måndag 10 mars 2014

Doften av en kall vårkväll





Hemma efter en härlig helg i Kinnvallsjösätra! Nu längtar jag till påsk! Att sitta på gäststuggubron med vårsolen värmande ansiktet, och en glad bäbis i knäet, det är ren och skär lycka det.

Träning blev det klent av förra veckan. Två korta löppass och några gånger mammamage. Min komatrötthet satte stopp för en del träning, och i helgen hade vi räknat med längdåkning. Det fanns tyvärr inga spår alls, och vi var inte så sugna på att ut och halka på skaren. Som troligtvis ej hållit för vår tyngd heller...

I kväll snörade jag äntligen på mig löpskorna. Det var en sådan där underbar vårkväll, som verkligen doftade kylig vår. Jag kände mig lätt i steget och hade nog kunnat fortsätta springa ganska länge... det blev fartleksvariant på passet då jag sprang och rekade bana inför onsdagens löpgrupp. Denna gång väntas intervaller igen!

Jag tycker att du ska passa på och gå in och läsa min lillasysters inlägg om amning, klokt och bra funderat tycker jag!

6 kommentarer:

andreas sa...

ja hoppas man är frisk till påsk så kan vi ta en tur kramar

Caroline - Klara,färdiga,Spring! sa...

Vad härligt er helg låter! Och kul att du kommit igång med löpningen igen.
Läste din systers inlägg om amning. Läsvärt!
Jag hade nog trott att det skulle vara lätt som en plätt med amningen även denna andra gång, men det har varit en som för många andra lite upp och ner men definitivt värt det och mer därtill.

Andréa sa...

Det ser fint ut!

Och amning. Ja inte är det "det naturligaste som finns" direkt. Känns som de allra flesta har någon form av problem med det någon gång. Men ingen verkar prata om det, iallafall inte med de som inte tidigare provat. Jag hade inte en tanke på att det kunde strula för det var det minsan ingen som nämnt under min första graviditet. Så jag kände mig ungefär sämst i världen när Sixten började tappa vikt efter någon vecka...ända tills jag skrev om det på bloggen och det visade sig att ungefär varenda en som själv ammat kände igen sig!

Elina sa...

Vilken BULLE! Och vilken go Knut! Vet inte vad/vem jag helst vill äta upp.

Tack (eller vad man säger) för länken!

bureborn sa...

Åh så mysigt det ser ut!
Den där förlamande tröttheten minns jag fortfarande med viss fasa. Men också att löpningen ändå kändes som en lisa för själen. Plus att jag tyckte att den lilla sömn jag trots att lyckades sno åt mig blev djupare och skönare om jag fått jogga en kort bit bara. Mer ork än så hade jag inte.

Malin Bodin Hansen sa...

Va!? Var ni inte ensamma på vallen? Herregud vi pratas vid för lite!

Mysigt!