måndag 30 september 2013

Olika längtan

Min abstinens efter att få röra mig ordentligt är stor. Samtidigt går processen snabbt, att vänja sig vid en ganska inaktiv tillvaro där jag ibland inte ens går utanför huset på en hel dag. Idag var jag barnvakt åt Elis, och vi gick en liten promenad.

På kvällskvisten kände jag mig nästan sjuk av längtan efter en cykeltur, en vända i löparskorna, eller en promenad. Att få andas och fyllas av den kalla luften, få rosor på kinderna, röra mig litegrann. Jag gick en sväng på 2-3 km runt Limhagen. Det går sakta, jag får sammandragningar av att gå, jag är inte helt hundra frisk, men ändå! Åh! Jag blev omsprungen av löpare och gick förbi min backintervallbacke.

Om inte alltför lång tid hoppas jag kunna gå promenader med barnvagn och så småningom börja springa. Men jag har ingen brådska, var sak har sin tid. Jag har en idé om hur jag ska ta mig tillbaka till en stark och uthållig kropp men det kommer få ta den tid det tar. Jag kommer inte ge mig ut och springa efter någon vecka, om någon oroade sig för det. Under senhösten och vintern gissar jag att den mesta tiden kommer gå spenderas hemma, då vi ska lära känna varandra i en liten familj, få ordning på saker och ting, jag hoppas att vi kommer tända ljus och en brasa och inte känna press att ut och göra saker. Hösten känns som en bra tid att få barn på, på så sätt. Det händer inte så mycket och det är mer "okej" än annars att tillbringa mycket tid hemma.

Nu när det inte ens är ett tvåsiffrigt antal dagar kvar till "vårt datum" är längtan efter att få bli tre nästan olidlig...

5 kommentarer:

Emelie sa...

Va fint, tänk vad bra det är att få längta :)
Nästa gång vi ses är ni nog tre, fantastiskt!

Andréa sa...

Åh jag längtar också! Sörjer lite att oktober, som är min favoritspringmånad, inte kommer att innehålla ett enda löpsteg. Men det är det såklart värt, flera gånger om.

Mycket sammandragningar här med nu. Det hade jag knappt alls förra gången så det känns lite ovant. Men jag hoppas att det betyder att graviditeten snart är ett minne blott. Även om jag kommer sakna magen.

Caroline - Klara,färdiga,Spring! sa...

Känner igen mig i så mycket!
Längtan är stor nu, och även om min bebis är ute nu dröjer det ju ett tag till innan jag kan och bör träna.

Spännande att det är så kort tid kvar nu för dig, tyckte att de sista veckorna på graviditeten gick allra snabbast av någon anledning.
Jobbigt med sammandragningar men skönt att veta att det inte är lång tid kvar.
Hoppas att du blir kry snart från bacillerna!

Elina sa...

Gud, det liksom pirrade till i hela magen när du skrev att det inte ens är tvåsiffrigt kvar! Jag kommer vara så upp i varv, exalterad, nervös, pirrig! Mer nu när man själv precis varit med om det...

<3

Anki sa...

Förstår din längtan och minns den SÅ väl från min egen graviditet! Men ibland är det så BRA att få längta lite, för mej gjorde det gott, jag tror nämligen jag aldrig tränat med sån glädje, vilja och inlevelse som jag gjort alla år nu efteråt. Har man en gång fått känna på hur det är att inte klara av att träna så som man vill, så uppskattar man det desto mera då man väl får och tar det aldrig förgivet mer .. år efter år efter år.. ! Så kände/känner jag! :D