Gräsklippning och jordgubbstårta

Ännu en semesterdag, som försvinner i rasande fart. Men det är ingen större vits att gruva sig för det. Och på ett sätt vill jag ju att veckorna ska gå, att det ska bli höst.

Idag har jag varit på sommarkalas och ätit jordgubbstårta. I morgon tar jag, lillasyster och Elis kärran upp till Kinnvallsjösätra för några dagar bland friströvande fäbodkor, sprakande brasor och kokkaffe.

105 år!

Igår hade vi en riktig sommarfest i Siljansnäs. Min sambos morfar och bror fyllde 80 respektive 25 år! Och vilken kväll sen, med härlig sommarmat, lax, färskpotatis, pajer, filodegsknyten, bröd och ostar, väder för att sitta ute tills sena kvällen och en fin familj! 

Jubilarerna Manne och Lennart

Min svåger (JWs lillebror) och svärmor

Flera syskon! JW har väldigt många syskon - två "biologiska" (hur knasigt är inte det begreppet egentligen) och fyra "bonus"!

Cissi och Markus är sommarfina!

Blivande farbror är fascinerad av magen (visst är han och JW jättelika?)

En lång dag där jag till slut tittade i kors (mer än vanligt alltså) av trötthet. Det följdes upp av en skön söndag i mitt föräldrahem, dit jag cyklade på racern. Sol, bad och fika hela dagen lång!

Gravidträning so far

Jag var nygravid mitt i skidsäsongen. Seedad till led 1 i Tjejvasan och hade gjort mitt bästa skidlopp någonsin på Intersportloppet, men blev så ofantligt trött... Motivationen sjönk som en sten när jag insåg att jag skulle få starta i led 1, men inte kunna åka så som jag ville. Därför blev det bara en skidtävling under hela säsongen. Att åka Vasaloppet kändes aldrig ens som ett alternativ, jag varken orkade eller ville pressa mig i så många timmar och mil. 

Tröttheten under de första tre månaderna var av ett annat slag än jag kunnat föreställa mig. Ofta var jag helt färdig efter en arbetsdag, och även om jag visste att träning ger energi så tog jag mig inte alltid över trött-tröskeln. Många kvällar låg jag bara hemma i soffan. 

De första månaderna fungerade det bra att springa, även om jag tyckte att jag snabbt blev flåsig och trött. På Limsjön marathon sprang jag sista springturen utan inslag av promenad, då var jag i vecka 20. Jag har gått över till promenader (powerwalk, men har svårt för det ordet) och jag har även gått stavgång. 

När jag väl fick tummen ur och bytte från landsvägspedalerna som skon sitter fast i, till ett par vanliga trampor så började jag cykla. Och det var riktigt härligt! Nu är cyklingen det som fungerar bäst. Jag hoppas verkligen kunna hålla igång med cyklingen länge ännu. Det blir inga långpass och inga tempopass, men distanspass på cirka 90 minuter fungerar bra och på kuperade vägar kan jag ta ut mig och bli trött. 

Styrketräning vill jag verkligen försöka hålla i, men det har inte blivit så ofta som jag "borde". Jag kom till insikt härom dagen, att styrkepassen inte behöver vara en viss längd för att vara bra. Jag kan faktiskt gå dit och köra 30 minuter, eller 50 som idag. Jag kan sluta medan det fortfarande är kul och inte känna att jag ska vara där i minst en timme. 

Min totala träningsmängd under de första 27 veckorna ligger på knappt hälften av vad det var innan. Jag tränar i snitt cirka 3 ggr i veckan, mot 6 ggr i veckan före graviditet. 

Träningen är mitt stora fritidsintresse och min passion, och ibland blir jag så trött på folks, särskilt i välmening, kommentarer. Särskilt när det gäller hur jag kommer kunna träna "efter förlossning". Jag är väldigt ödmjuk inför att jag inte har en aning om hur förlossning eller återstående graviditet kommer arta sig. Just nu är jag en frisk gravid kvinna. Men att jag inte skulle vilja träna eller ha min aktiva livsstil efter att jag fått barn har jag svårt att tänka mig. Mycket handlar om, tror jag, att folk tror att träning kommer kännas oviktigt för mig sen. Och det kanske inte kommer kännas lika viktigt, det vet jag inte. Men att jag helt plötsligt skulle tappa detta intresse? Det är ju som att en väldigt musikintresserad person skulle sluta intressera sig för musik när de fått barn? Jag tror sällan de får sådana kommentarer. 

Just nu är jag gravid i vecka 27 och jag hoppas och önskar att jag får fortsätta vara frisk och må bra. Och att jag kan träna på med framför allt cykling, styrketräning och simning i många veckor till! 

Styrketräning i vecka 27. 

Stolt supporter på Vansbro terrängmarathon

Vansbro terrängmarathon har jag startat två år på rad, 2011 och 2012 (23 km). I år var jag och storebror Andreas anmälda till fullängdsbanan, 43 km i riktigt tuff, kuperad terräng! Jag fick lämna wo och sälja platsen, men storebror fullföljde! Och som han gjorde det! 

 Som alla riktiga coacher var jag också löparklädd...

 Start i grupp 1, 14.00

 Och där är han iväg! Nervös, fokuserad, laddad!

 Jag satte iväg till kontrollen i Eldforsen. Älskar de här små kontrollerna med superengagerade funktionärer som verkligen gör sitt yttersta för att ge löparna en bra upplevelse. Och att klara av att stå i den där knotten timme ut och timme in...

 En glimt av banan, fin och bred stig! Det är betydligt smalare och knixigare stig på många ställen.

 Storebror passerade Eldforsen, 15.5 km på 1.25 med väldigt lugn och kontrollerad löpning.

 Vi tog oss vidare till Gladtjärn. Där är det alltid mycket publik som entusiastiskt hejar åt varenda löpare som passerar! Här är 35 km sprungna och 8 km kvar till mål!

 Min kollega Tomas passerade som en av de första i 23 km-klassen

 Andreas passerade oss, fortfarande med ganska lätta steg... men som vi vet så är det ju sista kilometrarna som allting ställs på sin ända...

 Här kommer han mot mållinjen! Och han fixade sitt mål (under 4.30) med bred marginal. 4.21 slutade hans tid på vilket är strålande bra och starkt jobbat! Första gången, drygt 43 km och dessutom i den terrängen!

En så himla häftig dag! Jag vill också springa hela banan så småningom!

Kraft och lust

Juni månad var en katastrof träningsmässigt, jag varken orkade eller "hann" träna i den utsträckning jag behöver för att må bra. Nu är det semester och energin börjar återvända... Jag får lust och kraft att göra saker som trängts undan. Åka och köpa barnvagn, laga mat, göra sommarfint på balkongen, och träna!

Igår cyklade jag runt Tällberg, från Leksand till Kullsbjörken och hem igen stora vägen. Alla som cyklat dessa vägar, t.ex. på Siljan runt, vet att det är en kuperad runda med tuffa, branta stigningar. Men åh, vad kul det var! Att få ta i, svettas ordentligt, känna musklerna arbeta, slita på... Jag fick syn på två tjejer på landsvägscyklar framför mig (dessutom med racerpedaler, inte vanliga trampor som jag). De ska jag om, tänkte jag och det kändes väldigt bra när jag med min mage cyklade förbi dem. Inte så moget, men tävlingsinslagen just nu är få! Drygt 32 km slutade passet på. 

I kväll begav jag mig till Friskis&Svettis utejympa. Jens från Borlänge håller ett pass med högt tempo och inga återhämtningspauser inbakade i passet, något jag annars kan tycka att det är för mycket av på Friskis jympapass annars. 

I morgon ska jag supporta min storebror som ska springa Vansbro terrängmarathon 43 km! Hur häftigt är inte det? Lidingö kan slänga sig i väggen i jämförelse, här snackar vi både riktiga berg och bitvis svårframkomlig terräng... Det blir en spännande dag! 

Sagolika Skarbohäll

En ström av bilder från vårt paradis, mina föräldrars stuga, vid Siljans strand, i total avskildhet och ro. När man ser de här bilderna kan man ju undra varför vi inte stannade hela sommaren? 

 Ser du regnbågen?

 Stugan högst upp, vedeldade bastun längst ner.

 Utsikten från bastun

 Söndag kväll var magisk.

 Finbesök fick vi både lördag, söndag, måndag.

 Bröderna Storgärds var badlejon minst sagt!