Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!