontrollen efter 11 km. Milen till Hökberg är banans backigaste. Därför manade jag mitt mantra, åk lugnt, tekniskt, stort. Inte stressa! Samtidigt kan man inte ta det hur lugnt som helst heller. Jag hade vid starten hamnat långt bak i mitt eget led och hade stora proppar av åkare framför mig. Det stod helt stilla i backarna. De två första kilometrarna tog över 12 minuter!
När jag kom fram till Hökberg hade jag varit ute i drygt 51 minuter, höll 14.3 km/h. I Hökberg stod mitt team och hejade! De var lättade att se att jag såg glad ut, för det var jag ju! Och jag höll mig till min plan, och det känns faktiskt som att mitt lopp började i Hökberg.Efter Hökberg väntar några km med sköna utförslöpor. Jag återhämtade mig och sen bara körde jag! Och jag körde bra! Mellan Hökberg och Eldris (10 km) plockade jag över 100 placeringar! Och jag höll en hastighet på 15.4 km/h. Jag tror inte jag tog ett diagonaltag på 10 km. Jag stakåkte i princip uteslutande 30 km, förutom när jag skulle upp för branta kullar - då sprang jag på "tårna" för det var bara där jag hittade något fäste. Kilometrarna rasade på snabbt, 19 blev 15, 14, 12 och vips var jag framme i Eldris! Drack en mugg sportdryck, en mugg vatten i farten och körde på. 9 km kvar - inte ens två varv runt Källan tänkte jag. Nu jäklar kör jag! Och jag ökade hastigheten sista 9 km till 15.5 km/h.
Samtidigt var jag rädd att "ta slut", hur länge skulle jag orka köra på så snabbt, och med bara stakåkning? Jag var rädd att det skulle komma långa, flacka motlut där det skulle bli svårt att staka eftersom jag hade bakhalt och svårt att diagonalåka. Men samtidigt kände jag stark och stundtals fick jag en grym känsla i kroppen, jag orkar! Det var ett enormt kvitto på att träningen vi lagt ner faktiskt fungerar och gav utdelning. Det var även peppande att hela tiden staka om andra åkare. Någon i publiken kommenterade mitt "glid", och såklart hade jag fantastiskt glid men samtidigt hade jag aldrig orkat "glida" eller fått glid framåt om jag inte orkat PUMPA!
Jag tittade på klockan när det var cirka 5 km kvar och insåg att om jag inte tappade helt så skulle jag kunna klara under 2.10, och absolut under 2.15. ICA bjöd på en extra vätskekontroll vid 3-4 km kvar och jag slet åt mig en mugg. Sista biten åker man i ett elljusspår innan man kommer in i "stan", det är mycket upp- och ner samtidigt den åkningen jag är van vid, springa upp och vila ner. Det var en otrolig känsla att se Moraklockan , jag fortsatte staka om. En av de sista kvinnorna jag åkte om ropade jag till "kom igen, nu KÖR vi, nu går vi i mål på under 2.10!" Hon ropade tillbaka. 
När jag kom uppför sista kullen in mot det långa upploppet var jag så trött och mjölksyran skakade i min överkropp. Samtidigt så vägrade jag ge mig med bara så kort plåga kvar. En massa konstiga tankar for genom huvudet, mest tankar på det är inte FARLIGT att att ta ut sig, jag kommer inte dö, det är snart över, jag har fortfarande sekunder att vinna... Hörde mitt team heja och tog några sista staktag in över mållinjen. Utpumpad och lycklig i samma stund. 
Jag gick i mål på tiden 2.05.27 och det var en jättebra tid för mig! Jag förbättrade förra årets tid med 17 minuter. Plats 273 (i tävlingsklass, dvs av åkarna i led 0,1,2)Det var absolut bättre förutsättningar än förra året, det fanns tydliga spår hela vägen och det var lagom temperatur. Samtidigt är det svårare att kapa tider ju snabbare det går, att jag skulle kunna kapa en kvart till finns ju liksom inte... om jag fortsätter åka 30 km lopp handlar det mer om enstaka minuter. Men nu tänker jag inte på det, nu njuter jag av detta och ska njuta nästa söndag, tre gånger så långt! Men det känns SÅ skönt att ha åkt snabbt och presterat när det verkligen gällde, nästa helg åker jag helt utan förutsättningar och ska bara genomleva äventyret.
