Härligt och husligt

Vilken huslig söndag! Jag har gjort kanelmüsli, lagat mat, bakat bröd, tvättat och lagat en stor gryta... det är kul att pröva nya recept! Grytan gjorde jag med kärlek. Fläsket kommer från Torgåsgris, kött som vi själva hämtade på slakteriet och paketerade. Med vördnad skar jag den stora skinksteken i grytbitar.

Härom dan hörde jag återigen på nyheterna att det snart inte finns några svenska grisbönder kvar. Tyvärr verkar folk bara vilja ha svenskt griskött till jul och julskinka. Och när nu vi börjar få upp ögonen för förhållandena som danska, tyska och italienska grisar har, då är det redan för sent. Då finns det inget svenskt griskött att köpa längre! Så nu gäller det, kolla ursprungslappen, köp bara svenskt!

Bydag i Leksboda

På väg ut på tipspromenaden! 

Korv med bröd, självklart efteråt!

Alvar

Vincent var på strålande humör!

Kärlek

Mera kärlek

Och avslutningsvis gick vi hem till Malin och Mats hus, som de nu flyttat in i efter fyra års byggnation! Malin ska själv få visa upp huset med bilder sen, men jag visar en glimt av vyn från ett köksfönster. En glänta i skogen, en gammal kohage.

Men jag kan berätta att huset är helt, helt otroligt vackert. Det är så genomarbetat ner till minsta skruv och planka. Och när marssolen silar in genom alla fönster och fyller hela takhöjden med ljus blir känslan inget annat än magisk...

Hitta tillbaka

Det är det jag vill nu - hitta tillbaka. Veckan efter Vasaloppet har varit den värsta veckan på länge. Visst har jag varit glad att jag tog mig i mål, men det blev en besk eftersmak då jag på en gång var sjuk igen. Sanningen är väl att jag aldrig var frisk.

Den här veckan har näsblod, feber och illamående varvats. Det i kombination med stress, tjänsteresor, och att syster med familj flyttat har gjort eländet eländigare.

Den korta resan med övernattning hos lillasyster hade jag längtat efter och det var fint att få vara hos dem. Tyvärr var jag inte så pigg och kände mig som en särdeles tråkig och torr gäst, grön i ansiktet.

Igår kväll när jag kom hem från Uppsala och Stockholm och såg att det nu var helt utplockat och kolsvart i lägenheten bredvid vår rann bägaren över. Igen.

Idag är det äntligen fredag. Jag hoppas hitta tillbaka till det som känns som mitt liv. Rutiner, upplevelser, kärlek, fartfyllt och fridfullt.

Och så längtar jag till Kinnvallsjössätra. Som alltid när tillvaron är tung.

Dagen efter

Ont har jag, i skulderblad, bröst, axlar, triceps, ryggslut, halsen. Förkyld och näsblod.

Inte ont i magen däremot, det betyder antingen att jag är dålig på att koppla in magmuskulaturen i stakningen alt. att jag har överjäkligt starka magmuskler. Jag föredrar att tro det senare.


Den stora "hungern" har inte riktigt infallit sig, jag har ätit normalt idag. Nu börjar det dock suga i magen...

Idag har jag pussat mina fem syskonbarn så mycket jag orkat, för nu orkar jag inte hålla mig ifrån dem av sjukdomsrädsla. Att inte pussa dem eller sprita händerna maniskt hjälpte ju ändå inte...

Och nu sitter jag här med tårarna droppande... det här är en vecka av uppbrott och stora förändringar för oss. 

Vasaloppet 2012

Det känns som jag blivit överkörd av en traktor. Jag har ont i hela kroppen. Ansiktet hettar och huvudet dunkar. Trots det, är min känsla varm. Upplevelsen ligger för nära för att jag ska kunna sålla i alla intryck, men jag gör ett försök...

Klockan ringde 4:55, jag hade inte sovit många minuter sammanhängande. En timme senare var vi på väg ner mot Berga by. Allt fungerade smidigt och klockan 08:00 gick startskottet! Och visst är det en magisk känsla att stå där i starten medan dagens första solstrålar sköljer över fältet... alla ler, dagen har börjat!

Jag tog de första stavtagen, försökte väcka igång kroppen som i princip vilat i nästan fyra veckor. Och fram kom jag, ända tills den mytomspunna backen! Där var det stopp. Det vet man ju om, så det var inget att hetsa upp sig för. Vi rörde oss med myrsteg framåt, stod och pratade, insöp stämningen. Första 3 km tog nästan 45 minuter...

Väl uppe på myrarna släppte det på och jag kunde börja åka! Visst var det fortfarande tjockt med folk, men vi kom framåt. Fram till Smågan, 11 km, tog det 1:09. Min plan hela dagen var att åka "klokt". Jag hade Uggleörhängen som jag fått av Elina, som en påminnelse att vara smart! Planen var att hålla pulsen låg, tänka kontroll för kontroll, inte spränga sig.

I Smågan hade jag inte supportrar, och tog en snabb dricka innan jag åkte vidare till Mångsbodarna. Loppets bästa och snabbaste kilometrar för mig! (Det var det där med att inte ta ut sig...) Det är lättåkta kilometrar med mycket nerförslöpor.

I Mångsbodarna träffade jag supportergängen första gången! Det betyder så mycket att veta att ett härligt gäng står och väntar på en vid kontrollerna... frånsett de där kilometerskyltarna som envist påminner en om att man har typ 70 km kvar, så tänkte jag mycket "fram tills nästa kontroll".

Efter Risberg, nästa kontroll, inträffade dagens mest spektakulära händelse..Vasaloppet är inte bara mitt livs första Vasalopp - stort nog i sig - utan även loppet där JAG FÄLLDE JAMES MIDDLETON! I en liten uppförsbacke satte jag ner staven på hans skida och i det sockriga, sorbéliknande underlaget föll vi båda två... Jag ber så hemskt mycket om förlåt, men förstår på hans svar att han är britt! Inte kan det väl vara... tänker jag, ser bak, och jo, där står Pippa och frågar gång på gång oroligt hur det gick för brorsan.

Här någonstans började jag även få ont i armbågarna av alla ställen! Jag slet på fram till Evertsberg, då skulle ju mer än halva loppet vara kört! Och enligt de insatta skulle flera kilometrar utför följa efter Evertsberg. Jag tankade på rejält i Evertsberg med dryck och försökte sedan njuta av utförsåkningen. Men sen vände det uppåt igen... åtminstone kändes det som att allt man åkt utför fick man sen tillbaka i form av lika mycket uppförsåkning!

Och jag började bli så trött... så trött... Det kändes oöverstigligt långt! Jag hade åkt skidor i 60 km och hade 30 kvar! Negativa tankar fick fäste i huvudet, det går inte, jag orkar inte, jag kan inte...

När Oxberg-kontrollen äntligen kom stoppade jag i mig en hel del Enervit-produkter för att försöka få energi till mig trötta kropp. Supporterteamet började prata om att om jag bara kunde öka lite så hade jag chans att gå under 7 timmar! Jag blev nästan arg, var glada om jag går i mål bara! (Tacksamt...)

Mellan Oxberg och Hökberg bröt jag nästan ihop. Jag började må så fruktansvärt illa och ville bara stanna, gå ut i skogen och kräkas, lägga mig i en snödriva och aldrig resa mig mer. Åtminstone inte på flera timmar. Illamåendet tilltog och jag började tänka att jag får bryta i Hökberg. Jag blir den enda att bryta med 19 km kvar. Det dunkade i armbågarna varje gång jag satte ner stavarna i snön och det kändes inte som någon energi fanns kvar.

I Hökberg frågade jag funktionärerna om de trodde buljong kunde hjälpa mot illamåendet. Kanske, eller så kunde jag ju gå ner till sjukvårdarna... Det var jag inte så sugen på. Jag tvingade i mig några munnar buljong och drack vatten. Ingen mer kemisk sportdryck!

19 km kvar och det enda jag kunde tänka var att inte försöka tappa alltför mycket. Det kändes som jag "gick" fram men samtidigt såg jag på klockan att jag hade ganska mycket tid tillgodo för att ändå klara mig under 8 eller 9 timmar. Stakpartierna kändes som de värsta, dels för att jag hade så ont i armbågarna men även för att spåren var konturlösa och sladdriga. Faktum var att till och med branta uppförsbackar kändes lindrigare, där kunde jag bara kliva på långsamt genom drivorna av snö och få ner pulsen.

Eldris, sista kontrollen! Jag drack blåbärssoppa och vatten. Nu var det bara under milen kvar. En mil är ju ganska långt... men i sammanhanget relativt kort. 1/9 av banan! Jag trivs bra i terrängen efter Eldris med korta stigningar och sköna utförslöpor. Med 5 kilometer kvar bestämde jag mig för att försöka åka under 7:15. Sista kilometrarna gick fort men jag grimaserade illa. När vi äntligen, äntligen kom in i Mora såg jag på klockan att kanske kan jag gå under 7:10? Vid det här laget brydde sig ingen om "snabbspår" utan jag fick springa emellan spåren för att komma förbi bromsklossar.

Äntligen upplopp! I ögonvrån såg jag min bror, fru och syskonbarn och det gav en extra skjuts sista metrarna! Bara mata på, hur ont det än gör, det finns alltid sekunder att tjäna...

Och så äntligen passerade jag under målet. Så trött så ingen direkt glädjekänsla infann sig. Mer "gråtig" och utpumpad... jag ville bara träffa min familj!

Men tiden stannade på 7:10:53 och placeringen blev 394. Det är mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på! Mitt första Vasalopp! Det är en tid jag tror att jag skulle vara jättenöjd med "även" utan fyra veckors sjukdom innan.

Jag är stolt, glad, lättad, tacksam... Det var mycket jobbigare än jag trott! Det är ju så galet långt, min Garmin visade på över 91 km... I jämförelse med ett marathon gör ett marathon fysiskt "ondare" tycker jag, då har jag haft en enorm smärta från ryggen och ner sista timmen i alla fall. Men längden! Här hade jag varit ute i 4:30 timme och hade då över 2.5 timme kvar! Jag är nog ingen ultramänniska... det här är för långt!

Elller... det är klart man skulle vilja prova igen... testa vad man kan göra med mer skidträning, mer teknikträning, fler långpass... Den där medaljen bryr jag mig inte så mycket om helt ärligt. "Prestationsmedalj"... är inte 12 timmars åkarna de som verkligen presterat? Jag tycker alla som tar sig igenom 90 km borde få en medalj! Sen kan man tävla mot sig själv och tidigare placeringar ändå.

Dagen i siffror
Tid: 7:10:53
Placering: 394
Snittempo: 12.54 km/h
Antal vurpor: 3
Antal toalettbesök: 1
Antal gånger jag fällde James Middleton: 1

Tusen, tusen tack till alla sms, telefonsamtal och kommentarer jag fått! Tack för blommor! Tack mamma, pappa, JW, Göran, Lena och Olle för att ni följde mig kontroll efter kontroll hela dagen! Tack familjen Hansen för att ni kom till målgången! Ni ska allihopa veta hur mycket sådant betyder där ute i spåret och hur ofta jag tänker på saker ni sagt, och det stärker mig.

Det går inget vidare för mig att blogga från telefonen men jag vill ge er en uppdatering ! Jag är på plats i Kinnvallsjösätra. Jag ska göra ett försök att åka i morgon! Målsättning : att gå i mål och bli en erfarenhet och upplevelse rikare! Håll tummarna!

Veckans matsedel

Måndag: Tisdagspasta från Salt&Peppar
Tisdag: Gröt
Onsdag: Hemkunskapsfrökens fiskgratäng
Torsdag: Linssoppa och fläskpannkaka
Fredag: Magdas medaljpasta

Svart på vitt

Det här vill jag berätta för er- svart på vitt. Under söndagens skidåkning kände jag mig trött, men antog att det berodde på att jag varit sjuk och tränat så minimalt sista veckorna. Sen kom det krypande igen... den stickande, svullna känslan i halsen. På måndagen kände jag mig trött, orkeslös, och ont i halsen. Alltid denna hals!

När jag kom hem efter jobbet lade jag mig i sängen, och grät en skvätt. Jag känner mig som ett skämt, hulkade jag. Jag ångrar alltihopa. Varför har jag gett mig in i detta... varför har jag pratat om det, skrivit om det. Jag somnade, vaknade när middagen var serverad, somnade igen. Jag kände mig olycklig.

Så nu är det vila som gäller. Igen. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag... troligen hela vägen fram tills loppet.
Ja, jag känner mig som en parodi. Det är inte så att jag tycker att det är kul att vara sjuk, det är snarare det värsta jag vet. Jag försöker göra allt "rätt" för att vara en sådan som aldrig är sjuk. Jag sover ordentligt, har inte druckit alkohol på månader, dricker mycket vatten, använder handsprit, äter mycket grönsaker, frukt. Dricker te gjort på färsk ingefära, citron och honung varje morgon, sjuk eller inte. Men jag börjar tvivla på att sådant hjälper. Jag börjar tro att en whiskey skulle ge samma effekt.

De sista åren har jag missat så mycket pga. förkylningarna. Vasaloppet 2011 till exempel. Det känns orättvist, samtidigt som jag ibland skäms att bli så knäckt över förkylningar och halsont. Det finns ju många saker som vore så mycket värre...

Idag lämnar jag in skidorna.
I morgon hämtar jag nummerlappen och åker upp till älskade Kinnvallsjösätra.
På söndag morgon står jag på startlinjen. Om jag inte skulle bli sämre. Eller om jag inte blir bättre alls. När jag står där i Berga by kommer jag inte att ha tränat kontinuerligt på 3.5 vecka. Jag kommer inte direkt att vara sprängfylld av självförtroende. Jag startar i led 6. Jag har förtjänat det, krigat till mig det genom seeding. Jag tror inte att jag kommer att ha kvar led 6 efter målgång. Men det finns fler seedinglopp, nästa år. Jag kanske kan vinna tillbaka seedingen. Jag vet att jag kan, för jag har gjort det förut.

Det enda jag önskar är att ni är förlåtande med mig, som jag försöker vara med mig själv. För en månad sedan drömde jag om att göra en fin tid på söndag. Det kändes så bra, jag hade åkt ganska många mil, jag låg i fas, kände mig i mitt livs skidform.

Nu drömmer jag om att starta, och att gå i mål. Att njuta av skidåkningen. Att genomföra. Att bli en upplevelse och en erfarenhet rikare.

Vad gör det om det tar 11, 12 timmar... då får jag ju njuta ännu mer av skidåkningen! Det är ju nästan synd om 5-timmars åkarna... deras åkning tar ju slut så fort! Jag har aldrig åkt så långt förut. Aldrig åkt längre än 45 kilometer. Nu ska jag åka det dubbla. Jag är inte min prestationer. Jag är någon även utan prestationer.

Jag är 27 år. Jag kanske inte kommer att åka Vasaloppet nästa år, det vet jag inte. Jag kan inte säga hur jag känner och vill och kan om ett år. Kanske anmäler jag mig ändå, för att vara anmäld. Men om jag får vara frisk kommer jag att kunna åka skidor och springa hela livet. Jag har nyss börjat. Jag har allt framför mig.

Idag

Idag njöt jag av en semla. Idag köpte jag en ny telefon. Hon ligger nu som prinsessan på ärten på en rosa kudde och laddar sina batterier.

Löplängtan

Jag känner mig absolut inte "klar" med årets skidsäsong, februari har ju utvecklat sig till en riktig skitmånad... Ändå blickar jag framåt och längtar efter våren och sommaren!

Jag längtar efter att styrketräna kontinuerligt igen, jag saknar bänkpressen, jag saknar gymmet som jag bara besökt sporadiskt på sistone. Jag längtar efter spinning och landsvägscykling. Och jag längtar framför allt efter mer löpning!

Min plan är att först och främst springa mer. Springa oftare, springa längre. Jag tror att detta är rätt väg för mig att gå. Fart sliter mer än längd, det tror jag. Därför vill jag bygga en grund av kvantitet innan jag börjar lägga in mer och mer kvalitetspass med intervaller. Under våren och sommaren är mitt mål att våga tävla oftare, att se tävling delvis som träning och snabbdistans. Att inte bli besviken om jag inte sätter nya pers, utan försöka se att det i alla fall var bra kvalitetsträning.

Visst vill jag klara nya pers under 2012, det duggade ju inte tätt av sådana under 2011. Men framför allt vill jag fortsätta att vara den upplevelsesamlare jag ser mig som. Och flera av de lopp jag tänker ägna mig åt under 2012 har "upplevelsekaraktär" snarare än "sätta pers". Limsjön Marathon och Vansbro terrängmarathon kommer bli fantastiska upplevelser, det vet jag! Och då vill jag orka springa länge. Att det inte går fort gör inte så mycket.

Så tänker jag just nu!

Jimmie vinner Vasaloppet

Foto: Viktor Larsson Hälsa

Här står jag och blivande Vasaloppsvinnaren Jimmie Johnsson och diskuterar... I dagens FK var det en stor intervju med Jimmie. Jag gillar verkligen hans Fuck Jante-mentalitet. Han tror verkligen på sig själv och sin kapacitet, och varför skulle han inte? Att ha kommit på plats 2-5 i varenda Ski Classic-lopp denna vinter bevisar väl om något vilken skidåkare han är!

Jag och Petter Northug

Ni kanske inte visste det, men det finns många likheter mellan mig och Petter i vår uppladdning inför Vasaloppet...

Först en bra tränings- och tävlingsperiod - där Petter kom 3:a i Tour de ski, vann någon världscuptävling, jag kom på 18:e plats i Intersportloppet...

De tre sista veckorna planerade vi enligt följande, vecka 1 och 2 som två bra träningsveckor. Ingen idiotträning, men en del längre stakpass, försöka cementera formen, bättra på det som kan bättras på. Petter tänkte göra detta på hög höjd utomlands, jag tänkte göra detta på Granbergets flacka spår. Sista veckan innan Vasaloppet tänkte vi vila, lägga benen högt och äta gott. 

Men som bekant går ju sällan saker som man tänkt sig! Petter fick avbryta sin vistelse utomlands pga. magsjuka. Jag har i snart 3 veckor haft förkylning och halsont som kommit och gått. Jag har ätit så mycket ingefära och vitlök att det osat ur öronen på mig. Jag har vilat, sovit och gjort allt man ska.

Nu är det inte så många dagar kvar! Jag antar att Petter tänker ungefär som jag, att vilda hästar kommer inte kunna hålla mig borta från den där startlinjen i Berga by. Men visst, uppladdningen har inte riktigt gått som planerat. Och med det följer något ändrade målsättningar för min del. Om Petter ändrar sin målsättning vet jag faktiskt inte, jag tror inte han är nöjd att åka och småsnacka med mig i 9 mil, och tänka att vad sjutton, det är ju första gången vi gör det här, vi kan väl vara nöjda om vi går i mål bara!?

Petter känner sig jagad och sliten av hela norska befolkningen och all världens journalister. Jag känner mig mest jagad av mig själv. Den här veckan kommer jag inte att blogga så mycket. Det blir ändå mest ältande. Sjävklart kommer ni att få reda på hur allt går.

Bildkälla: Andreas Bardell, Sportbladet.se

Hej 2010!

Framkallar ni fortfarande bilder eller har ni de bara "på datorn"? Jag vill gärna ha bilderna framkallade också, men det är ett evighetsprojekt och jag är aldrig i fas! Nu håller jag på med bilder från augusti 2010-mars 2011...

Odin 2 år

Pappa 60 års fest!

Tjejmilen 2010

Utflykt till Limsjön

Egypten 

Nyförlovade, Röda Havet

Nyfödd liten kotte

Uppsalabesök mars 2011

Vårlöpning efter Solvändan

Vilken dag!

WOW vilka skidåkarprestationer som radats upp idag! Helt fantastiskt! Susanne Nyström vann på nästan rekordtid, och även motionärerna imponerade stort.

Särskilt grattis till M från Leksand som köpte min startplats. Hon åkte på 1.48 och kom på plats 177 totalt i tävlingsklassen, 25e plats i sin klass. Jag är stum av beundran. Grattis Hanna, Maja, Sara, Åsa och alla andra duktiga, starka kvinnor.

Själv sov jag tills klockan 9:00, och satt sedan i soffan och följde hela TV-sändningen med stort intresse. Det såg verkligen helt fantastiskt ut, jag kände absolut en viss avundsjuka när reportern och meteorologen pratade om rekordföre, stenhårt, medvind... Min placering 2011 (274) åkte i år på 1.56. Det är omöjligt att säga om jag kunnat fått en bättre placering i år än vad jag hade förra året, men jag tror att jag skulle kunna åkt på under 2 timmar. Men tror gör man i kyrkan, eller vad säger ni?

Nu gäller fokus, fokus, fokus mot nästa helg istället! Idag har jag fått hålla i hästarna hårt för att inte träna. Det blev en långpromenad i solen istället.

Tips till Dig som ska åka Tjejvasan

Tips till Dig som ska åka Tjejvasan

Ska du åka Tjejvasan? Grattis - det är ett kanonfint och roligt lopp! Här kommer mina tips från loppet och banan. Jag har åkt Tjejvasan tre gånger och Intersportloppet en gång (vars 30 sista km är desamma som Tjejvasan). 

När du kommer fram till startplatsen kan det vara en fördel att pröva hur dina skidor fungerar på underlaget. 2011 blev det ett hastigt väderomslag från några minusgrader till runt nollan. Detta gjorde att många fick problem med bakhalt och för dåligt fäste under loppet. 

Om du har möjlighet att sedan placera ut dina skidor långt fram i ditt eget startled är det såklart en fördel. Ta det lugnt när startskottet går. Det är många stavar som bryts och många som ramlar då (oavsett startled) pga kaos, ta det lugnt och försök hålla ögonen öppna. 

Spåret mellan starten i Oxberg och första kontrollen i Hökberg är banans mest kuperade. Ta det relativt lugnt fram till Hökberg! Det är trångt i början oavsett vilket startled du startar i (även i led 2), det är lätt att bli stressad över trängseln och att bli trött i backarna. 

Efter Hökberg väntar långa, sköna utförslöpor där du kan återhämta dig. Du har nu mycket stakning framför dig. Jag tror att vanligaste "felet" man gör som förstaårsåkare är att gå ut för hårt mellan Oxberg-Hökberg. Det är bättre att ha krafter kvar när du kommer till Hökberg och mer lättåkt terräng väntar. 

Lyft blicken innan nerförsbackarna och planera åkningen! Är det trångt framför dig och åkare som verkar ostadiga på skidorna alt. ha dåligt glid, byt spår! Det är trist att hamna i en krock eller åka in i åkare som ramlat.

På pass som är länge är 90 min behöver man fylla på med energi. Drick vatten och sportdryck på alla kontroller, oavsett om du känner törst eller inte. Det är bättre att förekomma än förekommas av soppatorsk!

Slösa inte energi på att bli arg på åkare som saxar i varje liten uppförsbacke. Spring förbi dem istället. Tyvärr blir spåren snabbt "utsuddade" i varje uppförsbacke. 

Samma sak gäller åkare som åker i "snabbspåret" till vänster. Var tuff och ropa "ur spår". Snabbspåret ska vara öppet för omkörningar! Lägg dig gärna i rygg på åkare som verkar hålla bra fart. Att byta spår ofta är faktiskt ingen nackdel, att ha bra ryggar hjälper dig framåt fortare. Du kan tänka på din egen åkning och teknik och behöver inte tänka på farthållning. 

Sista kilometrarna bjuder på några korta stigningar. Bit i och trampa på uppför, efter varje liten uppförsbacke väntar ju "vila" nerför! Cirka en halvmil innan mål brukar det vara någon extra vätskekontroll. Ryck åt dig en mugg sportdryck om du vill ha en sista kick in mot Mora! 

Och glöm inte att ha kul... att åka in på upploppet i Mora till de klassiska tonerna är en helt oslagbar känsla!

Bilder från Tjejvasan 2011.

Videoblogg - Beslut om Tjejvasan

Jag och Odin

Medan ni väntar på bilder från Barnens Vasalopp vid Källan i kväll, så får ni dessa bilder på mig och Odin.

Mer vånda, mer beslutsångest

Jag velar - ska jag åka Tjejvasan eller inte? Det är onsdag idag och loppet går på lördag. Jag är fortfarande inte helt frisk, jag har inte åkt skidor på en hel vecka, det är 11 dagar till Vasaloppet. Jag riskerar inte Vasaloppet ett år till! 

Alltså - jag älskar Tjejvasan! Tjejvasan var liksom loppet som startade alltihopa, som väckte min skidåkarkärlek för några år sedan. Tjejvasan har jag åkt tre år på rad och älskat det varje gång. 

Men om jag måste välja, vilket jag hoppas slippa, så avstår jag hellre Tjejvasan än Vasaloppet. Kan jag åka Tjejvasan och ta det lugnt? Ta det som ett träningspass, anpassa mig efter förutsättningarna? Det vet jag inte. Det är ju en bisarr tävlingskänsla att stå där och stampa i led 2, spana efter eliten längre fram, kika på de andra åkarna... 

I morgon måste jag bestämma mig! Alltid dessa beslut och val! 

Som att det inte skulle räcka har jag haft mycket "annan vånda" och beslutsångest dessa dagar också. 

Saker som får mig att le (och våndas)

• Att möta min sambo (äntligen frisk) i löparkläder, på väg ut för en tur med strålande solsken, droppande takåsar och illgula löparskor 
• Barnen som en sen vinterkväll spelar fotboll på grusplan vid hyreshuset när jag springer förbi. Hejdå tv-spel och dator! 
• Reklamutdelaren, som slår två flugor i en smäll och både tränar och jobbar samtidigt! I löparkläder springer han med kärran bakom sig, och tycks göra utdelningen av reklam som ett fartlek-intervallpass. Han joggar in och lägger reklamen i lådan, och tar sedan vagnen och spurtar till nästa stopp. 

(Sådant jag tänker på, när jag är ledsen att min hals återigen var svullen imorse. I tio dagar har detta kommit och gått nu och saboterat min uppladdning! Självklart är jag stressad men jag VET att jag kommer att stå på startlinjen den 4 mars. Det finns inget, inget annat.)

Jag och Vincent på lördagens skidlopp för barn. I morgon är det dags igen! För er som läser lokaltidningarna i Dalarna kan jag berätta att jag och brorsan skymtar på bild i både FK och DD! 

Systrarnas mat och recept

På Alla Hjärtans Dag gjorde jag den här goda ruccolapajen till middag. (Jag lade till färska, skivade, frästa champinjoner. Istället för grädde i äggstanningen hade jag standardmjölk. Och istället för riven ost hade jag ett paket fetaost i.)

Härom dan åt vi den här enkla, smakrika fiskgratängen...

Och snart ska jag njuta av nybakt bröd till kvällsfika. Det är ungefär Julias frukostbullar, med viss improvisation utifrån vad som fanns hemma...

Det och mycket annat (t.ex. denna vita chokladmoussetårta) hittar du givetvis på 

Systrarnas Receptsamling- bloggen!