lördag 2 februari 2013

På lustjakt

Vart är glädjen i min skidåkning? Jag har sökt med ljus och lykta efter den ett tag nu...

Fast förhållandena oftast är skapliga (även om det varit långtifrån en toppvinter) så känner jag mig kusligt omotiverad.

Imorse sken solen från en blå himmel och minusgraderna höll sig runt beskedliga -8, stigande. Ändå kändes det bara jobbigt att packa ihop alla saker och åka till Granberget. Valla skidor, göra i ordning vätskebälte, ordna med kläder och utrustning, in med allt i bilen, åka iväg... Att få stanna hemma och ta en längre löptur kändes betydligt mer lockande.

Väl ute i spåret fungerade det okej, även om jag tycker pulsen är för hög. Jag hade planerat att åka ett långt pass, men klarade bara av att åka drygt 23 km. När jag åkte hem, svettig och röd i ansiktet, var det med en känsla av misslyckad.

Jag ligger hyfsat till i milantal, får jag vara frisk i februari är inte det problemet. Det är mer motivationen som saknas.

Varför är det så? Jag har ju längtat så efter skidåkningen. Kanske har jag tappat bort glädjen i stressen efter att samla så många mil som möjligt och få en bra form inför tävlingar. Det är femte vintern jag tränar inför skidtävlingar och jag har utvecklats mycket varje säsong.

Jag tror även att det hade varit bra med ett mer seriöst träningsprogram, kanske skulle jag bett om hjälp eller köpt ett träningsschema anpassat för mig. Om jag haft en struktur att hålla mig till och fått en större variation i passen tänker jag att motivationen blivit större.

Tränings/sparringkompisar hade också varit en motivationshöjare. Nu åker jag 99 % av passen ensam. Det är helt okej när jag väl är i spåret, men resorna till och från spåret, fikapauserna osv. blir roligare om man är flera... Tidigare år har jag åkt mer tillsammans med andra, som också tränat inför lopp.  

Jag saknar annan träning, enkelheten i löpning t.ex. För säga vad man vill, men skidåkning är omständligt! Det är en riktig materialsport, och väder och vind påverkar betydligt mer än vid löpning. Men framför allt saknar jag lusten.

Så, vad ska jag nu göra? Jag är ju liksom anmäld till ett visst lopp... Ett lopp som känns ungefär 45 km för långt i dagsläget. Jag tänker inte bestämma mig idag, men snart måste jag bestämma mig. Ska jag försöka satsa på några, eller något, annat lopp istället? Åka mindre skidor och träna mer annat även om det blir på bekostnad av den totala milmängden?

De närmsta veckorna får utvisa detta.

Och ursäkta den något pretentiösa tonen... Det är ju ingen världskatastrof det handlar om.


10 kommentarer:

Malin Bodin Hansen sa...

Du analyserar så klokt så jag kan inget tillägga. Säkert vet du snart vad som är det rätt - lyssna till ditt...hjärta förstås!

slans sa...

Jag hoppas lusten kommer, men gör den inte det... Ja, det är aldrig fel att lita på magkänslan!

LinaTriathlet sa...

Hoppas skidlusten kommer tillbaka! Kör en vecka med lite annan träning, gör vad som känns kul, kanske längtan och lusten kommer tillbaka! Följ ditt hjärta! Kram!

LL sa...

Jag tycker att du ska hänga i och köra på med din skidåkning. Det är inte långt kvar och du kommer säkert inte att ångra dig efteråt.
Löpningen kan du satsa på efter Loppet! Försök att inte tänka så mycket utan kör på!

bureborn sa...

Är det motivationen som brister? Eller lusten som saknas?
Om det är motivationen som fattas så kanske du kan titta på en repris av starten på Vasan? Så himla vackert!
Men du, du kan inte vara nedtränad? För mig brukar bristande motivation vara första tecknet på en rejäl nedträning, och ett par dagars vila brukar väcka träningsglädjen igen.
Lycka till med beslutet - som jag är säker på blir det rätta just för dig!

andreas sa...

jag tycker du ska skita i skidåkningen några dagar gör nå annat ist så kanske det känns bättre sen kramar

Erika sa...

Sådär tycker jag man kan bli "bara" av att träna mycket! Och det gör ju du. Inte alls några konstigheter. Ta en vecka och träna nåt annat. Du kommer vara i toppform när det är dags ändå! :) Ladda med dom där ostmackorna och stick ut och spring :)

Ingmarie sa...

Nej det är inte världskatastrof men det är en viktig del av DITT liv. Då ska det tas på allvar.
Lite skriver du redan svaren.
Du behöver sällskap, variation, enkelheten och kanske lugnare skidpass.
Jag tror du skulle må bra av att ändra och köra mer på lust. Skidtekniken har du och kroppen fattar inte om du tränar kondisen genom att springa, cykla eller cirkelträna.
Våga ändra och/eller ta hjälp av någon som gör det åt dig. Du har ju egentligen inte mycket att förlora men massor att vinna. Eller vad tror du själv? :-) KRAM

Elly sa...

Oj, vad mycket jag har missat. Ett strålande Intersportlopp och borttappad skidpepp. Du är ju själv inne på stressen över jagade mil, och den är säkert svår att släppa, men kan säkert vara en anledning till att du känner som du gör. Sen är ju brist på sällskap en downer också. Jag jagar också mil, till fots, och har precis som du förlorat peppen. Överbelastningsskada i foten och taskiga trampdynor har gjort att jag fått lov att bestämma mig för att avanmäla mig från min danskurs, det roligaste jag vet, och stå över löpningen i två veckor (and counting...). Jag tror och hoppas ändå att du snart ska hitta tillbaka till skidglädjen och göra ett fantastiskt Vasalopp!

felicia sa...

Snart kanske energin/lust och ork finns där. Jag tror vi saknar värme, sol och lite ljust i våra liv.
Man behöver ju inte alltid vara på topp. Du är en inspiration för många!
Kram Felicia