Det började på BB, mosig i både kropp och själ, med ett litet spädbarn vid stinna bröst. Barnmorskorna var ganska snabba, enligt mitt tycke, att ge mig en "amningsnapp" som du lägger ovanpå bröstvårtan. Knut hade svårt att få bra tag om mitt bröst. Men med amningsnappen fungerade det bra och lättnaden att amningen fungerade var större än besväret av nappen. Så småningom tyckte jag att det var bökigt att alltid ha nappen tillhands, hygieniskt rengjord, rädd för att glömma den hemma och så vidare. Därför fasade jag ut den, först på dagarna och sen även nätterna.
Vår amning har i det stora hela varit en harmonisk historia. Jag har alltid haft mycket mjölk, jag har aldrig fått minsta lilla sår, Knut har aldrig haft ont i magen, jag har haft antydan till lätt mjölkstockning ett par gånger men det har gått över på ett dygn, Det har nästan fungerat "för bra"... för så svårt som det var att sluta, kunde jag aldrig i min vildaste fantasti föreställt mig! Det var det svåraste med alltihopa...
Vid tre månaders ålder trappade Knut upp sitt nattätande och har efter detta velat äta mycket på nätterna. Det har varit utmattande för mig, och alla andra i familjen. Flera gånger vande vi honom av med detta, men återföll så småningom i gamla hjulspår när han blev sjuk eller annat störde rutinerna. Under lång, lång tid ammade jag förmiddag, eftermiddag, vid nattning och sedan ett antal gånger på natten. För någon månad sedan tog jag bort dagamningen och för 1.5 månad sedan slutade jag amma honom vid nattningen på kvällen, då fick han välling istället. Sista tiden har det alltså bara varit nattamning kvar, oftast 1-2 gånger på sennatten.
Det känns så skönt att ha slutat, även om Knut fortfarande vaknar mycket på nätterna. Att sluta amma kändes inte så dramatiskt, jag saknar liksom inte nattamningen...även om jag inte vet om det är "lindrigare" att gå upp och göra välling klockan 04, som jag i dagsläget gör för att han ska sova vidare några timmar... det var vemodigt att sluta amma vid nattningen och på dagtid, för de stunderna av kärlek, kontakt och avslappning var så mysiga.
Jag hade ingen aning om innan, hur det skulle gå att amma. Jag hade ambitionen att ta vecka för vecka, och vara glad för varje vecka som gick. Nu gick det i över 1 år och det är jag stolt över. Jag kunde aldrig gissat att jag var en sådan mjölkko...
5 kommentarer:
Haha... jag kunde inte heller tro att jag skulle vara sån mjölkko (som fortfarande ammar morgon och kväll och på natten ibland, och har smällfulla bröst när jag kommer hem från jobbet och haft pumpen som god vän när jag varit ut och rest). Nu har jag ändå bestämt att sluta om ett par veckor då jag ska ut och resa igen... känns lite vemodigt men tror det behövs för att vi ska få sova bättre på nätterna. Kram på dig!
Ja, en riktig mjölkko :)! Verkligen skönt att det gått så bra (förutom att just sluta nattamma då...), inte alla förunnat att få en harmonisk amningsupplevelse. Jag fick ju det, till slut. Nu håller vi tummarna för att Knuttemannen sover hela nätter snart!
Kul att få läsa din amningshistoria! :)
bra jobbat kramar
Det är ju jättebratänker jag! Knut har fått den bästa starten ever i livet!
Skicka en kommentar