Såhär skrev jag för två år sedan...
Hur kan det vara möjligt att älska någon så mycket som bara funnits i knappt 3 dygn?
Söndag den 20 oktober klockan 21:44 så föddes han äntligen. 3580 gram och 51 cm, med ett uttrycksfullt och bestämt litet ansikte, mörkt hår och världens vackraste. Vår Knut.
Det blev en jobbig och utdragen förlossning som fick avslutas med ett akut kejsarsnitt. Men det bleknar snabbt, även om det fortfarande ligger väldigt nära. Och en dag skriver jag ner den historien också.
Nu är vi hemma igen och har lämnat den trygga salen på BB bakom oss. Och det känns så enormt och obeskrivbart att vi nu är tre stycken här hemma istället för två.
Det är så lätt att förlora sig i nostalgiska tillbakablickar. Titta på bilder på den där pyttelilla varelsen med mörkt fjun på huvudet, tänka på hur det var där i allra första början. Det är så otroligt speciellt med ett nyfött barn...
Nu är han både väldigt liten och stor på samma gång. Han är en egensinnig, envis, charmig, glad, kramig och pussig pojke som pratar dagarna i ända. Det är inte många tysta sekunder! Varje dag kommer nya ord och det blir alltmer meningar. Han älskar Pippi Långstrump, Bompadraken och Q Pootle 5. Grannbarnen och kusinerna är hans bästa kompisar. Grannflickan "Dea" (Dorotea) är djupt beundrad och finns hon i närheten duger ingen eller inget annat.
Livet med Knut är så himla roligt! Jag har ju nu varit mamma i två år. Många klyschor stämmer, att egentiden blir minimal, man är trött ofta, det är utmanande och svettigt... men jag slås så väldigt ofta av hur roligt jag tycker det är! Jag älskar att hänga med Knut, våra lediga dagar tillsammans är det bästa som finns. Och just att umgås ihop och göra saker blir ju bara roligare ju större han blir. Och kärleken, alltså... den är obeskrivlig. Av den anledningen skulle jag vilja ha många barn, för att få uppleva den här kärleken flerdubbelt...
TVÅ ÅR!
