En berättelse om ett lopp och om systrakärleken

Förlåt Elina, självklart ska jag skriva en loppberättelse.
*
Jag och min lillasyster hade sedan länge bestämt att Tjejmilen skulle avsluta sommaren. Vi har tränat en hel del tillsammans i sommar, när inte jag varit sjuk eller vi varit bortresta. Limsjön, golfbanan, backintervaller uppför slalombackar, trappintervaller, banintervaller…

I söndags var det så dags! Min start var inte helt självklar, då jag åkte på en dyngförkylning i mitten av veckan. Men då jag inte hade feber och halsont, utan ”bara” rejält täppt och matt, bestämde jag mig för att starta.

Det var en solig och underbar dag på Gärdet! 28 000 anmälda tjejer och nästan 23 000 startande. Tunnelbanorna och stadens gator var fulla av löparklädda kvinnor. Jag och Elina var så fina i våra likadana tävlingslinnen som vi inhandlat, solgula! Per sa att vi såg ut som bålgetingar. Vi hade en hel hög av supportrar, härliga vänner från Stockholm, Uppsala, Leksand, Linköping.

Vi startade i grupp 1 tillsammans med cirka 3000 andra. Första 5-6 kilometrarna försvann snabbt under våra fötter, kilometerskyltarna dök upp hela tiden. Dock kände jag att något inte var bra i min kropp. Jag hade en rejält hög puls, låg runt 180 och efter halva loppet runt 185 vilket är mycket högre än vad jag ligger på jämförbara pass.

185 i puls får jag annars bara av att springa uppför en slalombacke eller på en avslutande, tuff banintervall… så jag förstod att om hjärtat konstant jobbade lika hårt som när jag springer så tuff löpning så var det inte bra. Vid 8 km sa jag till Elina, som såg väldigt stark ut, att jag inte vågade pressa på och uppmanade henne att sticka om hon orkade. Hon tvekade lite, vi hade pratat om att springa i mål tillsammans. Men jag kunde inte göra mig själv eller henne rättvisa, och ville att hon skulle få ge allt och få ut allt jobb hon lagt ned.

Hon såg på mig med all systrakärlek som finns, sa en mening som finns bevarad i mitt hjärta och fick mina ögon att tåras. Sedan stack hon iväg, jag såg henne framför mig i sitt gula linne. Jag var så lycklig att hon var så stark och snabb och klarade sitt mål med råge. Hon drog mig hela vägen i mål när jag såg henne skymta längre fram i vimlet.

Min tid slutade på 54.09 vilket är min sämsta tid någonsin och mer än 5 minuter sämre när jag sist sprang Tjejmilen, och betydligt sämre än alla andra 7-14 km lopp jag deltagit i. Men jag bevarar den fina, soliga dagen och att få springa tillsammans med Elina. För henne hade jag kunnat springa flera mil med den pulsen. Att få dela en sommar, en satsning, en helg. Det betyder allt.