Just nu har jag det som kallas för "egentid". Jag lyckades lägga Knut vid 20.30 (han är en kvällspigg bäbis som oftast lagt sig samtidigt som oss om kvällarna), JW är hos en granne och ser på fotboll. Jag tände ljus, kokade te och tog fram en skål smågodis. Och läste ikapp bloggarna jag saknat.
I vår hoppas jag få lägga eventuell "egentid" på träning. Sticka ut på ett löppass utan vagn, gå till gymmet och styrketräna eller gå på ett pass. Den sortens egentid kan jag se fram emot.
I övrigt så känner jag ingen längtan att vara varken hemifrån eller vara ifrån Knut. Jag är så nykär i min lilla pojke och struntar blankt i om man förväntas (?) vilja lämna ifrån sig barnet för en massa egentid. Men såklart förstår jag att det kan komma en tid då jag längtar efter att få vara mer för mig själv, något jag har ett rätt stort behov av vanligtvis.
DETTA längtar jag enormt efter! På bilden springer jag och brorsan iväg på ett längre distanspass. |
7 kommentarer:
ja något sånt får vi väl fixa i sommar :) kramar
Känner precis lika då det gäller egentiden. Vill inte vara ifrån S; saknar henne enormt om jag varit ute en timme och t.ex. kvällar när jag bra kunde sticka ut själv vill jag umgås med J & S.
På nåt sätt hoppas jag på att bli mindre fäst vid det lilla livet. Tror man blir det... annars skulle det ju vara pest och pina för alla mödrar att jobba.
åh låter så himla härligt med den där bubblan och vara nykär! jag toklängtar efter mina syskonbarn, det är så mysigt med bebisgos!
Jag har inte heller riktigt förstått det där behovet av egentid. Visst, jag får ju iofs en hel del iom träningen, men i övrigt längtar jag alltid efter mina barn. Även om det såklart är (var) skönt att jobba ibland också :)
Mer tid ihop med M, bara vi, skulle dock behövas, men det kommer det med.
Känns som att det finns förväntningar åt båda håll på nåt konstigt sätt. Både att alltid vilja vara med sina barn och att vilja vara själv. Det viktiga är väl att ingetdera är fel. Jag känner kanske inget jättebehov av att åka hemifrån och vara borta länge från Elis, men jag vill och behöver ha möjligheten att få göra vissa saker själv ibland. Små pauser och lite avlastning i det annars rätt intensiva livet med en Elis i ständig framfart.
Jag är också sugen på att komma igång med löpningen! Hoppas att träningsgruppen blir verklighet och att jag kan masa mig iväg!
På tal om behov av egentid… Jag har redan ångest för min resa till Ungern i mars (VARA IFRÅN BARNEN 7 DAGAR!) och då är mina barn 3 och 5 år… Egentid räcker i små portioner för mig :-)
Förväntas man vilja lämna ifrån sig barnet? Jag upplevde snarast det motsatta, att man förväntades aldrig vilja släppa det ur sikte en sekund. Oberoende av vilket så tror jag det är jätteviktigt att hitta sitt sätt att leva och vara mamma, och försöka strunta i omgivningens eventuella förväntningar.
Krya på dig!
Skicka en kommentar