Januaridagar i Kinnvallsjösätra

I väntan på att Elina ska lägga ut betydligt bättre bilder från vårt lilla vinterlov i Kinnvallsjösätra, håll till godo med mina mobilbilder. Vi kom hem idag efter en jobbig bilresa idag genom snörök, drivor av snö, blåst och dålig sikt. Knut sov dock hela vägen hem... Han trivdes förresten lika bra i fäboden på "Vallen" som på ett slott, en anpassningsbar kille! Jag njöt som alltid av detta ställe som känns som hemma för mig. 

Säsongens första längdskidor fick jag också åka, det var så glädjefyllt och gav mig en längtan efter mera! Vi hade härliga dagar, med vackra vinterlandskap med mängder av fluffig pudersnö, våffelfrossa, umgås i underställ hela dagarna, elda i vedspisen, basta, goda middagar och mycket skratt. 

Nu är klockan 20.22 och jag ser i kors av trötthet. 6.30 är numera sovmorgon och vår pojke vill äta ofta, ofta mest hela nätterna. Jag börjar bli lite trött av att inte sova mer än ett par timmar i sträck. Han sov betydligt bättre de första två månaderna... 

En liten stuga som jag inte skulle ha något emot att äga. 

En bal på slottet

De sista dagarna har gått i "firandets tecken". Det började i fredags med att min JW blev färdig sjuksköterska! Vi var på ett högtidligt examensfirande i Kristinekyrkan i Falun. Jag fick bita mig i läppen för att inte gråta när JW tågade ner med sin klass efter att ha mottagit "sjuksköterskebroschen". Så mycket slit som ligger bakom det, nu är tre år till ända som student och det nya livet som yrkesarbetande börjar! 

Tidigt i lördags morse packade vi in oss i svärföräldrarnas bil och reste mot vackra Görvälns slott i Järfälla. Där skulle Cecilia och Johan gifta sig, och deras son, Knuts kusin, namnges! Åh, vilken dag! 

 Och ögonen tårades igen. Så vidunderligt vackra, starka och fulla av kärlek.

 En trött kille... som piggnade till efter en långpromenad med farbror.

 Axel hade såklart masdräkten på sig!

 Flera av gästerna hade Leksandsdräkter.

Vi bodde kvar på slottet och det var det flottaste hotell jag bott på! Knuts första natt på hotell, han var som en liten kung! Det ska vara stil på stället, tyckte han.

Jag hade köpt en ny klänning från Asos. Hår och makeup blev ett hafsverk klockan 5.55 på morgonen men med lite rouge på kinderna så ser man ju i alla fall mer levande än död ut.

Det var ett och ett halvt underbart dygn. All mat som serverades var fantastisk god och liksom smälte i gommen. Frukostbuffén var inte den största, men nog den bästa, jag ätit. Alltifrån hembakt, nybakt bröd till plättar med körsbärssylt och vispgrädde...

Hemma igen tog jag mig igen igenom motståndet och gav mig ut på en kort springtur. Längsta och snabbaste hittills, jag varvade 3-4 min jogg med 1-2 min gång.

Knut hade ätit ganska nyss men trots detta fick han ett totalt sammanbrott när jag var borta. Jag avslutade springturen med att handla, och fick efter ett telefonsamtal hemifrån SPRINGA hem med matkassarna i händerna. Den synen... Jag möttes av en liten pojke som var helt ifrån sig. Han åt, sov, åt och sov igen i nästan 13 timmar. Med några matstopp förstås. Det tar på krafterna att gå på fest!

Snöjogg

Åh, vad jag BEHÖVDE det här. Jag var ganska trött efter en dålig natt och efter middagen slog den till, den där segheten... som gör att soffan skriker kom, kom! Lägg dig här!

Men jag bytte om och tog mig ut. Nu sprang jag 3 min - gick snabbt 2 min. Jag gjorde så i 4 km totalt. På slutet sprang jag lite mera. Det kändes så bra och jag är glad att jag "orkar". Det känns som jag hade kunnat springa hela tiden, vilket jag tror att jag kan. Men det är bäst att inte förhasta sig. Det är så mysigt med snöjogg! Och känslan efteråt med rödrosiga kinder, den känslan...

Drömmare

Nu börjar jag verkligen längta efter ordentlig träning... det kändes som en näsknäpp att få halsont precis efter första försiktiga passet. Eller ja, riktigt första var det väl inte. Men det var tänkt som ett startskott.

1 februari ska jag och Limsjön marathon starta en träningsgrupp för tjejer i Leksand och det vore ju kul om "ledaren" orkar springa litegrann själv... Den här veckan hoppas jag verkligen få till några pass. Att det är -15 och snö får jag se som en bonus!

Den femte årstiden

När såg vi solen sist? För att inte tala om snön... tänk en gnistrande, solig vinterdag. Sådana som vi varit bortskämda med senaste vintrarna... Just nu är det bara vått och grått, grått, grått. Det ljusnar framåt 9.30 och blir mörkt igen 14.30. Och inte blir det särskilt "ljust" under de timmarna heller. Detta i kombination med ganska knackig nattsömn med förkyld bäbis innebär att energinivåerna inte är på topp.

Men det finns många mysiga stunder i rusket! Vi har umgåtts "fyra generationer" med JWs morfar. Vi har haft återträff med vår föräldragrupp, och berättat om vår förlossning för en grupp blivande föräldrar. Vi har idag haft en heldag i Östanhol. Vi har varje dag gått långa, snabba promenader för att norpa åt oss det dagsljus som finns. Mycket mys!

Nu hoppas jag att jag trots dålig sömn vaknar upp utan halsont och kan börja springa igen... jag tror nämligen att det skulle göra mig piggare!

Egentiden

På nyårsdagen fick jag ont i halsen. Så tråkigt men inte otippat då "alla andra" i min närhet var sjuka. När jag är helt frisk igen kommer jag att gå-springa varannan, var tredje dag initialt. De dagar jag inte springer går jag långa raska promenader som vanligt. Men nu håller jag mig till promenader och mammamage-träningen tills jag är helt frisk!

Just nu har jag det som kallas för "egentid". Jag lyckades lägga Knut vid 20.30 (han är en kvällspigg bäbis som oftast lagt sig samtidigt som oss om kvällarna), JW är hos en granne och ser på fotboll. Jag tände ljus, kokade te och tog fram en skål smågodis. Och läste ikapp bloggarna jag saknat. 

I vår hoppas jag få lägga eventuell "egentid" på träning. Sticka ut på ett löppass utan vagn, gå till gymmet och styrketräna eller gå på ett pass. Den sortens egentid kan jag se fram emot. 

I övrigt så känner jag ingen längtan att vara varken hemifrån eller vara ifrån Knut. Jag är så nykär i min lilla pojke och struntar blankt i om man förväntas (?) vilja lämna ifrån sig barnet för en massa egentid. Men såklart förstår jag att det kan komma en tid då jag längtar efter att få vara mer för mig själv, något jag har ett rätt stort behov av vanligtvis.

DETTA längtar jag enormt efter! På bilden springer jag och brorsan iväg på ett längre distanspass.

Julafton till nyår

2014 - ett nytt år! 2013 var det mest fantastiska året hittills... 2012 var på flera sätt ett mindre bra år med en hel del motgångar. Men så kom 2013, och inte många veckor in på det nya året fick vi veta att vi väntade Knut. Och sedan följde det mest spännande, magiska och kärleksfulla året hittills i livet!

Vi firade julafton hos mamma och pappa, juldagen hos Knuts farfar och juldagen hos hans farmor. Nyårsafton firade vi hos lillasyster i Östanhol, sex vuxna och tre bäbisar födda 2013! Även om jag har en tudelad inställning till fyrverkerier var det häftigt att stå på deras altan och blicka ut över Siljan och se mängder med fyrverkerier från olika stränder och hamnar runt sjön.

Julen har varit underbar. På minussidan finns att både JW och Knut blivit sjuka igen. Jag känner tyvärr en viss stress att inte "räcka till" också. Vi har väldigt stor familj och många vänner, som jag skulle vilja hinna träffa mycket mer. Var och en av dem. Men dagarna och tiden räcker inte riktigt. På det sättet kan jag längta till januari, vardag, rosa tulpaner, falukorv och löpturer.

Och igår, på årets första dag, så inledde jag löparåret. Jag varvade gång 2 min med springning 2 minuter i totalt 25 minuter. Det kändes lätt, bra och lyckligt. Väl hemma igen kämpade jag på med de tråkiga "Mammamage"-övningarna.

2014 - vilket år det kommer bli! Knuts första år! Elis som fyller 1 redan i mars. Limsjön marathon! Bäbisar som kommer födas av nära och kära till oss!

Underbara december

Tiden före jul är den allra mest härliga! Jag njuter som mest då. Därför har jag börjat "fuska", jag tar fram allt pynt, tomtar och änglar, redan första advent. Och granen ska helst kläs till Lucia... varför vänta längre? Det är ändå innan jag uppskattar det mest. Efter nyår vill jag mest ta bort allt och köpa årets första tulpanbukett...

I år är allt ännu mer underbart. Att sitta i soffan och mysa, amma och leka med Knut i vårt julpyntade hem...
Knut väger nu som en mindre julgris, 5.4 kilo... hans stadiga viktuppgång är frukten av täta amningar. Men jag är lyckligt lottad att amningen fungerar så bra och än så länge tycker jag att det är mysigt att amma.

Men en viss stress blir det tyvärr alltid också. Som när jag kom på att det är mindre än två veckor till julafton utan att jag köpt en enda julklapp...

Hur firar du julen? Är det glädje, stress eller både och?

Förra året, dagen före julafton på julfrukost i Tällberg. Tyvärr inte lika mycket snö i år, men när vi vaknade imorse snöade det för fullt så nu är det i alla fall vitt ute!

Jul på Åkerö

Vår julgran förra året! Innan denna helg är slut hoppas jag årets är påklädd... 

Måndag, tisdag...

Tjoho vilken måndag och tisdag! Igår var min barndomsbästis med dotter här, och Elina och Elis! Idag hade jag delar av föräldragruppen här på fika! Mycket härliga bäbisar och föräldrar.

Ett par inte jättelånga promenader har det blivit. Jag har även köpt hem appen "Mammamage" och jobbar på för att försöka stabilisera bålen, bäcken och de separerade magmusklerna. Det verkar som att man bara kan göra övningarna 1 gång om dagen? Nästa vecka har jag tid för efterkontroll, jag hoppas att barnmorskan ger klartecken till lätt träning och kanske längdskidåkning...

Nu hoppas jag Knut fortsätter sova en stund, jag känner mig rätt trött då vår lille juvel vaknade  både klockan 2, 4, 5 och 6 imorse...

Andra advent

I helgen träffade Knut sin gammelfarfar och gammelfarmor för första gången! (Min sambos farföräldrar, alltså)

 Gammelfarfar var lycklig! Vi också!

 Knut har haft en helg där han ätit, ätit och... ätit! Däremellan inte helt nöjd. Men trots detta stod han i centrum för uppmärksamheten och var vår älskade lilla medelpunkt ändå, såklart!

Imorse visade termometern -14. Skulle jag och Knut våga oss ut? Han sover ju så mycket bättre ute, i vagnen... Vi fick råd från mer erfarna föräldrar och packade ner Knut i varm overall och åkpåse.

 Och han sov som en stock... när han väl kom in i värmen igen verkade han mest upprörd över att inte få vara utomhus längre! (Jag tyckte två timmar kunde räcka innan jag bar in vagnöverdelen)

Nu börjar han veva bredvid mig i soffan, så jag får skynda mig att avsluta detta inlägg...

Den 20 oktober - min förlossning

Efter mycket velande, här kommer den, min förlossningsberättelse. Det är ingen heltäckande bild, det är bara mina ord, om min förlossning. Och ett som är säkert är att ingen förlossning är den andra lik! Men såhär gick det till när jag födde vårt efterlängtande och älskade barn! 

Allt började på tisdag eftermiddag den 15 oktober. Vi hade då passerat vårt beräknade förlossningsdatum med en vecka, och var mer än redo att DET skulle starta. Jag kände att något var annorlunda, ett molande ner i ryggen, sammandragningar som kom och gick och som gjorde ont! Det var spännande att gå och lägga sig den kvällen! Under natten fick jag en liten blödning och trodde att slemproppen var på väg att lossna.

Dagen därpå stannade JW hemma från skolan. Värkarna kom och gick, ibland ett par på 10 minuter men ibland längre emellan. Vi satt på vänt, skulle det dra igång mer och tätare snart? Jag satt mycket på pilatesbollen och vankade omkring i lägenheten. De här dagarna minns jag ganska suddigt nu. Det var en ändlös väntan där värkarna kom och gick med oregelbunden styrka och intensitet.

På fredagen fyllde jag 29 år. Jag började bli kraftlös och trött. På nätterna lyckades jag inte sova mer än ett par timmar i sträck, jag vaknade av värkar som gjorde ont och gick upp och värmde vetekudden flera gånger per natt. Det var inte min bästa födelsedag. På eftermiddagen ringde jag BB igen, som krasst konstaterade att det kanske bara är förvärkar du har, som inte leder till att du öppnar dig alls. Då bröt jag ihop, alla dessa timmar och smärta och det leder ingenstans?

På lördagen kändes allt som inbillning. Värkarna kom alltmer sällan. Vi var på simhallen och badade och på kvällen åkte JW iväg och såg på NHL-hockey hemma hos en kompis. Det verkade ju i alla fall inte komma någon bäbis. Jag satt hemma håglös i soffan och åt godis. JW kom hem sent på natten. En timme efter att han kommit hem vaknade jag och gick på toaletten…Då såg jag en ny blödning. Jag hade även fått värkar igen. Jag ringde BB. Den här gången sa de åt oss att vi kunde åka in för en kontroll!

Resan genom Sågmyraskogarna var beckmörk. JW var lugn, jag var inte så lugn. Jag satt och väntade på värkar, och att känna rörelser från Kotten i magen. Blödningen oroade mig. När vi till slut kom in på förlossningen klockan 04:50 kändes det tryggt. De kopplade på CTG och mätte värkar och hjärtslagen från Kotten. Det var häftigt att hela tiden kunna följa, att kunna se när värken kom, nådde sin topp och klingade av. Fram emot morgonkvisten fick vi frukost och sov litegrann i förlossningssalen. Barnmorskan ville att jag skulle undersökas av läkare på morgonronden.

Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm och livmodertappen var helt utplånad. ”Förhållandena” kändes mjuka och gynsamma, sa doktorn. Det blir nog bäbis snart, ni ska nog inte åka hem till Leksand i alla fall sa hon. Vi uppmanades att gå en sväng på stan och komma tillbaka efter några timmar, för att se om värkarna tagit mer fart. Det kändes så hoppfullt! Nästan halvvägs öppen! Vi gick en sväng på stan, vilket inte är sådär vidare värst kul en kylig söndag förmiddag när allt är stängt och folktomt, och du dessutom har värkar… Vi åkte tillbaka till sjukhuscafeterian och där tog värkarna mer fart igen!

Tillbaka uppe på förlossningen blev jag påkopplad på CTG och hjärtljud igen. Jag hade cirka 2 värkar på 10 minuter. Vid 13.30 började vår nya barnmorska Linda som kom att följa oss hela vägen. Hon var noga med att berätta att man vill hela tiden se att förlossningen ”går framåt”. Det visade sig snart att min förlossning inte gick framåt som önskat. Värkarna kom och gick, jag hade ont, jag stod och vaggade mot ett gåbord, jag satt i sängen och djupandades, men inte öppnade jag mig mer för det…

Nästa steg blev därför att ta hål på hinnorna vid 15-tiden. Jag upplevde att värkarna tog mer fart, men undersökningarna fortsatte att visa att jag inte öppnade mig mer än till 5 cm. Timmarna mellan 14.00-19.00 minns jag i efterhand som en suddig dimma av smärta. Det kändes oändligt, utdraget, skulle det aldrig ta slut? Jag minns att jag tänkte att det här är tortyr. Modet sjönk allt mer när jag trots täta värkar inte öppnade mig. Jag var trött och slut, energin i kroppen var helt förbrukad. Jag hade svårt att dricka något samtidigt som jag förstod att kroppen behövde energi. Till slut prövade jag lustgas, men kände inte att det gav så mycket mer än ett obehag. Jag fick värkstimulerande medel klockan 16:42.

Framåt 18.00 började vi prata om epidural. Jag var rädd att detta skulle bidra till att förlossningen blev ännu mer utdragen, eftersom epidural kan leda till att värkarna försvagas. Linda trodde att snarare skulle det påskynda förloppet, då jag kunde få mer värkstimulerande medel.

Jag beslöt mig för att pröva, vad som helst som kunde ta mig bort från smärtan... Det blev allt svårare att ”ta emot värken” med någon energi och inbjudning, jag kände mest fasa när den rullade in gång på gång.

En narkosläkare tillkallades. Att få epiduralen var fruktansvärt. Jag skulle ligga blickstilla på sidan och ”skjuta ut med ryggen som en katt”. Nålen förs in mellan ryggkotorna och får inte läggas fel. Samtidigt fick jag täta värkar under tiden, och jag fick inte röra mig. Det var fasansfullt. Men när det började verka… det var som att få sig själv och sin kropp tillbaka. Jag kände värkarna komma, men den taggtrådsliknande skärande smärtan var borta. Smärtans toppar var avskurna. Jag kunde klara av det. JW beskrev det som att det efter ett antal timmar gick att få ögonkontakt med mig igen. Jag kunde dricka glassdrink och skriva sms. Jag kände mig stärkt och peppad inför fortsättningen, nu kunde jag få mer värkstimulerande medel och sedan krysta ut vårt barn!

Men ingenting blev riktigt som vi tänkte oss…

Så småningom insåg vi att Linda började reagera på Kottens hjärtljud. De var ömsom snabba, ömsom långsamma. Innan jag skulle få ytterligare värkstimulerande, i princip maxdos, ville hon att jag skulle undersökas av en läkare. Läkaren tog bl.a. ett blodprov från Kottens huvud, för att mäta mjölksyrahalten hos bäbisen. Det låg i överkant vilket indikerar att barnet är stressat.

Och så säger läkaren, helt lugnt, att jag tror att det här kommer att sluta med ett kejsarsnitt.

Jag blev mest förvånad. Kejsarsnitt? Det hade aldrig ens flugit förbi i mitt huvud under alla timmar och dagar. Men då barnet visade stress, och förlossningen ej gick framåt, gjordes den bedömningen. Jag hade under alla timmar bara öppnat mig till totalt 5.5 cm. Läkaren menade att det var bättre att ta ett ”planerat akut snitt” där jag kunde vara vaken, och inte vänta ut ett eventuellt katastrofsnitt. Jag kände i det läget ingen besvikelse, bara en känsla av att jag ville att det skulle vara över. Och en stark oro för barnet, det enda jag ville var att de skulle ta ut vårt barn på ett säkert sätt. Vi kände oss båda fokuserade, samlade, om än oroliga. Beslut om snitt fattades vid 21.00-tiden. Vi hann aldrig meddela de där hemma. JW fick byta om till operationskläder. Operationsteamet med flera läkare och sjuksköterskor gjorde sig klara och jag rullades ner till operation.

Nere i operationssalen kände jag mig som paralyserad. Jag kände mig trygg med personalen, men ändå på något sätt skräckslagen och totalt utlämnad till deras yrkesskicklighet och kunnighet. Jag kände att det enda jag kunde göra var att lita totalt på dem. Jag fick min bedövning genom den kanal i ryggen där jag fått epidural. Ett skynke sattes för, varken jag och JW såg operationen.

Jag kände hur de drog och bökade i magen, men ingen smärta över huvud taget. Jag minns att jag vid ett tillfälle frågade om det gick bra.

Och sen till slut… lyftes han ut ur min kropp. Han som legat där i över 40 veckor, som en häftklammer som inte lossnade. Och så kom skriket. Det mest fantastiska skrik, han skrek en lång stund och det var ett skrik av liv och kraft.

Och jag fick veta att vi fått en son, vår Knut. Och han var världens vackraste och helt perfekt.

Jag mådde dåligt alldeles efteråt. Min kropp skakade som i frossa av chock, mediciner, spänningar som släppte. Skakningarna slutade inte förrän långt efter att vi var tillbaka uppe på förlossningen. Min kropp var bedövad, jag kände ingenting från magen och ner, kunde inte ens vifta på en tå. Jag mådde illa och spydde. Jag kunde inte hålla i min son av rädsla för att tappa honom ur min famn.

Men smärtan försvann snabbt och bleknade bort när jag höll mitt barn i famnen. Nu minns jag de här första dagarna, frånsett från några ynkliga timmar på söndag eftermiddag, som de mest omvälvade i mitt liv. Vi tre, en liten familj, i vår sal på BB. Med vårt älskade lilla barn ute i världen, hemma hos oss.

 Äntligen! Första morgonen på BB.

 Hemma!

 Och 6 veckor senare...

Igår kväll - en arg bäbis och en lycklig mamma.

Sex veckor i rasande fart

Mitt bloggande går verkligen inget vidare just nu! Dagarna går och bloggen den mår... dåligt? Idag är det sex veckor sen Knut föddes! Han växer så det knakar, nu väger han snart 5 kg! Nästan 4900 gram när han vägdes i torsdags. 

Under veckan som gick började JW sin sista praktikperiod som sjuksköterskestudent, det närmar sig examen! Det innebär att han tyvärr är borta mycket just nu. Jag hade mycket sällskap av andra under veckan men vi saknade pappa förstås. Eftersom det är första advent idag så adventspysslade vi en del. Jag gick många långa promenader och tog några försiktiga joggsteg. I morgon tänkte jag gå en promenad runt Limsjön cirka 8 km. Det är nog sista chansen innan snön kommer. I vår kommer jag och Knut att röra oss där ofta, hoppas jag!

Glad advent på er och hoppas ni kikar in här ibland, de glesa inläggen till trots...