Kanske det, men då tänker jag njuta så länge det varar!
Laila från Borlänge sprang över 20 mil på 24 h-tävlingen Bislett i helgen. På en rundbana inomhus. Det är helt, helt makalöst gjort! Jag har gått och tänkt på det till och från, men får liksom knappt ens in det i huvudet. 20.2 mil, 24 h. Hur är det möjligt...? Om inte lokaltidningen skriver ett stort reportage om detta säger jag upp prenumerationen!
Nu har jag och syster bott grannar i över tre år. I september 2008 flyttade jag in i samma hus som henne och hennes familj. Då var Odin inte ens två veckor. Nu är han över 3 år. I hela hans livstid har vi bott såhär... om några månader flyttar de till sitt alldeles egna hus. Det är så stort. Att skapa sig sitt hus, sitt framtida boende. Utifrån egna idéer bygga det med egen handlingskraft och egen tid. Ett fantastiskt vackert, kreativt hus som ligger i en gammal kohage, en glänta, efter en byväg där vi har många minnen. Med utsikt över skog och åkrar, kossor och skidspår.
Och jag måste börja förbereda mig mentalt på att få 6 km mellan oss, inte 1 meter. Om jag börjar redan nu, så kanske jag inte transformeras till en blöt fläck i februari.
Malin med bara tapeter, klinker och golv i huvudet och Alvar i famnen.
4 kommentarer:
Någon gång vill jag också ha ett hus! 24h i rad kommer jag däremot till 99,9 procents säkerhet aldrig springa :)
Förstår att det känns tungt! Minns när du skulle flytta till Norrköping....
ja åjejoj hur ska det gå för er ;) kramar
omänsklig bedrift!
Vi får försöka att vara mogna o glädjas åt den tid vi fått bo grannar, vilket är få syskon förunnat. Men det är klart, när dagen väl kommer, reagerar man nog mer känslomässigt än förnuftigt. För mig kommer det att vara vädigt kluvet. Kram på dig
Skicka en kommentar