A public affair

Malin påminde mig under frukostfikat idag att då jag gjort marathonloppet till en ganska så offentlig historia genom att bl.a blogga om det, så är det ju många som vet att jag ska springa, och följdaktligen många jag kommer få redovisa reslutat för, oavsett hur det gått. Ifall jag får bryta loppet lär jag ju meddela även det...

Min plan är att hålla ett lågt och jämt tempo. Att göra fartökningar är totalförbjudet, det kan man möjligen göra sista biten om jag skulle vara pigg. Andra lopp jag deltagit i har jag ofta gått ut för hårt, både Vintervarvet 2009 och Tjejvasan 2010. Men Vintervarvet är 14 km, där kanske jag trodde att jag skulle kunna hålla tempot runt... jag har dock en otrolig respekt för marathondistansen! Det är ruggigt långt! Det går inte ens att jämföra med 10, 15, 20 km-distanser!

Därför måste jag vara kall och hålla mig till min plan, dvs springa i tänkt tempo även om jag är pigg. Drar jag på mig mjölksyra och kramp i ett tidigt skede blir nog resten av loppet en enda plåga. Jag ska ju trots allt vara ute och springa i över fyra mil och över fyra timmar.

Vår granne, systerson och älskling som numer säger mitt namn med nästan perfekt uttal, nonna. Sista dagarna har vi setts ibland flera, korta, stunder om dagen! Världens rikedom.