Vansbro Terrängmarathon 23 km

Sommarens finaste dag, +23 i skuggan och dags för Vansbro Terrängmarathon! Jag, storebror och Anna-Karin styrde kosan mot Vansbro, en timmes bilresa hemifrån. 

Väl där träffade jag Karin, som hade en galet snygg löparoutfit! Tyvärr syns inte de matchande kompressionsstrumporna på bilden. Karin skulle springa 43 km precis som förra året.

Starten för 43 km!

Vi blev utkörda med buss till startplatsen för 23 km. Solen gassade men när starten gick sa jag självsäkert att den här värmen känns ju inte så jobbig! Det är ju inte 30 grader varmt direkt! Det fick jag äta upp. Kanske inte 30 grader i skuggan men i solen. Den första milen går banan mycket uppförs, mot Gruvvallarna och Knösen. Jag låg i rygg på brorsan och försökte tänka positiva tankar men kände mig trött tidigt i loppet.

Det kändes som en evighet innan vi till slut nådde Knösens topp. Men har man sprungit upp, får man även springa ner. En naturlag kan man säga. Trycket i bröstet lättade och vi sprang på bra över smala stigar och spångar. Ända fram till kontrollen vid Gladtjärn med 8 km kvar rullade det på. Visst var det tungt och jag fick slita och kriga, men det gick! Omgivningarna var vackra när vi sprang uppe på Hästingsleden, barrmjuka stigar, tvålaktigt doftande skog, intensivt blåa sjöar och tjärnar...

 I Gladtjärn stod mycket folk och hejade även detta år. Vilka människor! Vi kände oss som superstjärnor när vi kom springande och alla jublade och hejade!

Efter kontrollen i Gladtjärn var det nästan 4.5 km tills nästa kontroll. Det kändes långt när värmen var tryckande i skogen, och jag började bli ordentligt trött. Gång på gång sa jag till min storebror att han skulle springa iväg. Han var så mycket starkare än mig hela loppet. När vi passerat 18 km ökade han farten och försvann framför mig. Jag kände stoltheten dunka, duktiga, starka storebror som blivit en sådan löpare! Det kändes skönt för egen del att han drog iväg, då jag inte ville sakta ner hans tempo för mycket men fick slita ont för att hänga på. Nu bestämde jag mig för att gå 2 minuter och sen springa 5. Jag varvade korta gångavsnitt med löpning fram tills att jag passerat sista kontrollen, med 3 km kvar.

Jag kollade klockan ideligen och såg att om jag inte tappade för mycket tid skulle jag kunna klara under 2:30. Nu sprang jag helt ensam över skuggiga stigar, branta små stigningar och över små gårdstun.Till slut kom jag in mot Vansbro och sprang utmed Vanån. Där simtränade många inför söndagens prövningar... På något sätt får man alltid mirakulös kraft sista 500 metrarna och ökar kilometertempot betänkligt.

När jag närmade mig målgången hörde jag lillasyster, svåger, sambo och storebror ropa. Jag passerade mållinjen på 2:27 och kände mig väldigt nöjd med det. Trött, saltig i ansiktet och över armarna, värkande ben och fötter, fotleder, men glad! Jag fick en ordentlig genomkörare, ett besked om vad jag behöver träna på inför höstens lopp, och jag slog förra årets tid med 5 minuter trots att jag fick slita mer i år och värmen var jobbig. Framför allt lyckades jag i viss mån slå tillbaka de negativa tankarna som kom och gick i vanlig ordning.

 Andreas lyckades kapa 6 minuter på de där sista 5 kilometrarna!

 Kokt...

Vinnarna! Fina Anna-Karin från Leksand som åkte med oss vann 23 km!