Deppig och peppig på samma gång

Något hände när jag sprang Vansbro Terrängmarathon. Jag vrickade till många gånger under loppet, det är inga konstigheter, det blir så i den terrängen. Ont gör det inte heller, då, när musklerna är varma och mjuka.

Men efteråt har jag fått problem med vänster ben. De sista tio dagarna har jag bara sprungit två gånger och då har smärtan tilltagit. Det känns stelt, ömt och stumt ända från foten och upp i vaden, både baksida och framsida vad. Det känns även instabilt, som om ligament(?) blivit uttöjda. Jag känner av smärtan både när jag går och springer. När jag cyklar eller styrketränar känner jag ingenting. Någon som har en idé? Är stretch bra i detta läge, eller kan det rentav försämra om det nu är något som slitits ut, töjts ut? Det känns deppigt eftersom jag nu har fullt löpfokus, mot Lidingöloppet, efter simning- och cyklingsäsong som tagit tid.

Som tur är, behöver man ju inte sluta träna för att man har ont på ett ställe. Jag får ta chansen att styrketräna och cykla istället! Förra veckan kickstartade jag styrketräningen med över fyra timmars styrketräning. Från noll till hundra eftersom jag skolkat med styrketräningen under en period. Särskilt nöjd är jag med lördagens pass då jag verkligen lyckades köra slut på mig. Ibland kan det vara svårt på ensamma gympass, men jag gick in för att plåga musklerna ordentligt. Det gav utdelning, den träningsvärk jag fick i magmuskulaturen har jag aldrig varit med om! Och jag kom åt både höga, låga, sneda och djupt sittande magmuskler. Nu ska jag bli superstark, och skadefri!