Testar

Slutet av ett år och början på ett nytt

Och så var den julen utdansad så när som några julkuddar i soffan, och ett par överlevande julstjärnor. Jag hade ett långt jullov mellan 17 december och 4 januari, vilket var helt underbart. Varje dag njöt jag av, och speciellt att få umgås så mycket med Knut. 

Under lovet var vi mycket hemma... frågan är om jag ens lämnade kommungränsen? Jag tror inte det. Och det var precis så som jag ville ha det. 

 Snön kom till slut... men julafton blev en helt grön historia. Här prövar Knut att åka längdskidor för första gången. Mycket bobåkande blev det också!

 Vårt hus är så fint i vinterskrud! Den enda årstid vi inte sett och upplevt huset i. Det var ju förra våren som vi började hänga här. På bilderna är det fortfarande väldigt lite snö, nu har det kommit massor!

 Knut gillar att vara utomhus, oavsett väder...

 och får härliga rosiga kinder efteråt...

 Julgranen i Östanhol.

 Och nu, eller i helgen snarare... iskallt och strålande vackert. Tulpaner och kokosbollar.

2016 blir ett spännande år! Förhoppningsvis förvandlas denna kula till en bäbis någon gång i början av sommaren. Knut ska bli storebror, vi ska bli tvåbarnsföräldrar! Hur häftigt är inte det?

Drömska decemberdagar

Drömskt är det utomhus, när hela världen är som doppad i kristyr. Varenda grässtrå och sten är täckt av gnistrande frost. Visst saknar jag snön, men det kan vara fint ändå.

 Det här ser ju harmoniskt ut, men i själva verket slutade det med att båda pojkarna grinade för att de prompt och därmed basta skulle hålla i samma spak.

Och så var det idag dags för det första luciafirandet, på Knuts fina förskola, Som vi förstått redan innan vägrade Knut inställa sig i tåget och betraktade det istället på tryggt avstånd, i våra famnar. Men han gick i alla fall med på att ha både tomteluva och ett ljus.

Och den största behållningen var att alla föräldrar fick fika tillsammans med barnen inne på avdelningen efteråt. Riktigt gofika med kaffe, varm choklad, hembakt bröd, ost och skinka och pepparkakor. Knut myste ordentligt att ha både mamma och pappa med sig på förskolan och få visa alla leksaker. Jag hade helst velat stanna hela dagen!

En bildström från underbara andra advent

 Knut fick äta på McDonalds i Mora på vägen upp, någon han tyckte var väldigt spännande.

 Knuts första ord på morgnarna, MOJMOJ! Sen kröp han in till henne i "under-tarren".

 Inte så mycket snö... men den räckte för en ljuslykta...

 Som Knut sedan rev...

 Att hjälpa, och beundra, morfar "oppa" var kanske helgens bästa.

 En kort, men ljuvlig, terränglöpningstur längs Klövjestigen.

Jag älskar att Knut älskar att vara i Kinnvallsjösätra! Han sa "nä hem!" när han förstod att vi skulle åka därifrån... de här dagarna var en sådan underbar energipåfyllning och kvalitetstid med min son och mina föräldrar, hans morföräldrar. Även med sambo JW som åkte hem en dag före oss andra för att jobba. Kinnvallsjösätra i vårt hjärta!

Minnen i adventstider





Ända sedan mitt och JWs första år tillsammans, har vi besökt Motala och hans farföräldrar i december månad. Ofta den andra advent. Med åren blev det en självklarhet att vi skulle ses den helgen. Nu gick Bernt bort i februari i år, och vi saknar honom så mycket. Nu i adventstider tänker jag särskilt mycket på Bernt och våra underbara vistelser på Järnringen i Motala. Inte bara i advent, utan alla tidpunkter på året... vårhelger med blåsippevandringar, valborgsmässoaftnar, semesterveckor på sommaren. 

 Att ut och springa hörde liksom till! Bernt var ju gammal storlöpare, och alltid nyfiken på våra löprundor. Någon gång när vi sprang intervaller nere på IP kom han dit och kollade. Vi var ju även med på Baltzarloppet några gånger. Ett annat roligt minne från en just adventshelg, var när Bernt ville att han och jag skulle kolla på triathletgymnasiets träningstävling i löpning. Helt plötsligt satt vi två i en fullproppad bil med coacher från skolan, på väg ut på vischan någonstans... saker som hände med den supersociale Bernt som kände allt och alla!

Och så fick vi alltid Bernts goda saffransbullar. Helt ärligt tycker jag lussebullar är en väldigt torr kopia i jämförelse... På kvällarna lagade jag och JW mat, ibland hade vi med oss en god älgstek som vi åt med potatisgratäng. Sen åt vi choklad, såg på tv och spelade kort och det var sådär fullkomligt avslappnat som det bara kan bli när man är hemma hos sina riktigt nära och kära.

 Den här bilden är från första året, 2009. Vi fikar nere på Motormuseumet.

Kära lilla hus! Så många fina minnen!

Nu har vi givetvis inte varit till Motala för sista gången, men det känns ändå både sorgligt och fint att tänka på alla minnena från våra vistelser på Järnringen. 

Never ending höst

Den här hösten alltså... den har verkligen frestat på! Förskoleinskolningen som nu pågått en sådär 3.5 månad, känns det som. Fortfarande kan Knut vara helt tröstlös på morgonen när jag lämnar honom. Emellanåt går det riktigt bra, han springer iväg in till en spännande leksak innan jag ens gått. Men så är det tyvärr inte alla dagar.


Och en lång förkylning och en tappad form. Jag började ju "så stort" att träna crossfit vilket var jättekul. Tyvärr kände jag att jag inte riktigt hade tiden som krävdes, det blev bara 1-2 pass i veckan som bäst och resterande pass löpning. Skulle jag kommit in i det på riktigt och lärt mig fler tekniska övningar, så skulle jag behövt träna crossfit åtminstone 3 gånger i veckan.


JW har jobbat mycket och ofta långa dagar, och då han pendlar så blir det jag som både lämnar och hämtar på förskolan. Det är inget jag vill slippa, men sista timmen på jobbet sitter jag på nålar när jag vet att jag vill hämta hem Knut så snabbt som möjligt. Inte för att han har det dåligt när han väl är där, tvärtom. Det är mer en inre stress jag inte rår på. JW kommer ofta hem mellan fem halv sex, och åker klockan 7.00 på morgonen. På kvällen har ofta en av oss en aktivitet, som tennis, löpning, crossfit, hockey eller annat... så vi går om varandra mycket. Ja, det var dagens utläggning och förklaring på min känsla. Jag tror även att oron över samhällsutveckling, lidande människor på flykt, terror och krig lägger sig som ett filter över allting.


I morgon är det äntligen dags för adventspyssel, en helig dag, en ledig fredag vigd åt detta. Tillsammans med min lille pojke numer, så det mesta måste göras klart kvällstid när han sover då han inte är så road av att städa och hänga upp julgardiner.


Och redan onsdag den 16 december går jag på jullov, 2.5 vecka ledigt väntar då. Jag längtar så.

Löpgrupp i Leksand

I kväll är det åter dags för #löpgruppleksand - som så många andra onsdagskvällar senaste åren. Jag startade upp löpgruppen i februari 2014, vilket gör att vi nu är inne på fjärde terminen! Jösses, Knut var bara 2.5 månad då, i början av februari 2014. Jag hade precis själv börjat springa några sammanhängande distanspass. 

Det är stort för mig att tänka tillbaka på alla kvällar, alla tjejer som varit med, sprungit, svettats, pressat sig, förflyttat sina gränser. Att "ha en löpgrupp" är en riktig egoboost, den feedback jag får betyder så mycket. Hur deltagare beskriver hur de gått ifrån att inte kunna jogga 3 km, till att "med lätthet" springa en mil. Hur de pratar om blodsmak i munnen och illamående, men också om hur roligt det är, hur de längtar till onsdagskvällarna, hur löpgruppen fått dem att älska löpning, och börja springa kontinuerligt. 

Och min roll är ganska liten, egentligen. Jag sparkade igång gruppen och står där på kvällarna med ett upplägg, en visselpipa, en klocka, men allt som sen sker gör vi tillsammans. 

Ofta är jag självkritisk. Funderar på passen efteråt, blev det där så bra egentligen? Hade de roligt? Och varför är det så många som kommer någon enstaka gång, men aldrig mer? Samtidigt är det ju många som också kommer vecka efter vecka, termin efter termin. Såklart kan inte upplägget passa alla. Och skulle "alla" som någon gång dykt upp vara med varje gång, så vet jag inte hur stor gruppen skulle vara. 60, 70 personer? Fler? Den här terminen har vi varit många, ofta runt 20, men nu har det tunnats ur mot slutet av terminen. Så har det varit även tidigare terminer. Det tar jag med ro, även om jag tycker det är synd att många säkert resonerar som så att nu är det ingen idé längre. Jag tror ju att det skulle bli lättare att ta sig över tröskeln att komma vid nästa termins uppstart, om man var med något pass denna termin. Jag kan sakna "stammisar" från tidigate terminer, samtidigt som det blir nya "stammisar" som kommer varje gång. Och sedan ett stort antal som kommer då och då. När det passar. Och det är ju så det ska vara. Enkelt, ingen kostnad, ingen föranmälan. Bara att dyka upp, ge järnet, kanske få inspiration. Vårt motto, svettigt, peppigt, glädjefyllt. Utmanande, utvecklande. 

 En av de första gångerna höstterminen 2015.

 Den allra första gången! Februari 2014. Kolla underlaget!

Hösten 2014 och tidningsfotografering.

Himmelska heldagar

Jag och min lillasyster och tillika bästa vän, hade den oerhörda lyckan att få varsin son med 7 månaders mellanrum, att bo i samma kommun och därmed kunna dela många, många föräldralediga dagar tillsammans...

Vi myntade snabbt begreppet heldagar. Dessa heldagar spenderade vi alltså tillsammans alla fyra, antingen på Hagagatan eller i Östanhol. Dagen inleddes redan i 8-tiden, ibland ännu tidigare om Elina och Elis åkte med pappa Per. Det viktiga var att dagens inleddes innan förmiddagsfikat. Kaffe och smörgås. Om vi var ambitiösa hade man bakat bröd, oftast inte. Vi hade lite tur också då våra kottar ganska ofta sov samtidigt. Efter förmiddagskaffet väntade kanske någon uteaktivitet, Kyrkis eller lekpark, eller lek/promenad utomhus i Östhol.

De kaotiska luncherna (när barnen började äta själva...) var en stund vi ofta sade till varandra ja just DEN HÄR stunden kommer man ju inte sakna när man börjar jobba... Efter lunchen såg köket ut som ett krigsfält... vi satt och funderade på pappornas avslappande luncher på jobbet där de fick sitta i lugn och ro i säkert ofantliga 30 MINUTER! Hur de säkert kände hur maten smakade!

Eftermiddagsfikat var ofta en liten guldstund, med kaffe och något gott... Jag minns med ett leende hur bestört Elina blev när jag vid ett tillfälle sade att jag hade som ambition att sluta fika på vardagar. Det höll inte kan jag säga... i våra sömnlösa liv så fanns kaffe och kaka där som en räddare i nöden. Mycket prat blev det såklart, sömn var ju ett kärt ämne och något vi diskuterade nästan jämt. Jämförde, berättade, led med varandra och bristen på sömn. För våra pojkars benägenhet att äta på nätter är en likhet... att sitta och skriva till varandra på WhatsApp under nätterna var ett sätt att hålla sig vaken.

Jag minns den allra första heldagen när Knut var född. Han var kanske knappt 2 veckor gammal och vi skulle åka till Östanhol. Det var början på november, precis två år sedan alltså och även då snöfattigt och varmt. Jag vågade inte köra bilen själv med spädgrisen i baksätet, så JW fick skjutsa dit oss. Knut låg och sov i sitt babynäste i soffan. Vi pratade, fikade, ammade, allting var sådär lite skört och ömtåligt och så oerhört skönt att få dela det med någon.

Nu blir det inte så många heldagar tillsammans, men när vi får till det, som i förra veckan, då njuter vi desto mer! Och nu är ju killarna så stora att de kan leka och röja tillsammans. Att sitta i köket och höra hur min och min systers son busar och skrattar så de kiknar tillsammans inne på Knuts rum, det är en lycka det!