Män som tjurar och kvinnor som svanar?

Idag på gymmet när jag öste på med axelträning, tänkte jag på när en kvinnlig gruppträningsinstruktör sade att vi kvinnor skulle passa oss för att träna vissa muskler för mycket, för vi vill ju inte få tjurnackar. Nä, vi vill ju ha smäckra svanhalsar, vi kvinnor. 

Jag blir ganska bestört när jag tänker på det, men där och då kom jag mig inte för med att reagera.

Är det så, att man som kvinna och man uppmuntras till att träna olika saker av utseendemässiga skäl? 

Jag skulle nog svara ja på den frågan. Som ett exempel, på  mitt gym består spinningpassen av 85 % kvinnor. På gymmet är det 70 % män. Det är fortfarande det klassiska, kvinnor fostras till att framför allt vara smala och slanka, medan män ska vara muskulösa. En väldigt trång norm, som mig veterligen leder till mycket dåligt mående och dåligt självförtroende hos både kvinnor och män som inte passar in i normen. 

Oneways reklam var ett ytterligare exempel på detta, och det gör mig så förbannad! En bekant till mig skrev så klokt (...)Har sett en annan reklambild från samma märke, med lättklädda kvinnor som posar på fjället och bredvid, en atletiskt man som tävlar. De visar ju tydligt vilken bild de har av män och kvinnor i denna värld. Kvinnor som objekt, män som subjekt, kvinnor som passiva, män som aktiva. Inga ideal vi behöver!

För mig har det tagit många år att försonas med min kropp. Jag kan med sorg minnas hur jag som tonåring drömde om att vara liten och tunn, jag såg framför mig hur jag skulle glida omkring i oversizekläder som skulle hänga löst på min tunna lekamen. En ouppnåelig dröm då både jag och min storasyster ärvt vår pappas mer muskulöst byggda kropp. 

För mig har kärleken till träning gett mig en helt annan syn på min kropp. Jag kan villigt erkänna att i början tränade jag framför allt av utseendemässiga skäl. Det gjorde inte så mycket gott för min självbild, jag fortsatte att ha en tråkig relation med min kropp. Men när jag började träna mer och mer för och av glädje, så fick jag en annan relation till min kropp. Jag började uppskatta kroppen för dess funktioner, för att den är min, för allt fantastiskt jag kan göra med den. Den är mitt tempel och jag tänker fortsätta ta hand om. 

Och DÄRFÖR blir jag heligt förbannad av dessa trånga normer, för att många mår dåligt och har taskig självbild trots att de har välfungerande, funktionella kroppar, för att fortfarande är normerna så förenklande och trånga, för att vi fortfarande ska vara si eller så, att kvinnor framställs mer som objekt än subjekt, att vi därför ska träna mer för att vara slanka och snygga att titta på, än funktionella, starka och ha roligt... 

Men fortfarande, 28 år gammal, har jag svårt för vissa fotografier och vinklar för att jag tycker att jag ser ut på ett visst sätt. Det är ett ständigt arbete att tycka om sig själv! Jag tränar hela tiden på att inte bara lägga ut fotografier på mig själv där jag ser "mer fördelaktig" ut osv. Men idag gillar jag mig själv och min kropp och den glädjen unnar jag alla.