Långt utanför comfort zone

Orienterare är tokiga... och jag gillar det! Jag halkade in på deras intervallträning i kväll efter en inbjudan från min kometsnabba vän Anna-Karin. Backintervaller stod på schemat. Backintervaller i min värld betyder löpning till Åsleden (i dagsljus) eller löpning upp- och nerför en backe. Ganska jobbigt, inte så häftigt.

Men så gick det inte till i kväll! Det var på med pannlampor och rätt ut i en svart skog. Varför hålla sig till elljusspår när det finns små stigar långt borta från tillstymmelse till ljus? Jag var livrädd att springa bort mig, och fick tugga på för att inte tappa löparna framför mig. Benen var tunga, de är ju aldrig något annat känns det som, men det var ändå så roligt att springa med motiverande sällskap och få ett tufft pass serverat! Det pep i andningen av ansträngning och jag blev ordentligt trött av alla backar vi avverkade... korta, branta och långa flacka. En del i djup sand! En del över mossa, rötter och stenar. Efter passet kände jag mig skönt trött och mör i hela kroppen. 

Nästa onsdag är det på´t igen. Det är bara att slänga sig ut ur komfortzonen, det ska kännas att jag lever!