De här dagarna har gett mig så många glädjepiller att jag kan cykla leende hela vägen till det askfatsgråa kommunhuset i morgon, svimfärdig av måndagströttheten. Fast någon har mördat kommunbocken av granris, för den låg omkullvält utanför porten när jag gick förbi idag.Jag har druckit fredagsöl, hängt i gäng, ätit tacos och sett två halva filmer. Jag har spelat pausinnebandy med Gustaf, druckit kaffe och köpt årets första tulpaner. Jag har åkt en helt fantastisk mil skidor i månsken och med starka ben. Jag har fått träningsvärk i axlar och triceps efter styrketräning, fått en DVD av en vän som led av ett I-landsproblem som blev till bevågenhet för mig. Jag har ätit tårta på café, promenerat, pratat. Jag har kramat min gudson. Jag har pussats!
Det enda som jag inte gjort som jag skulle vilja gjort är att springa. Idag är det fem veckor sedan jag vinglade av löpbandet med gråten i halsen och knän som knappt bar mig uppför trappen till mig lägenhet. Fem veckor utan ett löpsteg. Och jag värker av vilja att allt ska vara med mig när jag nu börjar med mitt rehabprogram, drar på mig löpartightsen och vacklar ut på vägarna som en löparvirgin, en kalv på darriga ben.
6 kommentarer:
börja springa när snön smält ist kram kram
Jonna vad härligt att höra att du mår toppen, om man tänker bort från ditt knä. Är det kanske en viss person av manligtkön som gör dig extra glad? :)
Hoppas att rehab. träningen kommer att gå bra. Jag håller tummarna!
Ta med dig det starka! Folusera på det. Det andra kommer tillbaka!
Det glädjer ett systrahjärta att du mår så bra, och är så glad med allt (utom springningen då). Men du ska se att du springer den där tjejmilen och allt vad det är ändå! Du får sikta in dig på skidorna nu :)
Du verkar ju alldeles förälskad! Jag som trodde att löpningen var din stora kärlek.
Oj vad du har skrivit mycket - trodde inte du haft tid till det! Och så många kommentarer sen... Jag är inte alls avundsjuk...
Skicka en kommentar