Siljan Runt 2014

Siljan Runt är loppet jag tänkt cykla i flera år, men dit jag aldrig kommit till start... förrän igår! Då stod jag äntligen på startlinjen i Sollerön, och gick i mål på samma plats 120 (126) km senare. 

Fyra stycken cyklister var anmälda i klubb Limsjön Marathons namn! Mannen längst till höger, min svärfar, en riktig cykelamazon som skulle cykla betydligt snabbare än oss andra tre. Min svåger Per längst till vänster, som haft en kort (?) juniorkarriär som cyklist med bl.a. ett träningsläger i Danmark (det låter i alla fall väldigt professionellt) och längst bak min sambo som liksom mig knappt cyklat i år. Men han har ju tidigare visat sig ha ett pannben att avundas, river av ett marathon på lördagen och springer milen på 49 minuter två dagar senare när träningsvärken borde vara som värst. Och den fjärde var ju jag! Bäbismorsan som mest sprungit den här våren, cyklat tre gånger sista veckan för att i alla fall ha låtit rumpan känna på sadeln...

 Härskarteknik alá Jonna style? Liksom hänga framför de andra på bilden?

Kanske inte Pers bästa bild, men jag var ju snygg. 

För att göra en väldigt lång historia lite kortare. Här står jag efter 4.42 timmar cykling med en snygg dalahäst  min hand. Cykelförhållandena kan ingen i världen klaga på, 20 grader, sol och vindstilla. Göran pep iväg direkt efter start som ett skållat troll och gick i mål en hel timme för oss andra... Jag, JW och piraten Per höll ihop även om de nog kunnat magra av måltiden om de inte släpat på mig runt en ganska stor sjö. Jag var feg första halvan av loppet, ovan att köra klunga, ovan att köra snabbt, ovan att köra nerför, uppför, ja det mesta. Kvicknade till en del efter halva loppet och tyckte det var ganska roligt att cykla.

Vi hade som alltid fantastiska supportrar, och kostade på oss ett extra fikastopp i Östanhol där jag fick pussa Knuts lilla smöriga ansikte. Han satt och sög på ett smörgåsrån som om inget hänt och vi inte alls varit frånskilda hiskeligt många timmar. Vi fikade en hel del, hela tre gånger klev vi av cyklarna för att trycka i oss både mat och dryck. Och en del intogs i farten också... en stor fördel med cykelsporten är helt klart allt fikande du kan ägna dig åt både innan, under och efteråt.

På upploppet i Sollerön körde jag och Per in som värsta Tour de France-åkarna. JW betraktade oss med ett milt överseende och rullade in sekunden efteråt. Han hade ju visat upp sina skills flera gånger under loppet genom att stanna till och heja på sin mamma bl.a., jag cyklar ikapp er jag..! 

Efter målgång fick jag inte ur ena trampan utan fick knäppa av hela skon och kliva ur. Haltade mao omkring på målområdet med en sko och en sko sittande kvar i cykeln.

Kvällen som följde avnjöts en fantastisk grillmiddag, sorgligt nog var jag hiskeligt trött. Typ så trött som man blir av att amma hela nätterna i nästan 8 månader och cykla nästan 13 mil. En solig dag som såhär i efterhand känns ännu roligare!