Tjejvasan 2013 som supporter

Andra året på rad som jag inte startar Tjejvasan. I år var jag i alla fall där, på plats, och insöp den fantastiska stämningen. Jag älskar Tjejvasan! Det är ett lopp det inte går att låta bli att älska. 7:45 blev jag upphämtad för vidare färd mot Oxberg. Picknickkorgen var packad (av pappa) och vi hade en härlig dag framför oss.

 Mamma var peppad innan start, lugn men med fjärilar i magen, precis som det ska vara! Hon har åkt Tjejvasan 5 gånger tidigare, men för ganska många år sedan. Sista åren har hon inte åkt så väldigt mycket skidor, men tränat mycket annat. Mycket Friskis&Svettis, styrketräning, workout - hur långt skulle det räcka i skidspåret? En dröm var att nå under 3 timmars gränsen, något hon inte gjort tidigare. Jag och pappa var inställda på superpeppning för att få henne att göra det hon nästan inte själv trodde på...

Första kontrollen vi stannade till på var Hökberg. Där insåg vi att många, väldigt många led av bakhalt. Det hade blivit ett sent väderomslag och termometern visade på nästan tre plusgrader. Vi blev oroliga för mammas skidor, hade hon heller inget fäste? Men vi hade inte behövt oroa oss. När mamma kom till Hökberg var hon tacksam över sitt härliga glid, och tyckte bettet under var okej. Stanna och fika fick hon inte göra, jag uppmanade henne att snabbt åka vidare för att inte förlora tid...

Nästa gång vi träffade henne var i Läde, mellan Hökberg och Eldris. Nu sprang jag med henne en bit efter spåret och hejade, och talade om att chansen fanns att gå under 3 timmar men hon var tvungen att fortsätta stå på! Det var härligt att se hennes kämpaglöd och aldrig ett ord om att det var jobbigt, eländigt eller tungt att åka.

När vi väl kom fram till Mora fick vi ett sms från hemmasupportrarna, som skrev att efter Eldris var måltiden beräknad till 2.52!

 Och vi behövde inte vänta länge vid målet innan vi fick syn på henne. Med starka staktag och ett leende tog hon sig över mållinjen på 2.50.14!

Så stolt och så imponerad är jag över min mamma! Så stark vill jag också vara om 30 år!

Det kändes aldrig särskilt tungt att inte få åka loppet själv, fast visst grämer det mig litegrann att de två år jag inte startat nu (2012, 2013) har varit jättefina år med snabba åktider. Jag undrar om jag nu, startande i led 1, hade kunnat slå min tidigare bästa placering 274 och kommit under 2 timmars gränsen. Den som åkte på motsvarande placering i år, och förra året, var en bra bit under 2 timmar.

Men vad tjänar det till att tänka så, egentligen. Det blir bara spekulationer. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta utvecklas som skidåkare i många år till.

Och jag slås av att jag verkligen älskar att vara supporter åt andra på lopp! Båda att heja fram de jag känner och försöka tänka, vad går hon igång på? Vad ska jag säga och ropa för att få henne att plocka fram den extra reserven? Hur kan jag serva på bästa sätt? Nervositeten är nästan lika stor som när jag kör själv, och även glädjen när det går bra, eller misströstan när det inte gått bra. Att heja på okända är också roligt, att försöka säga saker som gör att de får en liten, liten skjuts framåt och drar på munnen.