tisdag 8 januari 2013
En sån kväll
-4 grader. Stenhårda spår, inte blankis, men hårda med en glänsande hinna av is och snö som töat och frusit på nytt. Bra stavfäste. Sällskap av JW. Perfekt bett i skidorna, att springa uppför backarna är inget problem. På flacken och i motlut är det bara att stå och staka med kraftfulla tag. Pigg och stark kropp och en teknik som stämmer. Gnistrande stjärnhimmel. Det var nästan kriminellt att bara åka en mil, det kändes som jag skulle kunna åkt ett helt Vasalopp i kväll...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
med dina beskrivande ord kändes det nästan som att jag också var där och kände på det där magiska ögonblicket. Låter helt fantastiskt! Grymt!! Härligt när känslan är sådär alldeles underbar :)
Den känslan! Nu kan jag inte åka längd särskilt bra men jag tror jag vet hur du kände ändå. Härligt!
en gång har jag haft en liknande upplevelse på 34år haha kramar
Bevara i hjärtat. :-)
Önskar faktiskt att jag och Per hade ett spår (och skidutrustning) nära till hands när jag läser din beskrivning. Kände att det var väldigt bra och skön motion för mig nu också!
Ska bli så spännande när du åker Vasaloppet! HEJA HEJA HEJA!
Härligt! Blir avis! Ännu tristare när man är sjuk och minsta promenad känns oöverstiglig!
Vilken beskrivning. Går inte att ta miste på att ni njöt!
Åker inte längdskidor men nu blev jag sugen! :)
Åh, mums! Längdåkning när den är som allra bäst och man känner sig som Kalla i spåret.
Jag vill också!! Åka längdskidor alltså. Inte vasaloppet!
Skicka en kommentar