Dinosauriemannen!

Gustaf 3 år är en riktig drak- och dinosaurieälskare! Även monster, spindlar och andra otäcka saker står högt i kurs. Lillebror Vincent 1,5 år hänger också på och säger "arie, arie" när han vill att dinosauriefilmerna ska sättas på. När faster blir rädd för de otäcka sakerna är det jättekul, då kan man hålla henne i handen och fråga om det är riktigt säkert att hon ej törs titta...

Söndag

Söndag, dagen efter allt. Värk överallt. Våfflor på egengjord smet med vispgrädde och blåbärssylt. En viss tomhetskänsla när allt är över, men även skönt. Nu börjar fortsättningen, mot nya drömmar och planer! Det börjar redan i morgon, med hämtande av nya ortopediska skoinlägg...

Tjejvasan 2010 - mitt lopp!

Nu står maten i ugnen, en öl är öppnad och jag, älskling och lillasyster drar snart vidare på kvällens festligheter...

Men först, Tjejvasan 30 km! Vid starten i Oxberg föll snön och hade så gjort under natten, vilket ledde till en hel del nysnö ute i spåren. Startskottet gick 10.00 - led 0, 1 och 2 släpptes iväg samtidigt. Det var fruktansvärt trångt i starten och första kilometrarna. Förra året hade jag placerat mig först fram i dåvarande startled långt bak, och var snabbt i väg i mitt led och hade fri åkyta framåt. Nu var det trångt och bökigt och jag krockade med en annan kvinna som föll... pinsamt men hon tog sig snabbt upp igen!

Fram tills Hökberg gick för snabbt. Min vana trogen gick jag ut för hårt och jag var helt slut vid Hökberg. Tunga spår, trångt och dessutom backigt mellan Oxberg och Hökberg gjorde att jag var gråtfärdig vid första kontrollen, efter 11 km åkning. Jag funderade på att bryta och det kändes eländigt. Dessutom blev det en seriekrock framför mig, vilket gjorde att även jag ramlade! Jag fick lov att åka rätt ut i en snödriva och lägga mig för att inte fara in i dem. Med snö från topp till tå kravlade jag mig upp och vidare.

Bilden nedan visar ungefär hur det kändes... Jonathan och Elina stod i Hökberg och hejade glatt på. De möttes av ett blodrött ansikte och en frustrerad Jonna som fräste Det är ASDRYGT!

Jag trodde aldrig det skulle gå att vända känslan i kroppen, men jag lyckades återhämta mig i nedförsbackarna efter Hökberg. Vid varje kontroll drack jag två muggar sportdryck och vatten. Så sakta började jag åka om några stycken som åkt om mig tidigare.

*

15 km-skylten kom fortare än jag trott och sedan fräste jag på allt jag orkade samtidigt som jag försökte fokusera på andning och teknik. Satsade på stakåkningen vilket gav utdelning. Jag hade även superskidor... mitt glid var helt otroligt även om de hade kunnat nypt bättre uppför.

*

Sista kilometrarna och framför allt den allra sista kilometern bestämde jag mig för att ge allt... mjölksyran darrade i bena men jag kände att jag nu åkte rätt fort för jag åkte bara om och blev inte omåkt sista kilometern. Jag fick själv det stora nöjet att säga åt en kvinna att flytta sig ur spår i sista backen.

*

På upploppet var det inte vackert, det gjorde ont och jag grimaserade och tog i så jag frustade. Hörde svärfar, Jonathan och Elina heja på vilket gav kraft att ge järnet in över mål... jag hade tidigare sett på en klocka att den var 12.15 när det var cirka 1,5 km kvar vilket gjorde att jag insett att jag kunde slå förra årets tid!

*

Passerade det anrika målet, totalt slut! Men på sluttid 02.22.03 vilket var en förbättring av förra årets tid med fem minuter!

*

Jag är så himla glad och stolt nu! Förra vintern var första vintern jag åkte mer än 5 mil på en säsong och jag tycker att jag ganska snabbt har blivit en ganska duktig skidåkare. Så just nu är det bara att njuta, en dag eller så... tack för alla lycka till och peppande!

Jag och Hanna gör ett segervrål! Hanna och Michaela, mina duktiga medlöpare, förbättrade också förra årets tider!

Hämtat nummerlappen...

Oj! Nu vaknade visst både nervositet och tävlingsnerverna... och nu vet ni mitt startnummer, om ni vill följa resultatet... :)

Tjejvasan - EN dag kvar!

Så var det dags. Dagarna har hastigt krympt och nu är det bara en futtig dag kvar till årets första, stora utmaning. Tjejvasan! Målet är att gå i mål i Mora. Tidsmål talar jag helst inte högt om.

I år har jag åkt mer skidor, nästan 35 mil mellan 22 december och 24 februari. Säsongen började sent pga vädrets makter, den 22 december åkte jag premiärpasset i Källan. Därefter följde en ganska lång sjukdomsperiod över hela julen med halsproblem och först flera dar efter nyår kunde jag fräsa på för fullt igen!

Jag är en bättre skidåkare idag än förra året, starkare och mer teknisk. Om formen är bättre har jag ingen aning om. Pga knäproblemen jag haft är jag mindre löptränad, t.ex.
*
Nu hoppas jag på att få fortsätta känna mig stark, pigg och fräsch! Skidorna ska hämtas ut idag. Väderprognosen studeras noggrannt... det ser ut som risk för nysnö i spåren och det är inte ett före jag gillar. Som de flesta andra vill jag ha hårda, snabba spår. Pojkvännen och lillasyster följer med och coachar.

Bildkälla

Jag längtar tills i morgon! Och jag längtar till när loppet är över. Festen efteråt, tiden efteråt.

Fredagstulpaner en torsdag

Vårens hittills finaste, rosavita tulpaner.

Om utmattning och balans

Den sista veckan har jag inte varit så pigg. Träningspassen har känts tunga, kroppen har känts matt. Igår under lunchpromenaden funderade jag på om mitt huvud blivit överkokt av sista tiden. Ibland känns det som så - huvudet som en mjölig broccoli av alla intryck, information och inre stress.

Under gårdagens genrep på skidor, sista skidpasset inför Tjejvasan (i övermorgon!!!) kände jag mig ännu mera utmattad. Nyste och kände av halsen. Därför tog jag ett bra beslut, att vila hela dagen idag.

Jag tror att när det blir för mycket - så påverkar det hela ditt jag. När det blir för mycket mentalt så påverkar det även dig somatiskt. Hela livet handlar om balans, om du inte är i balans på ett plan så påverkar det även de andra nivåerna. Förenklat, du gör knappast personbästa eller vinner OS-guld om du är i obalans mentalt.

*

Själv reagerar jag ofta med en stark längtan efter det enkla och rena när huvudet blir överkokt och själen pressas för hårt. Längtan efter löpningens renande kraft, styrketräningens explosiva urladdning eller en kopp termoskaffe vid Vålbrändan blir så stark att det gör ont.

*

Nu vilar jag och satsar på att bli 100 % frisk, stark och i balans!

Fun light, kalorijägarna och de oinspirerande bloggarna

Dags att sticka ut hakan! Enligt min mening finns det flera olika sorters bloggar, både inom tränings- och livsstilsgenren och andra genrer. Det ena är de som faktiskt är inspirerande och glädjande, det andra är de bloggar som skapar mer prestationsångest än något annat. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att en del är riktigt dåliga förebilder.

Jag blir trött och litet ledsen när jag läser unga tjejer – för det är ju mest tjejer – som skriver bland annat om kalorijakt, träning i syfte framför allt att fettförbränna, toppa "strandkroppen" inför sommaren, definiera muskler. Det är säkert mångas mål, men vad är syftet med att skriva om det? Att inspirera? Knappast.

Det finns bloggare som i ena meningen skriver om deras vilja att inspirera, influera och peppa och i andra andemeningen skriver att istället för att äta glass, blanda lätt-kesella med fun light istället för att spara in kalorier. Och kvällsfika inte, för guds skull! Och jag ska klara tusen armhävningar och chins och dipps och chips och allt vad det är till sommaren…

Jag har heller aldrig riktigt förstått vitsen med att flasha magrutor och liknande på bloggen. Det är jättetrevligt med bilder på bloggaren! Men att rada upp sådana bilder känns det mer som ett eget hävdelsebehov än inspirationsvilja att göra det. Och det kanske inte är fel att vilja hävda sig emellanåt heller? Men att kalla det för en vilja att inspirera ekar ihåligt för mig. Det finns ju såklart även många ännu mera tränade personer som aldrig skulle drömma om att lägga ut dylika bilder på sig själva.

Missförstå mig rätt, det är ofta inspirerande att läsa om folk som klarar sina drömmars mål! Om allt ifrån viktnedgång till nya personbästa. Men när inte är ett sunt liv, psykiskt och fysiskt välmående är i fokus, utan snarare prestation, resultat, jämförelser med andra så blir det mest tröttsamt.

De bloggar som faktiskt är riktigt inspirerande, är de jag vill tipsa om i min länklista. Det finns säkert många, många till! Men även tyvärr många som jag då och då kraschar in på, och blir mest trött och ledsen av. De är varken sunda, hälsosamma eller glädjande och allra minst inspirerande, varken för mig, andra unga tjejer och alla andra.

Nu är det tisdag

Det är något visst med måndagar. Nämligen, det är ofta en dum dag. Igår var ingen vidare bra dag även om det mesta ordnade sig med människans välvilja igår.

Skidpasset i Källan blev ett riktigt pisspass. Dåliga skidor. Trött kropp, alltför hög puls efter kort åkning. Efter ett varvs åkning tog jag det kloka före det okloka och åkte hem och la mig istället, med en konstant hicka och konstig känsla i kroppen.

Läste en del bloggar och blev än en gång trött på vissa fenomen och tendenser i en viss typ av bloggar. Intet nytt under solen, men ändock tröttsamt och trist. Jag tror det finns skäl att återkomma till det ämnet...

Vissa dagar längtar man mer än andra... (Foto av Elina, mina föräldrars hus i sommarskrud)

Sista minuten-skit

Jag blir tokig! Ringer först Vasaloppskansliet för att vänligt fråga om jag kan få dispans att hämta ut nummerlappen i morgon trots att de egentligen öppnar på onsdag, då jag ska till Mora med jobbet i morgon. Det gick inte (fullt förståeligt).

Sedan ringer jag glad i hågen till Intersport i Leksand för att fråga när jag senast kan lämna in skidorna för slipning och vallning till lördagen... Jag har fullt, säger vallamannen krasst, och tipsar om Intersport i Mora istället.

Hurra, det ser ut som den här veckan kommer att bestå av en hel del bilresande till Mora... Som om man inte var stressad nog ändå! Och såklart får jag skylla mig själv för att vara ute i sista minuten. Dessutom innebär det att sista skidpasset, inplanerat till onsdag, får köras på systers skidor istället?

Dessutom är det -30 grader kallt ute och på lördag ska det toksnöa enligt prognosen. Älskade älskade måndag...

UPDATE:
Underbara människor! Nu har jag fått erbjudande om hjälp både med nummerlappar och kan lämna in skidorna i Rättvik! Tack alla fina.

Rörelse och ögonblick

Kaffe med blåbär- och citronkaka på Gårdscaféet med svärmor .

På lördagens kväll, bjudna på magnifik middag hos grannarna.

Bakade grahams- och fiberfrallor och åkte till bror med familj.

Teamwork av syster, Mats, Odin och Doris. Hela familjen engagerar sig att laga en trapp som blivit ett offer för snömassorna.

Efter fredagkvällens löptur var det som att trycka på snuvaknappen. Därför ingen längdskid- eller löpträning lördag söndag... men ett hemmapass med styrka, balans och stretch! Kameran gömmer tyvärr inga bilder från fredagens tvmys, lördagens bubbelpool eller söndagens kalops hos mamma och pappa.

Våra medaljörer!

Bildkälla

Vilket OS! Vilka ländskidåkare! Soffan är nog sönderhoppad vid det här laget, efter den ena spännande spurten efter den andra... Sveriges landslag i längdskidor måtte vara världens bästa! Bilderna på deras makalösa idrottsprestationer kan man se om och om igen och få gåshud varje gång... Elofssons gråt rörde mig med, men han om någon, han och de andra elitidrottarna som verkligen vet vilken möda som ligger bakom bragderna, förstår kanske till fullo prestationen.

*

Jag är en glad, snuvig svensk i soffan!

Nu börjar nojandet...

Hur blir vädret? Hur är formen? Kommer jag bli sjuk? Hur håller knäna? Nu börjar Tjejvasan-nojandet. Med en vecka kvar så vet jag att mycket tankar kommer gå till detta nojande. Jag vill inte ens föreställa mig hur nojig jag kommer att vara inför Köpenhamn Marathon (ok, jag har redan börjat...)

Till exempel, för några dagar sedan sa yr.no att det skulle vara -3 grader och strålande sol nästa lördag den 27 feb. Idag säger de att det ska komma 9 mm snö nästa lördag! Det vore inte alls kul varken för åkupplevelsen eller sluttiden. Och på jobbet är flera personer här fast de är sjuka, halsont och så vidare. Tänk om de smittar! Kom inte om ni är sjuka, snälla...

Det var inte jättebra väder eller före förra året...

På den här hemsidan kan du räkna ut en preliminär åktid (med 75 % säkerhet enligt IBM...) om du skulle startat Vasaloppet i år. Det förutsätter dock att du vet vilken startgrupp du skulle haft. Jag skulle ha startat i grupp 8, och enligt den här tvivelaktigt tillförlitliga källan åkt på 8 timmar och 13 min. I wish! Nu ska jag ju inte starta 90 km utan 30.

*

Ha en grym fredag kära bloggläsare! Jag har startat bra med fredagssimning, fredagsfläta, och senare blir det fredagsfika, skidåkning och tv-mys med vännen Honey!

Sifferpuckot

Min väldigt fina svärfar sa förut angående min oförståelse för hur Sudoku fungerar; Men du jobbar ju med siffror… Jo. Och då tror man kanske att jag kan siffror, när jag till stor del arbetar med ekonomi. Överskott, underskott, riksnorm, beräkningar… trots att jag är helt blåst vad det gäller siffror.

Siffror och matte har varit en ständig källa till ångest i mitt liv. Alltifrån att ha blivit idiotförklarad av mattelärare i mellan- och högstadiet men FÖRSÖK NU DÅ Jonna, du KAN ju om du bara FÖRSÖKER. Jag gick in på toaletten och grinade istället för nej, jag kunde inte även om jag försökte. På gymnasiet valde jag bort alla mattekurser utom A, och läste istället härliga flummiga kurser som Elevdemokrati A och B, Etik- och Livsfrågor, Personlig utveckling, Kreativt skrivande och Retorik.

Och nu sitter jag här med en miniräknare, räknar på fingrarna och det går alldeles utmärkt och jag jobbar både snabbt och smart sifferpucko till trots.

SK Leksand - i´m with you

Under dagens korta skidpass i Källan kom jag äntligen över en klubbmössa! Den är superskön och jättefin, och såklart ska jag ha den på mig på Tjejvasan. Åker man för en klubb ska man väl visa det?

Pga ungdomstävlingar i Källan åkte jag hem efter ett varv, äter klistergröt till middag och laddar för ett Friskispass som omväxling!

Jag gillar

...att tänka på den 4 juni 2010.
...att höra mamma berätta om hennes och pappas lyxkväll med kaffe och semla klockan 21.00, framför Ferrys OS-guld! Och sedan somna som en stock, och vakna till en ledig onsdag!
...att det bara är två dagar tills fredag och härlig helg.
...att jag löptränar igen även om det är mjuka rehabpass.
...att det snart är lunch.

Det finns alltid saker att gilla! Att välja glädje är en av livets stora och kanske viktigaste utmaning.

Ingen Fettisdag idag

Idag var det enligt almanackan Fettisdagen. Då ska man äta semlor. Jag åt ingen semla. Kanske blir det en till helgen... semlor är gott men inte det godaste som finns. Det finns annat som är godare, t.ex

-Mockarutor
-Morotskaka

-Budapesttårta

-Rulltårta

-Marängtårtor

-Cheesecake

-Nybakta kanelbullar

Och som lillasyster ofta poängterar, det allra godaste till en kopp kaffe är ändå smörgås.

Vilken är din favoritbakelse?

På min svägerskas födelsedag fick vi New York Blueberry Cheesecake, det var brutalt gott.

Kalla, Kalla, Kalla!

Det är svårt att skriva om något annat i kväll än Charlotte Kallas OS-guld! Att se hennes lopp på tv. sitta och hoppa, pipa och glädjas är helt crazy! (Som Charlotte sa själv efter målgången...)

Vilken idrottskvinna, vilka krafter, vilken prestation, vilken inspiration! Även Moras Anna Haag så klart! OS-guld på 10 km längdskidor, hur stort är inte det egentligen? Det är ju hur stort som helst!!!

Själv fortsätter jag vara lydig flicka och sköta mig enligt sjukgymnastens råd, allt för en vår full av löpning! Idag kunde jag bocka av ännu en punkt på checklistan jag fick av sjukgymnasten

-prova ut ortopediska/medicinska skoinlägg, på Sportskokliniken i Rättvik. Och samma kille provade ut Charlotte Kallas inlägg, kan tilläggas... (det känns härligt att ha gemensam nämnare, även om det är den enda)

1250 kronor skulle det lilla kalaset kosta mig. Jag köper skoinlägg för samma pris som JW köper kvalseriebiljetter för, vi gör olika prioriteringar!

Sol, snö, skidor och lycka!

Elina anklagade mig för att snåla med bilder. Varsågod, en bildkavalkad från helgen! Jag tror nästan bilderna talar för sig själva. Det finns inte någonting jag skulle vilja ändra med denna helg. Jag fick fira Alla Hjärtans Dag-helgen med två av de människor som står mig allra närmast. Min sambo och min mamma. Vi tre har tillsammans haft en helt underbar helg i stugan!

*

Sol, fräknar på näsan... Fyra mil på skidor i bra spår. Fejmån, Vålbrändan, Kvillkojan. Stugmys, god mat, kaffe och mockarutor, kokostoppar, en grekisk skinkstek som vi lyckades laga. OS och Melodifestivalen. Sovmorgnar och långa frukostar. Skratt och tamlande. Det där kan jag nog varken säga mu eller mä om, sa mamma. Heter det inte bu eller bä? Sitta mot en grå fäbodvägg och dricka kokkaffe och äta smörgås.

*

Det var påfylld med energi, med helgen som en skatt i hjärtat, men med ett uns av vemod vi åkte hem igen mot vardagen och en tuff vecka. Nu längtar jag tillbaka.

Vägen till Köpenhamn marathon

Imorse, strax efter klockan 6.00, så stod jag på ett löpband i ett folktomt gym och tänkte på Köpenhamn. På Deltagerliste for Nykredit Copenhagen Marathon 2010. På mitt startnummer 1581.

För som några av er vet, några kanske anat och några inte alls bryr sig om, så anmälde jag mig i ett ögonblick av iver i höstas någon gång till Köpenhamn marathon den 23 maj 2010. Detta beslut har inte alltid känts glasklart, självklart eller enkelt med anledning av de småskavanker och skador jag dragits med från senhösten och framåt. Eftersom löparkvantiteten eller kvaliteten för den delen inte har blivit som jag önskat, har jag tröstat mig med att även många mil längdskidåkning ger styrka och uthållighet.

Men imorse, på det där löpbandet, när jag kunde springa en halvtimme utan ont någonstans känns det på något sätt möjligt igen. Jag sprang ensam och log. Det gick så sakta, så sakta och pulsen var nog lägsta möjliga under träning, den låg runt 140.

Jag hoppas ta mig runt 42 kilometer den 23 maj. Det är väldigt långt. Har man aldrig sprungit långt tidigare förstår man kanske inte hur långt det är. Jag älskar att springa långt och länge, att springa i över två timmar är underbart, men jag är kanske inte skapt för långdistanslöpning. Riktigt långa långdistanser... Tidsmål tänker jag försöka låta bli att ha, särskilt när det träningsprogram jag tänkte ha blivit fördröjt av skador. Jag vill ha roligt, njuta och bli en bättre löpare, bara.

Torsdag med hallonpannkaka

Väldigt fina killar - min kille och min systerson!

*

Nu är det packat inför helgen i stugan, jag, JW och mamma åker upp! Tänk att det är lika jäkla efterlängtat varenda gång... varje gång får jag glädjepirr i magen av att tänka på stugan och allt som hör till. I helgen blir det dessutom strålande sol och skidåkning, för det har jag bestämt.

En lins på tungan

Under kvällens skidpass var det kallt, -15 grader. Mina ögonfransar frös ihop vilket resulterade i att jag åkte och såg mest ingenting, linserna ville inte sitta bra.

När jag var tre meter från målgång så ramlar sjävfallet ena linsen ur. Paniken stiger en aning, jag tror knappt jag kan köra hem utan linser ens. I kylan frös linsen ihop i samma sekund som den ramlar ur ögat. Men nöden har ingen lag och jag var snabbtänkt och la helt enkelt linsen på tungan. Den tinade och jag kunde få in den i ögat igen.

När en skidåkare passerade mig fick jag lov att meddela ja linsen åkte ut... ifall hon nu tyckte att det såg märkligt ut där jag stod och lipade. Hon såg dock måttligt intresserad ut. Jaha sa hon.

En spännande kväll, helt enkelt, kära bloggläsare.

Alla Hjärtans Dag!

Kärlek och presenter.

*

Snart Alla Hjärtans Dag och en kärleksförklaring till alla jag älskar! Förra året fick jag ett blombud och ett telefonsamtal från andra sidan jordklotet. I år är det underbart att faktiskt få vara tillsammans med han som gör mig varm i hjärtat varje dag.

*

Till alla tråkmånsar som dömer ut Alla Hjärtans Dag och tycker det är ett amerikanskt, kommersiellt påhitt och säger saker i stil med vaddå ska man ha en särskild dag för att uppvakta varandra eller, vill jag bara säga...

*

Nej verkligen inte, men det ena utesluter väl inte det andra? Mycket kärlek varje dag, mer kramar, kyssar och komplimanger som gör oss glada, snygga och lyckliga!

Löparlyckan...

I söndags började jag löparrehabiliteringen. Korta, mjuka pass står på programmet till en start, och än vågar jag inte ta ut segern i förskott.

Idag var det pass nummer två. Jag njuter så av att få knyta på mig löparskorna, ta fram löparsteget igen istället för att spänna på sig skidorna... Även om skidorna får första prioritet i några veckor till. Reflexvästen är tio nummer för stor, finns det inga snygga reflexvästar förresten? (Lyxproblem del II idag...)

Efter det lassade vi i oss spaghetti och köttfärssås och promenerade till gymmet för ett styrkepass.
Vore det inte bättre om JW som är närmre 1.90 har denna reflexväst på sig än jag som bara är drygt 1.60?

Irriterande saker i tillvaron

• Folk som sitter och pillar sönder ljus! Dels går veken ej att tända då en del personer tenderar att sitta och dra av den. Dels blir det fina ljuset fult och buckligt om man sitter och klämmer och förstör kanter och stearin.

Vad irriterar dig i vardagen? Folk som pratar för högt om sitt privatliv, hårstrån i offentliga duschar, gammal mat kvarlämnad i kylskåpet?

Måndag med harmoni

Den här dagen har känts så bra. Jag har haft en känsla av harmoni som jag saknade hela förra veckan. I en bloggkommentar skrev jag att jag ser fram emot veckan med tillförsikt. Det gör jag.
*
Lunch på folkhögskolan, härlig träning , som jag nu efter en dagens planerade vilodag känner mig taggad inför, syster med familj på torsdagsmiddag, hemmamys, och stugan på fredag.
*
Och sitta och surfa runt efter resor tillsammans med kärleken är inte helt galet det heller...
*
Till fikat med fina vännerna i söndags åkte vårkopparna fram, vita med gröna prickar! Fikat resulterade i en att vi fick en bröllopsinbjudan i vår hand...

Det borde vara kriminellt att sitta inomhus en sådan här dag!

-10 grader, strålande sol som värmer försiktigt, snö, snö, snö, fåglar som sjunger. Nej, ute ska man vara, grilla korv, dricka kaffe, åka skidor, ta en löptur eller promenad...

Bildkälla

Tänk sportlov, påsklov (om man nu hade det, men ändå) Tänk sitta mot en stugvägg i Vallen, efter en lång skidtur, solen mot ansiktet, gott fika... Och precis så kanske det blir I HELGEN!

Lördagsreceptet

Ingredienser
En del långfrukost.
En del tvätt och städ.
Och 15 km på Granberget, där det är otroligt vackert med utsikt över Siljan och Siljansnäs, mängder av snö och -4. Perfekt, om det inte vore för det dåliga glidet under mina skidor, och att det bredvid spåren är alldeles för mjuk snö som stavarna sjunker igenom... Men hej, alla pass måste inte vara snabba, tuffa tempopass där man stakar på för kung och fosterland, eller åtminstone för fäders spår och framtids segrar...

Ibland är det faktiskt mer än fint att bara lägga kilometer under skidorna, stanna och dela några rader Marabou Apelsinkrokant med din käre och njuta av solen som snabbt sjunker.

En del pizza (Vesuvio Barnpizza och jag kände mig som tio år igen när det var det godaste som fanns)
Ett st bio, Avatar.

Resultatet av ovanstående ingredienser gör till slut en bra dag (deg...)

Omväxling förnöjer?

När det kommer till de fartfyllda aktiviteter som genomsyrar mitt liv så är jag kameleont. Jag gillar helt enkelt omväxling.

Den här veckan har jag hittills avverkat Styrketräning två pass, Simning ett pass, Längdskidor två pass och Spinning ett pass. Och jag älskar ju allihopa... Styrketräningens tyngd och känslan att pumpa ur allt du har, simningens meditativa mjuka former, längdskidåkningens perfekta kombination av styrka, kondition och frisk, iskall luft och spinningens rinnande svett och höga puls.

Jag hoppas även att inom kort, väldigt kort, få avverka första rehab-passet löpning. För trots allt är det ju löpningen, styrketräningen, rodden och längdskidorna som jag hjärtar mest. Bara fyra olika former av rörelse...

Det finns ju fördelar och nackdelar med detta. Fördelen för mig är nog att jag inte tappar intresset och orkar hålla igång med en stor dos träningstimmar året om, vecka efter vecka. Nackdelen, det är klart jag skulle utvecklas mer om jag satsade renodlat på en idrott.

Just nu passar det här bra, att anpassa träning efter motivation, årstid och eventuella kommande tävlingar. Någon annan gång kanske jag väljer att satsa på en sak. Det är tur man inte behöver bestämma sig för en sak!

En annan typ av omväxling... Jag (till höger) och lillasyster på vår Första Maj-demonstration på svägerskans möhippa 2008.

Träning, kärlek och krusbärsmarmelad

När jag inte trodde att det kunde bli så mycket tyngre...

Det enda som är plåster då, tuff träning (spinning och längdskidor idag, check), kärlek och havrebaguett med farmors krusbärsmarmelad.

I morgon är det fredag och den här gången är det faktiskt helt sant när jag säger, den har aldrig varit mer behövd.

Och klockan är

Och klockan är 6.06. Jag vaknar, eller är jag redan vaken? Det känns som att jag är överkörd av ett tåg, efter en natt full av allt annat än sömn. Oro, svett och en kropp som vänds hit och dit.

Och klockan är 7.02. Cyklar genom snön upp till jobbet. Det känns bara hemskt jobbigt att för andra gånger på mindre än två veckor göra en dagsutflykt till en ort utanför Stockholm över dagen.

Och tio, elva timmar senare ska jag ta mig genom Sågmyraskogen och hem. I snöstorm. Och snön snöar inte lodrätt, den snöar vågrätt. Vägen driver igen, det är bara vitt, vitt, vitt och utan chans att se vart den börjar och slutar. Och utanför vägen bara svart, svart, svart skog. Jag kör på chans, missar med hårmån både broräcken och diken.

När jag kliver innanför dörren känns det som ett under att jag tog mig hem. Finaste föreslår att jag kryper ned under täcket för att vila efter en rätt jobbig dag, eventuellt med en påse godis som han erbjuder sig inhandla.

Och klockan är 19.30. Vi kliver in på gymmet, för hur lockande erbjudandet än var så vet jag att det kanske inte är direkt det jag mår bäst av just nu. Däremot mår jag bra av att lyfta bänk, göra push ups och träna ben. Känna mjölksyra i magmusklerna, glömma världen utanför.

Och klockan är 21.12. Med en stor kopp te, popcorn och kokta ägg blev ändå slutet av dagen så bra att jag nästan kan glömma klumpen i magen och skräcken under den där bilresan hem.

Kvinnan med superkrafter!

Supernäsan på bild!

Idag bjöd vi min mamma, pappa och lillasyster på middag - wok!

När min Elina klev in genom dörren och jag kramade henne kände jag att det i hennes jacka satt en något kryddig doft. Jag letade i mitt doftminne, vad kunde det vara? Till slut sade jag eftertänksamt... du luktar curry Slans!

Elina berättade då, något häpet, att hon just varit hemma hos en person som lagade en maträtt med curry i.

OK att jag visste att jag hade känsligt luktsinne men detta var något utöver det vanliga, jag har ju superkrafter !