Ett väldigt långt och öppenhjärtligt inlägg om eländes eländet.

Sedan december 2009 har jag slagits mot återkommande virusinfektioner. Som trogna bloggläsare vet, hade jag sista slängen från mitten av juni och framåt = 2 veckors träningsuppehåll. Förra måndagen var jag så glad och tänkte nu är jag frisk! Visserligen lite snuva kvar, men ändå... Jag drog igång träningen och det var tungt i början men jag avverkade ändå en rad bra löp- och styrkepass under förra veckan. Grädden på tårtan var lördagens terrängvandring.

I lördags kväll kände jag det där olycksbådande igen. Det där kittlande obehaget i halsen varje gång jag sväljer. Under natten till söndag sov jag dåligt, vaknade då och då och tänkte bara nej, nej, det är inte sant, jag inbillar mig.

På söndag morgon var halsen än en gång helt igensvullen och det gjorde ont att svälja, prata, gäspa. Då bara grät jag. Känslan av att än en gång blivit sjuk, om jag nu någonsin blev frisk, var så eländes eländig.

På söndag kväll fick jag ganska hög feber och imorse, måndag morgon, fick jag än en gång gå ner till vårdcentralen. 13 dagar efter sista besöket där. Klippkort?

Den väldigt snälla sjuksköterskan tog snabbsänka, temp, halsprov och även järnvärdesprov. Snabbsänkan visade cirka 30, man ska ha under 8. Men för bakteriella infektioner 80-90. Halsprovet visade inga bakterier, inga beläggningar men dock att jag var röd i halsen. Lite feber. Järnvärdet var bra. Vi pratade om träning och småbarn, om infektionskänslighet, om vila. Hon sa att jag kanske behövde längre vila. Jag sa att jag ju just vilat två veckor... då sa hon att jag kanske behöver vila två veckor till efter att jag blivit frisk. Att min kropp kanske är nedbruten efter våren, mottaglig för infektioner, aldrig blir riktig bra.

Jag grät lite till.

Nu befinner jag mig i någon slags nyorienteringsfas. Vad ska jag göra nu? Ok, förra veckan var kanske inte jättesmart. Jag smällde till med väldigt många pass på en gång, närmre bestämt cirka 7 st på 6 dagar. Men det var ju så kul och jag var ju så taggad...

Våren 2010 blev inte min vår fysiskt sett. Visserligen sprang jag, småsnuvig, min första mara men bortsett från det har det varit ett halvår präglat av småsjukor.

Ett alternativ är att bli frisk, och sedan börja lugnare. Kanske träning varannan dag i början, för att ge kroppen en återhämtningsdag efter träningsdagen. Ett annat alternativ är två veckors träningsuppehåll efter första friskdagen.

Jag har de sista åren insett att det finns risker med att bygga upp så mycket av sin identitet, hälsa, välmående, självkänsla och glädje kring träning. För det är relativt förgängligt. Sjukdom och skada kan göra att du blir totalt hindrad att ägna dig åt det du älskar mest. Och vad händer då med dig, självkänslan, välmåendet, glädjen? När du känner att det där du älskar det kan du inte göra. När kroppen som du slitit för att bygga upp, musklerna, konditionen, pannbenet, förfaller.

Dessutom känner jag mig så trist. Sjukan gör mig ledsen, torr, tråkig. Jag känner mig som en trist syster, sambo, dotter, vän. Till och med en trist bloggare, som inte kan skriva om annat än detta.

Men egentligen vet jag ju att det här inte är slutet, jag har ju så mycket annat i livet. Jag är 25 år, jag har massor av träningsår kvar framför mig. Massor av år på att löpträna, springa marathon, sätta nytt 10-km personbästa, lyfta skrot i gymmet, åka Vasalopp och allt vad det är.

Kanske blir inte sommaren 2010 den sommar av träning och tävling jag tänkte mig. Jag kanske får ägna mig åt annat istället, lyssna på radio, baka, laga mat, umgås med syskon, syskonbarn och vänner, gå promenader, planera en eventuell flytt. Just nu känns det tungt men jag kommer att komma igen. Förhoppningsvis inom kort. Glad i lördags, och snart glad igen.