Jag läste i olika träningsbloggar en diskussion om att det ofta blir en romantiserad bild av träning i just träningsbloggar. Kanske för att det är roligare och mer inspirerande att skriva om de positiva upplevelserna. Kanske för att det känns är mer utlämnande att skriva om sina negativa upplevelser, och man tenderar att inte vilja göra det. Jag kategoriserar inte mig själv som träningsbloggare men tänker ändå en del på detta ämne.*
Ofta är man ju mer uppfylld av sina bra pass, och det är ju roligare att blogga om... På slutet har jag dock upplevt majoriteten av mina pass som tunga, tråkiga och omotiverande (vilket jag även bloggat om). Varför hamnar man i sådana perioder? Jag är glad att jag ändå genomför träningen, då jag tror det blir ännu tyngre sen om man inte tar sig igenom den tunga perioden. Såklart kan kroppen och knoppen behöva någon träningsfri vecka om året, men det känns inte som att det är det som varit mitt behov.
*Nu är jag i alla fall glad att jag de fem sista dagarna upplevt fem härliga, inspirerande pass på raken! Stavlöpning, långdistanspass, styrketräning, medeldistanspass och styrketräning. De gemensamma komponenterna för passen är...
-Motiverande sällskap. Bara ett av fem pass har jag gjort själv.
-Pigg och utvilad när jag genomfört passen. Jag har haft förmånen att kunnat träna tidigare på dagen, på morgonen etc. Inte släpa sig ut 19.30 på kvällen efter en lång, stressig dag på jobbet (även om de passen är oerhört välgörande)
*
Gårdagens pass var ett bra exempel på träning när den är som allra bäst, och när man får den där känslan som gör att jag tar mig igenom även tunga perioder, bara för att få uppleva känslan igen...
*
Solen sken, klockan var halv fem på eftermiddagen. Känslan utomhus var som en kylig vårkväll. Kanske nollgradigt ute. Jag och JW sprang som planerat vår "9.12a". Benen kändes lätta och studsiga, kroppen stark, pigg, lätt. När det var cirka 2 km hem säger JW att han är så trött, och att jag ska springa före. Äntligen får jag knäcka honom, tänker jag. Äntligen ger min disciplin resultat. Jag kände mig fortfarande fräsch och med mycket krafter kvar. Men det räcker med att JW ser mig ligga fem meter före, för att han ska borra sig igenom sina sjukdomsrester och ta upp kampen. Så sista två km blir en svettig uppgörelse med trummande ben, men vad kul det var! (Och ja, tyvärr tog han mig i spurten. Som alltid. Jag vinner aldrig spurten.)
6 kommentarer:
Du "tänker en del" på träning va? Lite mer än en del skulle jag vilja påstå ;) Det riktigt lyste om dig när vi körde förbi er med bilen igår!
Dagens pass blev ingen höjdare, vågade liksom inte ta ut mig riktigt... Hoppas jag är kry imorgon!
haha vilken tävlingsmänniska du är ihop med :)
"No regrets, just lessons learned" : det är vad man har de dåliga passen till.
Härligt att få fått ha sådan bra känsla senaste passen. Det är du värd!
Och ja, jag sriver nog mindre om de dåliga passen - främst för att jag tycker att det är onödigt att sitta och älta skitpass, lika bra att glömma och gå vidare. Dock har jag tyckt att det varit väldigt skönt att få gnälla av sig gällande skador på bloggen; trodde att läsare skulle få nog av allt skrivande om skador i våras, men det gav verkligen väldigt mycket kraft att få hejarop när allt kändes för j.vligt.
Och vad mysigt med Egypten!!!
tack för ikväll kramar (jag gjorde en skitträning)
Kanske är det de underbara endorfinerna som skapar inläggen efter de fantastiska träningspassen :)
Skicka en kommentar