Köpenhamn marathon - mitt lopp!

På väg till starten med supporterteamet!

Vi kom ner till Islands Brygge en timme före start. Tur, för det tog tid både med chip, nummerlapp och inte minst toaletter! 9:27, tre minuter före start, satt jag på toaletten! Enormt stressande, och irriterande att även ”icke-löpare” gick före oss löpare i köerna.

Även om starten för eliten gick 9:30 så dröjde det nästan en kvar innan jag passerade startlinjen och tryckte igång min egen klocka. Nervös, spänd men glad att äntligen få göra det jag väntat på och laddat för – att springa! Nu började resan mot 42.195 km. Solen sken varm, jag var utrustad med en löparkeps i skydd mot solen och att doppa i duscharna vid vätestationerna.

Min supporterklubb stod och hejade på mig vid 3, 4, 13, 14, 26, 38, 39 kilometer – världens bästa supportrar! Mamma, pappa och Jonathan stod även vid målgången.

Jag gick ut väldigt lugnt, de flesta kutade om mig med eld i baken men jag hade mitt mantra och plan klar, inte bränna onödig kraft för tidigt i loppet, hellre hålla ett lågt, jämt tempo hela loppet och orka hålla det runt! Jag är en seg-i-starten-löpare men efter 7-8 km började jag känna igen kroppen och steget. Vid 14 km kändes det ingenting, flög förbi supporterklubben med ett leende på läpparna. Solen gick i moln och det blev kallt och skönt. Jag försökte njuta av loppet och löpningen, insåg att det skulle bli mindre njutning sen.

Jag syns faktiskt på bilden, vit tröja och vit keps!

Vid 21.1 km, halvmarathon, hade jag sprungit i 6.10 min/km och kände mig väldigt fräsch. Det var mycket folk efter hela banan som bar fram en både över stora torg och små bakgator, längs havet och genom någon park. Vid 26 km var sista gången jag såg mina kära innan mål, man räknar ner och ser fram emot varje gång man får se dem! Jag kände mig fortfarande rätt pigg, men det började kännas i steget att jag nu var uppe i distanser jag aldrig tidigare sprungit.

Mellan 27-31 km var det väldigt tungt, både mentalt och fysiskt! Vid 27 km har du fortfarande väldigt långt kvar att springa, samtidigt som min kropp ovan vid distansen började kännas av. Jag fick en blåsa på en tå, samt blev stel i höfter och knän. Under Köpenhamns maraton är det ett flertal kortare sträckor som går över kullersten, något som var hemskt att springa på! Det gjorde ont, mer och mer ju tröttare man blev. Jag drack vatten och/eller sportdryck vid varenda kontroll, åt även lite banan på ett ställe.

Vid 31 km fick jag en härlig liten topp och kunde öka takten med ny energi och piggare ben under några kilometer. Från 35 kilometer började det dock bli väldigt, väldigt tungt. Mitt ansikte var grusigt av salt, höfter, knä, bena protesterande i varje steg. Jag räknade ner varje kilometer och jämförde med hemmasträckorna, nu är det bara två/ett varv runt Limsjön kvar/hem till Leksboda/runt Bodlindor/runt Långbyn…

Sista gången jag såg några av mina kära var vid 38 och 39 kilometer. Jag log matt mot dem men orkade inte säga något, bara ena benet framför det andra, kroppen totalt slut även om pulsen låg relativt lugnt och jämt under hela loppet.

Och så äntligen, såg jag målgången och upploppet vid Islands Brygge, upploppet var ganska långt, några hundra meter som i korridor med publik på båda sidor! Som om någon gav mig en puff i ryggen, orkade jag öka tempot ordentligt sista hundra metrarna och spurtade förbi många medlöpare. Såg mamma, pappa och Jonathan heja för allt de kunde och det gav mig sista kicken att med blodsmak i munnen ta mig över mållinjen, fortfarande med högt tempo! Man vill ju avsluta med stil!

Det var en underbar känsla att få stanna benen och få den stora medaljen hängd runt halsen, även om benen kändes som två styltor. Fick ett värmande plastskynke hängt runt axlarna, bröd, yoghurt, barer och frukt. Den officiella tiden blev 4:25:54.

Jag är väldigt nöjd med mitt lopp, jag höll mig till min plan att springa jämt. Faktum är att jag höll i det närmaste exakt samma tid och tempo första och andra halvan av loppet! Jag behövde alltså aldrig gå ner i tempo, promenera, stanna och stretcha eller liknande utan sprang mig igenom 42.195 km. Såklart hade jag kunnat hålla ett högre tempo första 25 km, men då vet jag inte hur kroppen hållit för fortsättningen. Det jobbigaste under loppet var inte flåset, det höll bra och jag låg lugnt i puls – det var inte så hjärtat var på väg ut – det var sträckan och stelheten jag fick i kroppen som ovan långdistansare.

Nästa mål blir att springa under 4.15!

Just detta lopp hade jag inte kunnat genomföra på något annat sätt, inte träningen heller med anledning av störningar av skador och sjukdom. Men får man en lång,.relativt ostörd försäsong – då ! För jag vill springa maraton igen! Nästa lopp blir dock Baltzarloppet i Motala slutet av juli, har inte bestämt än om jag ska satsa på 21 eller 10 km. En satsning på mer fart blir det hur som framöver, även om långpassen ska finnas med också! Här syns jag längst ut till höger på bilden, jag gör en utbrytning för att komma närmre mina supportrar. Fler bilder kommer sen.