När jag såg SVT-dokumentären om Sixten Jernberg så grät jag av längtan och kärlek till Kinnvallsjösätra. Vår fäbod ligger i Malung-Sälens kommun, samma kommun och med samma vidunderliga vildmark och skog som i Transtrand och Lima där Sixten hör hemma. Efter de här dagarna känner jag det starkt, starkare än någonsin. Och jag hoppas att det inte dröjer många veckor tills nästa gång vi far upp.
Vi hade otur med vädret, så var det. Åtminstone i början av veckan,. Tö, snö och regn varvades. Det gjorde att jag tappade en skiddag. Mellan måndag-fredag åkte jag ändå 10 mil. Stavfäste och sådant man är berikad med vid pistade spår finns det såklart inte, men längtan till skid- och turistorternas liv och larm är ändå noll. Oftast helt ensam, bara jag, skidorna, myrarna, skogen. Inga lampor. Inget annat ljud än det från skidornas frasande över snön.
Kinnvallsjösätrakärlek!
7 kommentarer:
Vad roligt och fint att du bara hade utebilder, när jag bara tog innebilder! Det är verkligen vackert och jag förstår förstås din kärlek till denna plats...
Så fint du beskriver allt. Jag kan så väl förstå din längtan. Den gör ont men ändå vill man inte riktigt vara utan den...
Och tänk så härligt att du kan åka dit nästan när du vill. :-)
Ja du Jonna! Där fick du mig att fälla en tår eller två! Vackert skrivet och jag förstår hur du känner!
Tur att du är tillbaka, skönt att få din braiga energi!! Kram!
Åh vad fint och se snö igen! Här i Varberg är den helt borta! Så vackert, förstår verkligen din längtan och kärlek!!
Fina bilder! Det är underbart att kunna vara ute och inte behöva frysa! En riktigt behaglig jul och nyår har det varit! :)
Äslakde Malung! <3
Skicka en kommentar