På tal om solidaritet...

Sällan har lönen varit så efterlängtad som den som trillar in i morgon!

Jag springer omkring med trasiga löpskor, har ont i baken eftersom jag cyklar utan cykelbyxor och har levt på en falukorvsstump sista dagarna.

Och då är inte jag en låginkomsttagare, även om jag heller knappast kvalar in som höginkomsttagare.

Tänk då hur det måste vara att vända kronorna och inte veta om man så det räcker till mjölk, limpa och ost månaden ut! Eller till att betala elräkningen. För att inte tala om att köpa födelsedagspresenter, nya fotbollsskor till barnen eller bjuda hem vännerna på middag... Sånt som vi kanske tar för givet, men som inte ska tas för givet.

Jag har länge jobbat med personer som lever på yttersta marginalerna och det är svårt, kanske svårare än någonsin, det kan jag lova.

Riksnormen för försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag) följer inte alls konjunkturer, ökade matpriser osv. Att leva på försörjningsstöd är att leva under existensminimum. Och i dagens Sverige är det fler än någonsin som lever på försörjningsstöd. Många vuxna, och deras barn. Barnen har inte valt det av egen vilja, och knappast deras föräldrar heller.

Att hamna i en svår ekonomisk situation kan hända alla. Alla kan bli sjuka, eller arbetslösa av andra skäl. Än så länge har de flesta i Sverige arbete och inkomst men vad händer i framtiden? Det som händer i Europa kommer påverka även oss. Jag vill leva i ett samhälle med ett tryggt socialförsäkringssystem och där välfärd inte bara är för de som kan betala.

Vad jag vill med detta inlägg vet jag inte riktigt. Kanske bara mana till eftertanke, att mycket av det vi gör och tar för givet, att kunna köpa nya träningskläder, gymkort, landsvägscyklar, flera olika par löpskor och träningsresor är en lyx som inte är alla förunnad.