Dagen vi väntat på

Så kom den till slut, dagen med stort D. Kottens beräknande födelsedag. Till skillnad från sin mamma verkar Kotten inte så noga med att komma i tid...

Det är många tankar som snurrar, igår kväll kändes det väldigt overkligt. Det var som inför julafton när jag var barn, upphöjt till tusen. Förväntansfullheten, längtan. Blandat med skräckkänslan, som att stå inför en skärseld av ovisshet och smärta. Ett okänt landskap som jag ska fram igenom, som närmar sig, som det inte finns någon återvändo inför. Jag måste dit, och igenom.

Nu har jag gått alla graviditetens 280 dagar. Det känns både som ett ögonblick och en evighet på samma gång. Det var vinter när vi fick reda på det, sen har vi gått igenom både vår, sommar och nu höst... en graviditet är lång! Och nu är det dags för Kotten att komma ut. I kväll känner jag mig stark och peppad! Kanske för att jag simmade igår och cyklade 8 km i kväll.

Jag säger som Andréa, Instagram uppdateras oftare än bloggen för de som är nyfikna. Jag har en låst profil men godkänner de bloggläsare och bekanta jag känner igen.

Det är nästan för spännande just nu...