söndag 17 juni 2012

Vätternrundan 2012 - the story

Det var med skräckblandad förtjusning jag stod på startlinjen med mitt team bestående av mestadels familjemedlemmar. Lycklig för att slippa stå utanför och att få vara en del av den underbara stämningen före start, livrädd inför att jag verkligen inte visste hur jag skulle klara 300 km på landsvägscykel.

Kapitel 1 15 mil genom natten med cykellycka, styrka och hopp
Att äntligen få rulla iväg klockan 21:40, en ljum försommarkväll med solen sakta sjunkande... det var en upplevelse i sig! Och cyklarna rullade lätt. Vår grupp cyklade främst i en stor klunga, många var det som inte erbjöd inte så mycket draghjälp. Vi höll ett bra tempo ändå och cykelvädret var i det närmsta perfekt. Första kontrollen i Hästholmen efter 44 km hade vi bestämt oss för att skippa och vi susade förbi. Jag drack saft och åt en Snickers i farten. Himlen skymde allt mer, solen som gick ner öch färgade himlavalvet rosa. Ända fram tills Gränna gick det lekande lätt. Fram dit, 80 km, höll vi över 30 km/h som snitt! I Gränna stannade vi, sträckte på benen, gick på toaletten, åt och drack.


Nu var himlen helt svart och det långa bandet av cyklister syntes genom de röda baklysena som lyste som eldflugor. Att cykla i mörkret gick ändå bättre än jag kunnat föreställa mig. Mellan Gränna och Jönköping fick vi testa på en del backar, men inte heller det kändes tungt. Det kändes som vi trummade på uppför och flög nerför. Vid 91 km passerade jag personlighetsrekord, längre än jag någonsin cyklat! 
Så pigg och glad i Jönköping!
Fantastisk frukost
Det gick fort fram till Jönköping, cirka 11 mil avverkade. Fyllda av gott mod och självförtroende åt vi delikatessmiddagen (frukosten?) bestående av köttbullar, mos och lingon. Klockan var ungefär 01:30 och jag undrade när den stora dippen skulle komma? Vi hade bestämt oss för att hålla ihop gruppen fram tills Jönköping och därefter se, jag var inställd på att få cykla själv därifrån. Det var en glad överraskning att jag hängde med, även om jag inte drog mycket. 


Mellan Jönköping och Fagerhult väntar banans mest kuperade mil. Genom Jönköpings stadsdelar var det fest, studenter som vinglade omkring och tjoade, bilar låg framför oss¨och spydde avgaser. Det var skönt att lämna stan och komma ut på mindre vägar istället. Visst var det en del långa stigningar, men benen kändes starka. 


När vi kom fram till depån i Fagerhult hade vi cyklat cirka 14 mil. Himlen började att ljusna, en svag strimma av gryning i horisonten. Halva loppet nästan avverkat, och vi kände oss alla så pigga! Det kändes helt osannolikt, skulle Vätternrundan verkligen kunna bli såhär fantastisk? Det började tisslas om möjliga tider, vi kände oss ostoppbara... 


Kapitel 2 - 15 mil av hällregn, gråt och till slut målgång
Vid depån i Fagerhult såg jag de första regndropparna falla. Klockan var ungefär 03:30. Vargtimmen - men jag kände ingen längtan efter att sova. Efter vi lämnat Fagerhult började regnet tilltaga. Inte långt efter det var vår grupp med om en otäck krasch. En cyklist ramlade, jag och Pär hann ej stanna eller vika undan och körde in i honom. Vi låg alla tre på backen. Jag klarade mig fint, men de andra två fick både cykelproblem och skrubbsår och det tog en lång stund innan vi tilltufsade kunde fortsätta att cykla mot Hjo. 

Det kalla regnet strilade ner och vätan gick snabbt igenom kläderna. I det här läget, när vi bara cyklat kanske 1 timme i regnet, kunde jag vara positivt mentalt och tänkte Det är bara vatten, det är bara vatten, jag klarar det... Det var innan jag började frysa. 

Framme i Hjo hade vi cyklat nästan 18 mil. Fysiskt kände jag mig fortfarande pigg. Vi tryckte i oss lasagne och försökte värma oss en stund. Utanför regnade det allt mer... Pausen i Hjo blev lång, vi fick vänta länge på både mat och toaletter. Inne på toaletten spolade jag händerna med hett vatten och försökte återfå rörlighet i stelfrusna leder. Det var outhärdligt att ge sig ut i regnet igen. Många bröt loppet där. 

Vi var ändå vid gott mod när vi cyklade vidare, vi sjöng Leksandsramsor och försökte skämta bort eländet. När en lastbil kom och körde förbi oss och vi blev duschade av det kalla vägvattnet kunde vi inte annat än sucka... Blötare kunde vi ju ändå inte bli. Men jag blev allt kallare och allt mer knäckt. Himlen var grå som betong och det fanns inget hopp om att det skulle sluta regna ens för en minut. 

Vid depån i Karlsborg hade vi cyklat över 20 mil. Regnet öste ner och minerna på cyklisterna var allt annat än glada. Jag hade svårt att varken äta eller dricka men tryckte i mig ljummen blåbärssoppa. Jag såg många som bröt och tankarna om att själv bryta började spinna i huvudet. De enda tankar jag kunde tänka var att jag ville hem. Hem, hem, hem! Jag ville hem till en varm dusch, torra kläder och en säng. Det var som ett fundamentalt behov, den enorma längtan efter att bara få sluta, bara få komma hem. Men hur skulle jag kunna bryta, hur länge skulle jag inte behöva vänta på en följebil eller buss som kunde ta mig därifrån? 

Mellan Karlsborg och Broviken har jag inga starka minnen, bara suddiga bilder av regnet, kylan, tystnaden. Ingen pratade, alla var inneslutna i sig själva och försökte hålla fokus på att cykla framåt. Vi fortsatte ändå hålla ett bra tempo, vi ville ju hemåt så fort som möjligt...

När vi svängde in mot depån i Broviken bara grät jag. Mina tänder skallrade och musklerna skakade som i kramp. Jag kunde inte använda vänster hand vilket försvårade växlingsarbetet en del. Nu ville jag verkligen bryta! Och i Broviken stod Pärs föräldrar. De kan ta med mig hem! tänkte jag. I Broviken är det 7 mil kvar, vilket innebär flera timmars cykling till. Det kändes ohanterligt långt, och i detta läge sket jag fullständigt om jag bröt eller gick i mål. Jag mådde så dåligt, det kändes som min kroppstemperatur var 32 grader och jag kunde inte kontrollera vare sig tankar eller muskler. Pärs mamma berättade i efterhand att hon själv nästan gråtit när hon sett hur jag mådde och hur hemskt det kändes att "skicka iväg oss". De vågade inte berätta för mig att de hade husbilen med sig, de trodde väl att jag sprungit dit då, hoppat in och aldrig kommit ut. Jag ville verkligen inte fortsätta, men på något sätt satt jag ändå på cykeln och vi fortsatte mot Hammarsundet... 
Min hjälte som jag har att tacka för allt
Mellan Broviken och Hammarsundet var det 30 långa kilometer. Jag minns inte mycket av dessa kilometer, men jag tänkte att når jag Hammarsundet, så är det bara 40 km kvar. Jag fick så mycket stöd av de andra, JW försökte få mig att andras lugnt och faktum var att det hjälpte att andas djupa andetag, in genom näsan, ut genom munnen. Fuck you Vättern, mumlade jag för mig själv. Ett moget resonemang i det läget. När vi äntligen nådde Hammarsundet lyckades jag få i mig både dryck, energigel och godis. Men fler än jag mådde dåligt, JWs händer skakade så mycket att kaffet skvimpade ur när han skulle dricka. Han fick inte i sig en mun. 

40 km kvar, det kändes som en hanterbar sträcka. Och äntligen började regnet sluta strila... efter 6 timmar i oupphörligt ösregn! Kläderna var genomvåta och tunga, men det var en stor lättnad. Mitt växelsystem blev trögt av allt vatten, men nu kändes det hoppfullt! Och jag var relativt pigg i kroppen efter 260 km cykling. Nu var det bara vi fem, jag, JW, svärfar, Cissi och Pär som kämpade de sista milen. Team Järnringen, namnet på gatan där vi alla bodde, där farföräldrarna bor. Vi turades om att dra även om jag aldrig stod för någon större insats. Jag började förstå att jag kanske skulle lyckas gå i mål? Överallt såg vi dock fullpackade följebilar, folk som stod i dikena och busskurer och väntade på att bli upphämtade. Efteråt såg vi att över 2200 personer bröt, "rekordmånga".

Visst började jag bli fysiskt trött sista milen. Knäna värkte, men jag orkade lägga på en fartökning uppför Medevibackarna. Sista depån i Medevi stannade vi inte på. De sista 20 kilometrarna kändes långa, men nu fanns det glädje, stolthet, kämparglöd... Vi ökade takten rejält sista milen och körde in på "förväntad målgång". 

När vi rullade över mållinjen, vi fem i samlad klunga, kände jag mig framför allt lättad. Jag hörde våra underbara supportrar ropa från sidan. Med ostadiga ben klickade jag ur mig från pedalerna och insåg att det är över... vi gick i mål, vi klarade det! 

13.21 h efter att vi lämnat starten i Motala var vi där igen. Vi höll 26 km/h som snitt under cyklingen, exkl. de stopp vi gjorde. Det är en tid som jag hade varit glad för i vilket fall, under alla förutsättningar. Men nu kändes inte tiden som det viktiga, det var att gå i mål. Och det gjorde vi!

Jag hade aldrig gått i mål utan mina medcyklister. Aldrig. Om inte de hade stöttat mig och uppmuntrat mig hade jag brutit flera gånger om. All kärlek till dem som orkade det, fast de säkerligen led lika mycket själva. 
Om jag vill göra det igen? Kanske... det är ju trots allt kul att cykla och de 15 första milen var magiska! Med mer cykelträning och bättre väder kanske Vätternrundan kan bli riktigt skoj?
ÄNTLIGEN!

16 kommentarer:

elly sa...

men herregud. jag blir också nästan helt gråtfärdig av att höra berättelsen. jag kan nästan känna hur dåligt du måste ha mått. har själv mått riktigt dåligt idag och till och med svimmat. fast av andra anledningar då, men ändå. hoppas att du inte blivit sjuk av allt regn!

Andréa sa...

Mina kinder är lite blöta. Av tårar. Men inte kalla. Även fast jag vet hur det känns att hålla på sådär i dryga tre timmar så kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle kännas med det dubbla. På cykel, där man sitter mer still och får ta mer vind. Jag saknar ord.

Återigen grattis till en otrolig prestation! Hälsa dina vänner det också!

Ingmarie sa...

Du ÄR f-a-n-t-a-s-t-i-s-k! Vilken prestation!
Grattis & kram till dig och hela ditt gäng!

MMS sa...

Vilket lopp! Blir helt tårögd av att läsa din berättelse om vätternrundan! Grymt jobbat!!

Kristin sa...

Stort grattis till dig Jonna! Vilken fantastiskt prestation!!

Karin sa...

"Ibland måste man göra saker som man inte orkar annars är man bara en liten lort."

Fasiken så starkt gjort! Jäkla regn - men så sjukt bra gjort!!! Kram

Erika sa...

Okej. Det här är nog det mest imponerande jag någonsin läst. Förmodligen för att jag själv been there and done that. Cyklade Vättern förra året, men i bra väder, och Siljan i år i 4 grader och hällregn och jag kan bara föreställa mig en Vätternrunda på samma sätt. WOW!!!!!

Cykling min passion sa...

Vilken berättelse! Så sjukt stark du är Jonna! Vilket lopp, vilken prestation! Du är fantastisk!! Stort Grattis!!

TRÄNINGSLYCKAN sa...

WOW! Vad mer kan man säga!! Grattis grattis grattis - du är grym!

mikael sa...

Vilken prestation! Grattis!

Känns läskigt att läsa om hur du mådde. Ibland måste man själv ställa sig frågan är och hur tjurig/viljestark man kan vara innan det är farligt för kroppen.

elina sa...

Maffigt alltså! Vilken minne detta kommer att bli! Kanske ännu mer pga krasch och regn? Du är a a a a a amazing!

mbh sa...

ja som du skriver i din bloggrubrik - du är en upplevelsesamlare. och nu kan du lägga till helvetet tur och retur på CV:t :) Makalös bedrift!

Annika sa...

Det är galet! Det var en fantastisk prestation och så himla roligt att få dela den med dina nära och kära och kämpa tillsammans! Så himla impad och nu kan du aldrig mer säga att du inte kan ;)

Träningsglädje sa...

oj vilken story. strongt att gå i mål. du är grym!

andreas sa...

ja du jonna vilket vansinne nu blir du väl förkyld åh jag får springa själv i vansbro buhhuhu men bra jobbat å grattis till ett bra genomfört jobb kramar

Linda sa...

Jag gjorde samma resa, liknande upplevelser och jag kan bara säga; fy fasiken vad vi är bra som fixade det!
Nästa år står vi på startlinjen igen, lite fler mil i benen och förhoppningsvis ett bättre väder:)