tisdag 4 juni 2013

Historien om pannbenet

Det skapas så många historier ur alla upplevelser på ett lopp! Från Limsjön marathon finns mängder med historier spunna ur stora och små upplevelser. Nu ska jag berätta en av dessa, historien om en tjurskalle, krigare och tokig sambo.

Innan Limsjön marathon hade min sambo mest tränat cykel inför kommande Vättenrundan. Några löpturer blev det de sista två veckorna, drygt 9 km som längst vid samma tillfälle. Han var hemlighetsfull innan loppet och sa att ett varv i taget tar jag, vi får se hur många varv det blir. 

De fyra första varven sprang han lugnt och enligt plan, han lät sig inte dras med i något galet tempo eller försöka "vinna ett varv". När min sambo sprungit även det femte varvet så förstod jag att han skulle avverka alla sex. Det finns "ingen" som springer 5 men inte 6 varv på Limsjön marathon. Så nära att fullfölja marathonsträckan! Att bli en av de unika! JW låg på stadiga 5.40 min/km fram tills 5 varv sprungna och 35 km avverkade men benen började väga bly.

Mot slutet av dagen glesnade det ur på löpare. Kvar var en liten tapper skara som gjorde alla de 6 officiella varven. Vi satt som vanligt och fikade och småpratade innan nästa varv startar. Men vart var JW? Till slut hittade jag honom i skuggan, i vårt provisoriska omklädningsrum. Där satt han inbunden i sig själv, tyst och fokuserad. Hur känns det inför sista varvet? Hur känns kroppen? frågade jag. Jag fick korta svar. Vad var det han hade i kikaren? Till slut drog han på sig de lortiga, svettiga strumporna, skorna och vi drog oss bort mot starten för sista varvet. 

Kvällssolen sken milt, det var uppsluppen stämning bland den lilla grupp som var kvar, de som sprang alla sex officiella varven. Jag deklarerade Klara, färdiga, spring! och de var i väg! Inte fanns det något tvivel om vem som skulle vara tillbaka först igen, Twitterkillen (en annan historia!) som åkt 30 mil enkel resa för loppet, och som varit först runt nästan alla varv.

Efter en liten stund får jag ett sms av mamma vid vätskekontrollen Tranmyren. JW for förbi som ett jehu som nummer 2! Vad har han i kikaren? Ytterligare en stund senare får jag höra från en i publiken att JW stormat förbi, helt vild och galen i blicken, utmattad men springande på någon kraft som ingen vet vart den kom ifrån! Jag förstår att nu går han för fullt, att han plockat fram den där tävlingsdjävulen som gör att han går igenom smärta och utmattning och bara pressar, att han vill komma bland de första i mål - och framför allt slå min storebror då de utmanat och psykat varandra under hela dagen...
Väntan vid målet blev olidlig, jag och barnen stod och hoppade nervöst och kikade bort mot kröken, vem av löparna skulle först springa in på upploppsrakan? Det är Robban! Det är JW! skrek barnen när de skymtade en färggrann tröja. Och in på upploppet stormade först Robert  i svart tröja, och kort därefter min sambo i rött! Varje steg var så tungt, så tungt, men blicken fortfarande tom, vild. Robert var alltför stark och gick över mållinjen som första man och därefter kom JW. Föll ihop av trötthet, inte talbar, tom i blicken. Som nummer tre passerade min storebror mållinjen.
På något sätt lyckades han springa sista varvet, 7 km, på drygt 33 min. 35-42 km och med 11 timmars utdraget springande i benen avslutar han med ett varv i 4.45 min/km. Det är inte klokt av en person som knappt löptränar! Hur kan man utsätta sig för den plågan? Från första kilometern på sista varvet var det nästan olidligt och ändå lyckas plåga sig så i över 30 minuter, bara för att man bestämt sig? Jag önskar att jag hade ett uns av det pannbenet och förmågan att övervinna mig själv och min rädsla för ont och jobbigt!

Det här är ingen historia om "vem som är bäst" eller "vem som är starkast". Därom tvista de lärde, sammantaget på alla 6 varv så fanns det snabbare löpare. Det är en historia om att gå in sitt eget mentala rum och utmana de fysiska oddsen.

 En obetalbar bild på ett smärtfyllt ansikte... det finns faktiskt en till likadan från ett visst "Blodomloppet" 2011
 Efteråt, inte nåbar.
Men någonstans, ändå värt det! För kan man känna sig mer levande än så? De fem första från vänster (plus Tina som saknas på bilden) fullföljde alla de sex officiella varven och jag är så stolt över var och en av dem att jag kan gråta. Det finns historier och upplevelser om var och en av dessa tappra hjältar! 

5 kommentarer:

J W sa...

Hej jag heter JW och jag är inte riktigt frisk.

mor sa...

Ja det var verkligen så mäktigt alltihop!

andreas sa...

Jag håller med jw ;)kramar

Malin Bodin Hansen sa...

Fantastiskt!!! Nästa år måste jag vara där och bevittna denna dramatik :)

elly sa...

Herregud så imponerande! Vad jag önskar att mina fötter höll så att jag kunde lära mig att plåga mig sådär.