Skördeloppet 2014

Efter att ha deltagit i två kortare löptävlingar under säsongen, Tjejruset 5 km och Olsnäsloppet 6 km, så ville jag även genomföra ett millopp i år. Innan sommaren hade jag stora drömmar om att få ett bättre personbästa på 10 km, men jag hade reviderat målet inför dagens tävling. Det kändes inte snällt mot mig själv att bli missnöjd med allt annat utom pers. Målet var att bli riktigt, riktigt trött och ge det som finns i kroppen. Jag sov halvdant under natten, Knut vaknade varje timme mellan midnatt och 04, men kände mig ändå hyfsat pigg i förmiddags.

Skördeloppet i Hedemora, ett helt nytt lopp, bara det känns kul och spännande! Jag fick sällskap med en kollega och vi styrde kosan mot södra Dalarna. Solen gassade från en blå himmel, riktig brittsommar. Det var en liten besvikelse, ska en springa snabbt så får det gärna vara +13 och duggregn... 

Starten gick 14.00 på Vasalids friidrottsbana. Alla far iväg som skållade troll i vanlig ordning. Hjälp, det här går väl snabbt? tänkte jag och sneglade på Garmin som sa 4.30-tempo. Jag försökte ha is i magen och hittade ett bra tempo kring cirka 4.50 min/km. Banan var omväxlande, mest asfalt och stadsterräng, men en del grusvägar, gräsmatta och några backar bl.a. en riktigt brant, kort stigning efter cirka 4 km. Vi löpte två varv på 5 km-banan. Vid 4 km låg jag under 20 minuter, och vid varvning 5 km stod klockan på 24.30 drygt. Det kändes ansträngt, men ändå som en ganska bra löpardag. Jag gav mig ut på andra varvet och nu var det inte många löpare att trängas med. De flesta sprang 5 km-loppet.

Vid 6 km höll jag fortfarande bra tempo och passerade skylten på under 30 min, 29 någonting. Men därefter började jag bli riktigt, riktigt trött. Kroppen och benen kändes fräscha, men pulsen var hög och det kändes alltmer plågsamt. Jag försökte vända tankarna att bli positiva, men som alltid när jag deltar i lopp har jag problem med detta. Jag psykar ner mig själv och börjar tänka att det inte går och att jag inte orkar. Jag gick ner litegrann i tempo och lyckades hitta en del kraft igen. När vi passerade 8 km-skylten så såg jag att jag hade chansen att i alla fall klara sub50, om jag skulle kunna hålla under 5 min-tempo sista 2 km. Men jag var totalt slut och varje meter kändes lång. Vi hade dessutom en brant backe kvar. Jag fick inse att sub50 och sub49 inte fanns där idag. Jag försökte hålla tempot så gott det gick men jag orkade faktiskt inte öka någonting, knappt ens sista 500 metrarna. Klockan stod på 50.51 när jag passerade under målportalen.

När jag äntligen passerade mållinjen och fick min medalj, pressade jag fram ett trött tack och ryckte åt mig en mugg vatten och "föll ihop" på gräset. Tudelade känslor, och ena sidan besviken att det inte fanns mer där idag, och andra sidan nöjd att jag gav allt som fanns. Jag hade snabbare snitt första femman än andra, jag spände bågen och gjorde ett försök som räckte i cirka 6 km. Det var inte min bästa dag, men heller inte min sämsta. Jag får komma tillbaka bättre tränad.