En regnig, rosa helg

Lina och jag har haft kontakt på bloggarna ett antal år nu. På den tiden bodde hon i Luleå. Jag minns när hon bestämde sig för att göra en satsning på Järnmannen i Kalmar (Ironman-distans). Sedan dess har hon blivit en triathlet ut i fingerspetsarna. Vi har pratat om att ses så länge och i nu blev det äntligen av! För nu skulle hon ställa upp i Vansbro halv-Ironman. Vansbro ligger ju praktiskt taget bara ett stenkast från Leksand... 

Triathleterna från Varberg campade i vår lägenhet och på lördagen rattade jag över skogen till Vansbro för att heja! Åh, vad jag älskar att supporta på tävlingar! Att det regnade bekom inte mig, jag hade gärna varit där från morgon till kväll. Det är ju bara så kul att vara en del av den fantastiska atmosfären och få se och känna allas prestationer. 

 Ska du heja på Lina, ska du väl liksom vara rosa...

Förhållandena de fick tävla i var gräsliga. Dalarna visade sig från sin sämsta sida. Det var inte ens +10 grader och det regnade precis hela helgen. Jag tror ta mig tusan inte det slutade strila ner för en enda minut... Men med kämparglöd och optimism tog de sig an loppet! Simningen blev ersatt med 6 km terränglöpning. Jag begav mig till varvningen på cykelbanan, där de cyklat 45 km, och bland de snabbare cyklisterna kom "Min Lina" susande. Hon såg så vrålstark ut och fyrade av ett leende.

 När det var dags att växla från 90 km cykel till det avslutade löpmomentet, 21 km, var många deltagare tärda av kylan. Många bröt loppet. Jag förstår dem. Men Varbergsjärn viker inte så lätt. Trots att Lina under växlingen knappt kunde få av sig cykelskor och hjälm, svepte hon snart vidare med sitt lätta löpsteg. Mitt i allt det gråa, regniga, dystra, som en rosa smällkaramell, fylld av explosivitet och uthållighet. Och som hon genomförde loppet! Sjua i sin klass! Jag är stum av beundran!

På kvällen kom hon och hennes träningskompis Ruben till oss i Leksboda. Vi bjöd på mat, ugnsstekta laxfiléer med solrostäcke, färskpotatis, sås, sallad, bröd och en energirik marängswiss till efterrätt. Timmarna gick alldeles för fort, de flög förbi och vi avhandlade många ämnen. Att vi tidigare "bara" haft kontakt på Internet och telefoner, kändes det inte som. Det kändes vemodigt att säga hejdå sent på kvällen, men jag känner mig säker på att vi kommer ses igen.

 Söndagen var en grå historia. Knut brottas med sina tänder, sex stycken uppe nu och de skaver, kliar och besvärar. Dessutom (eller på grund av) har han fått en rejäl snuva med rinnande näsa och ögon.

Vi tog oss ner till fåren för att säga hej och mata dem med kex. Det uppskattade både vi och fåren.

Just nu känner jag mig ganska omotiverad till det mesta utom att ta det lugnt, hänga med nära och kära och fika. Sömnbristen tar ut sin rätt och trots att jag vet att jag både behöver och mår bra av att träna så sitter det långt inne. Jag hoppas att Olsnäsloppet och det faktum att alla syskon med respektive ska vara med, ska ge mig en spark i baken...