Den 20 oktober - min förlossning

Efter mycket velande, här kommer den, min förlossningsberättelse. Det är ingen heltäckande bild, det är bara mina ord, om min förlossning. Och ett som är säkert är att ingen förlossning är den andra lik! Men såhär gick det till när jag födde vårt efterlängtande och älskade barn! 

Allt började på tisdag eftermiddag den 15 oktober. Vi hade då passerat vårt beräknade förlossningsdatum med en vecka, och var mer än redo att DET skulle starta. Jag kände att något var annorlunda, ett molande ner i ryggen, sammandragningar som kom och gick och som gjorde ont! Det var spännande att gå och lägga sig den kvällen! Under natten fick jag en liten blödning och trodde att slemproppen var på väg att lossna.

Dagen därpå stannade JW hemma från skolan. Värkarna kom och gick, ibland ett par på 10 minuter men ibland längre emellan. Vi satt på vänt, skulle det dra igång mer och tätare snart? Jag satt mycket på pilatesbollen och vankade omkring i lägenheten. De här dagarna minns jag ganska suddigt nu. Det var en ändlös väntan där värkarna kom och gick med oregelbunden styrka och intensitet.

På fredagen fyllde jag 29 år. Jag började bli kraftlös och trött. På nätterna lyckades jag inte sova mer än ett par timmar i sträck, jag vaknade av värkar som gjorde ont och gick upp och värmde vetekudden flera gånger per natt. Det var inte min bästa födelsedag. På eftermiddagen ringde jag BB igen, som krasst konstaterade att det kanske bara är förvärkar du har, som inte leder till att du öppnar dig alls. Då bröt jag ihop, alla dessa timmar och smärta och det leder ingenstans?

På lördagen kändes allt som inbillning. Värkarna kom alltmer sällan. Vi var på simhallen och badade och på kvällen åkte JW iväg och såg på NHL-hockey hemma hos en kompis. Det verkade ju i alla fall inte komma någon bäbis. Jag satt hemma håglös i soffan och åt godis. JW kom hem sent på natten. En timme efter att han kommit hem vaknade jag och gick på toaletten…Då såg jag en ny blödning. Jag hade även fått värkar igen. Jag ringde BB. Den här gången sa de åt oss att vi kunde åka in för en kontroll!

Resan genom Sågmyraskogarna var beckmörk. JW var lugn, jag var inte så lugn. Jag satt och väntade på värkar, och att känna rörelser från Kotten i magen. Blödningen oroade mig. När vi till slut kom in på förlossningen klockan 04:50 kändes det tryggt. De kopplade på CTG och mätte värkar och hjärtslagen från Kotten. Det var häftigt att hela tiden kunna följa, att kunna se när värken kom, nådde sin topp och klingade av. Fram emot morgonkvisten fick vi frukost och sov litegrann i förlossningssalen. Barnmorskan ville att jag skulle undersökas av läkare på morgonronden.

Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen 4 cm och livmodertappen var helt utplånad. ”Förhållandena” kändes mjuka och gynsamma, sa doktorn. Det blir nog bäbis snart, ni ska nog inte åka hem till Leksand i alla fall sa hon. Vi uppmanades att gå en sväng på stan och komma tillbaka efter några timmar, för att se om värkarna tagit mer fart. Det kändes så hoppfullt! Nästan halvvägs öppen! Vi gick en sväng på stan, vilket inte är sådär vidare värst kul en kylig söndag förmiddag när allt är stängt och folktomt, och du dessutom har värkar… Vi åkte tillbaka till sjukhuscafeterian och där tog värkarna mer fart igen!

Tillbaka uppe på förlossningen blev jag påkopplad på CTG och hjärtljud igen. Jag hade cirka 2 värkar på 10 minuter. Vid 13.30 började vår nya barnmorska Linda som kom att följa oss hela vägen. Hon var noga med att berätta att man vill hela tiden se att förlossningen ”går framåt”. Det visade sig snart att min förlossning inte gick framåt som önskat. Värkarna kom och gick, jag hade ont, jag stod och vaggade mot ett gåbord, jag satt i sängen och djupandades, men inte öppnade jag mig mer för det…

Nästa steg blev därför att ta hål på hinnorna vid 15-tiden. Jag upplevde att värkarna tog mer fart, men undersökningarna fortsatte att visa att jag inte öppnade mig mer än till 5 cm. Timmarna mellan 14.00-19.00 minns jag i efterhand som en suddig dimma av smärta. Det kändes oändligt, utdraget, skulle det aldrig ta slut? Jag minns att jag tänkte att det här är tortyr. Modet sjönk allt mer när jag trots täta värkar inte öppnade mig. Jag var trött och slut, energin i kroppen var helt förbrukad. Jag hade svårt att dricka något samtidigt som jag förstod att kroppen behövde energi. Till slut prövade jag lustgas, men kände inte att det gav så mycket mer än ett obehag. Jag fick värkstimulerande medel klockan 16:42.

Framåt 18.00 började vi prata om epidural. Jag var rädd att detta skulle bidra till att förlossningen blev ännu mer utdragen, eftersom epidural kan leda till att värkarna försvagas. Linda trodde att snarare skulle det påskynda förloppet, då jag kunde få mer värkstimulerande medel.

Jag beslöt mig för att pröva, vad som helst som kunde ta mig bort från smärtan... Det blev allt svårare att ”ta emot värken” med någon energi och inbjudning, jag kände mest fasa när den rullade in gång på gång.

En narkosläkare tillkallades. Att få epiduralen var fruktansvärt. Jag skulle ligga blickstilla på sidan och ”skjuta ut med ryggen som en katt”. Nålen förs in mellan ryggkotorna och får inte läggas fel. Samtidigt fick jag täta värkar under tiden, och jag fick inte röra mig. Det var fasansfullt. Men när det började verka… det var som att få sig själv och sin kropp tillbaka. Jag kände värkarna komma, men den taggtrådsliknande skärande smärtan var borta. Smärtans toppar var avskurna. Jag kunde klara av det. JW beskrev det som att det efter ett antal timmar gick att få ögonkontakt med mig igen. Jag kunde dricka glassdrink och skriva sms. Jag kände mig stärkt och peppad inför fortsättningen, nu kunde jag få mer värkstimulerande medel och sedan krysta ut vårt barn!

Men ingenting blev riktigt som vi tänkte oss…

Så småningom insåg vi att Linda började reagera på Kottens hjärtljud. De var ömsom snabba, ömsom långsamma. Innan jag skulle få ytterligare värkstimulerande, i princip maxdos, ville hon att jag skulle undersökas av en läkare. Läkaren tog bl.a. ett blodprov från Kottens huvud, för att mäta mjölksyrahalten hos bäbisen. Det låg i överkant vilket indikerar att barnet är stressat.

Och så säger läkaren, helt lugnt, att jag tror att det här kommer att sluta med ett kejsarsnitt.

Jag blev mest förvånad. Kejsarsnitt? Det hade aldrig ens flugit förbi i mitt huvud under alla timmar och dagar. Men då barnet visade stress, och förlossningen ej gick framåt, gjordes den bedömningen. Jag hade under alla timmar bara öppnat mig till totalt 5.5 cm. Läkaren menade att det var bättre att ta ett ”planerat akut snitt” där jag kunde vara vaken, och inte vänta ut ett eventuellt katastrofsnitt. Jag kände i det läget ingen besvikelse, bara en känsla av att jag ville att det skulle vara över. Och en stark oro för barnet, det enda jag ville var att de skulle ta ut vårt barn på ett säkert sätt. Vi kände oss båda fokuserade, samlade, om än oroliga. Beslut om snitt fattades vid 21.00-tiden. Vi hann aldrig meddela de där hemma. JW fick byta om till operationskläder. Operationsteamet med flera läkare och sjuksköterskor gjorde sig klara och jag rullades ner till operation.

Nere i operationssalen kände jag mig som paralyserad. Jag kände mig trygg med personalen, men ändå på något sätt skräckslagen och totalt utlämnad till deras yrkesskicklighet och kunnighet. Jag kände att det enda jag kunde göra var att lita totalt på dem. Jag fick min bedövning genom den kanal i ryggen där jag fått epidural. Ett skynke sattes för, varken jag och JW såg operationen.

Jag kände hur de drog och bökade i magen, men ingen smärta över huvud taget. Jag minns att jag vid ett tillfälle frågade om det gick bra.

Och sen till slut… lyftes han ut ur min kropp. Han som legat där i över 40 veckor, som en häftklammer som inte lossnade. Och så kom skriket. Det mest fantastiska skrik, han skrek en lång stund och det var ett skrik av liv och kraft.

Och jag fick veta att vi fått en son, vår Knut. Och han var världens vackraste och helt perfekt.

Jag mådde dåligt alldeles efteråt. Min kropp skakade som i frossa av chock, mediciner, spänningar som släppte. Skakningarna slutade inte förrän långt efter att vi var tillbaka uppe på förlossningen. Min kropp var bedövad, jag kände ingenting från magen och ner, kunde inte ens vifta på en tå. Jag mådde illa och spydde. Jag kunde inte hålla i min son av rädsla för att tappa honom ur min famn.

Men smärtan försvann snabbt och bleknade bort när jag höll mitt barn i famnen. Nu minns jag de här första dagarna, frånsett från några ynkliga timmar på söndag eftermiddag, som de mest omvälvade i mitt liv. Vi tre, en liten familj, i vår sal på BB. Med vårt älskade lilla barn ute i världen, hemma hos oss.

 Äntligen! Första morgonen på BB.

 Hemma!

 Och 6 veckor senare...

Igår kväll - en arg bäbis och en lycklig mamma.