Jag faller inte

Jag har varit ganska stressad över Lidingöloppet. Jag har tyckt att det känns piss att min sommar och höst i löparskor blev förstörd av en trilskande vad. Lidingöloppet är sista delen i En Svensk Klassiker, och jag ville avsluta med stil!

Näst efter skidåkningen känns ju löpningen som "min grej" utav de fyra kraftproven i klassikern...

Härom dan var det som att en insikt ramlade ner i mig.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden...

Jag är inte särskilt kyrklig av mig, men Sinnesrobönen (som används mycket inom AA, Anonyma alkoholister) kändes målande.

Mitt liv står inte och faller med ett "dåligt" Lidingöloppet. Mitt liv står inte och faller med att den här träningsveckan blir knaper. Jag är jag, och jag faller inte med det. En målsättning faller, men jag är inte mina mål. Jag är vägen dit.

Det kändes skönt att dra det andetaget djupt. Jag ska starta och ta mig i mål på Lidingöloppet. Jag är igång och springer igen. Imorse sprang jag en fin liten tur längs Dalälven. I morgon springer jag i skogsterrägen i Kinnvallsjösätra.

Jag är levande och frisk. Jag är tacksam.



På väg hit