Spring i benen

Nu har det gått mer än fyra veckor sen Knut föddes! I övermorgon blir han 1 månad! 

Vi har det så fantastiskt bra, jag känner mig så lyckligt lottad... Det är klart att det är jobbigt också, med all oro, en viss trötthet såklart, mycket hormoner och överkänslighet. Men jag hade inställningen att det skulle bli extremt jobbigt och sömnlöst första tre månaderna och det har ändå gått "lättare" än vad jag trott. Jag inser såklart att det kan vända om och sömnen kan bli sämre framöver, men just nu njuter jag av varje dag och timme med min älskade pojke. 

Jag börjar fundera på när och hur jag kan börja träna igen. Just nu går jag långa, raska promenader (cirka en timmes promenad) nästan varje dag. Det är skönt att gå utan sammandragningar och utan att väga så mycket. Jag orkar gå snabbt och trycka på i uppförsbackarna. Kroppen känns faktiskt väldigt bra och kanske kan jag börja med lätt styrketräning nu? Och så småningom lägga in lite joggning i promenaderna? Cykling/spinning kanske kan fungera? Jag inser att jag borde läsa på om träning efter kejsarsnitt, men det var det där med tiden... en "insikt" efter att ha blivit förälder, tiden räcker inte till allt den räckte till förut. 

Jag längtar efter att få börja springa igen, och tror som tidigare nämnt att 2014 blir ett "springår". Men mer om det en annan gång. 

Inte lätt att fånga de här fötterna på bild! 

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10...

Jag var mentalt förberedd på att "gå över tiden". Det är jag nu glad för, då jag åtminstone inte trodde att jag skulle få barn före eller på utsatt datum.

Men jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att gå över 10 dagar. Hur det skulle kännas och vara. Det är en situation som är svår att förklara... Den här väntan liknar ingenting annat. Men vi blir så enormt peppade och stärkta av alla vänner och familj.

Första dagarna var jag fortfarande pigg, +1 dag styrketränade jag, +4 dagar cyklade jag 12 km. Men från i tisdags kväll, +6, när (för)värkarna började, så känner jag mig inte så pigg längre. Jag sover nattetid med 90-120 minuters intervaller och vaknar av värkar och ont i kroppen. Men mest är det utmattande mentalt.

Jag vet inte om jag kommer blogga något mer nu innan förlossningen, det finns inte så mycket att skriva om heller då dagarna ser ganska likadana ut. Igår fyllde jag år och idag har jag varit ute på en del trevligheter visserligen.

Håll tummarna! Och häng med på Instagram där det går snabbare att få fram ett inlägg... där får ni bland annat se småfågelmataren som jag fick av JW i present. Jag är helt orimligt till mig över denna, att sitta och se fåglarna komma flytgande och hämta frö. Idag började jag nästan gråta när det kom en domherre...

Bilden lånad här... 

Kom ut, kom ut!

Idag är vi åtta dagar över tiden och går in i vecka 42! (Vecka 41+0).

Det har varit några spännande dagar... för att göra en lång historia kort så fick jag värkar i tisdags kväll som sedan dess kommit och gått med oregelbunden styrka och mellanrum. Under förmiddagen idag klingade det nästan av helt, så det känns som två steg fram och ett bak.

I morgon fyller jag 29 år. Jag hoppas verkligen att Kotten vill komma till oss då!

100.4 %

Enligt en app jag har, är jag nu mer än 100 % gravid... fast 100 % gravid är man väl från befruktningen, man kan väl inte vara 50 % gravid? Nåja, det menas såklart att 100 % av de 280 dagarna har gått, plus ytterligare en dag. Jag har nu alltså gått över tiden. Precis som jag hela tiden trott... och försökt ställa mig in på mentalt.

Det går verkligen ingen nöd på mig, eller oss. Men ändå har jag varit så rastlös idag... städat, plockat, handlat, spikat upp tavlor, bakat bröd, lagat soppa och pannkaka. På kvällskvisten cyklade jag till gymmet för ett lätt styrkepass. Ganska stark är jag ändå fortfarande, i armar och rygg.

Nu hoppas jag verkligen att det drar igång i natt!

Dagen vi väntat på

Så kom den till slut, dagen med stort D. Kottens beräknande födelsedag. Till skillnad från sin mamma verkar Kotten inte så noga med att komma i tid...

Det är många tankar som snurrar, igår kväll kändes det väldigt overkligt. Det var som inför julafton när jag var barn, upphöjt till tusen. Förväntansfullheten, längtan. Blandat med skräckkänslan, som att stå inför en skärseld av ovisshet och smärta. Ett okänt landskap som jag ska fram igenom, som närmar sig, som det inte finns någon återvändo inför. Jag måste dit, och igenom.

Nu har jag gått alla graviditetens 280 dagar. Det känns både som ett ögonblick och en evighet på samma gång. Det var vinter när vi fick reda på det, sen har vi gått igenom både vår, sommar och nu höst... en graviditet är lång! Och nu är det dags för Kotten att komma ut. I kväll känner jag mig stark och peppad! Kanske för att jag simmade igår och cyklade 8 km i kväll.

Jag säger som Andréa, Instagram uppdateras oftare än bloggen för de som är nyfikna. Jag har en låst profil men godkänner de bloggläsare och bekanta jag känner igen.

Det är nästan för spännande just nu...

Höstträdgård

Idag är det regnigt och grått, men varmt ute. 14 grader den 8 oktober! Ur led... Vissa år snöar det nu!

Men igår, som solen värmde då! Jag satt länge ute på balkongen med magen bar och det kändes som sommar. Jag hade en tanke om en rask powerwalk. Och visst, jag var ute och gick en halvtimme. I snigelfart. Och jag fick vända tidigare än jag tänkt då magen var stenhård av sammandragningar och det kändes som att gå med en fotboll mellan benen. Det känns verkligen att bäbisen placerat sig långt ner nu. Det ska bli spännande på dagens besök på MVC, att höra om hen fixerat sig.

Alla bilder är tagna i vår trädgård! Så visst bor vi fint "fast" vi bor i lägenhet.

En vecka!

Bjuder på min favoritbild från Elinas fotografering i Kinnvallsjösätra.

Idag är det EN VECKA till "vårt datum" och Kottens beräknade födelsedag. I morgon går jag in i vecka 40! Det är ju helt, helt ofattbart. Hur gick det här till? Även om det känns som jag varit gravid i en evighet, så har det ändå gått snabbt.

De flesta punkter på att göra-listan är nu strukna. Inte för att det skulle göra något, om inte allt blev gjort innan... Kotten bryr sig knappast om ifall ommöbleringen är klar, tavlorna är uppspikade eller trapphuset är städat. Jag är friskare, men inte så frisk att jag orkar med annat än korta promenader. Nu börjar jag tro att nästäppan inte kommer försvinna förrän efter förlossningen. Slemhinnorna i kroppen är påverkade av graviditeten och det känns svårare än vanligt att bli av med en förkylning när den väl fått fäste.

Jag njuter så mycket av de lediga dagarna och har inte känt mig rastlös en enda gång. Och jag har inte ens börjat med projekt "fylla frysen med bullar, bröd och köttbullar" (frånsett med äppelmos och röda vinbär). Det får bli en bonus, om vi hinner. Men Kotten är så efterlängtad och får gärna komma vilken dag som helst.

Olika längtan

Min abstinens efter att få röra mig ordentligt är stor. Samtidigt går processen snabbt, att vänja sig vid en ganska inaktiv tillvaro där jag ibland inte ens går utanför huset på en hel dag. Idag var jag barnvakt åt Elis, och vi gick en liten promenad.

På kvällskvisten kände jag mig nästan sjuk av längtan efter en cykeltur, en vända i löparskorna, eller en promenad. Att få andas och fyllas av den kalla luften, få rosor på kinderna, röra mig litegrann. Jag gick en sväng på 2-3 km runt Limhagen. Det går sakta, jag får sammandragningar av att gå, jag är inte helt hundra frisk, men ändå! Åh! Jag blev omsprungen av löpare och gick förbi min backintervallbacke.

Om inte alltför lång tid hoppas jag kunna gå promenader med barnvagn och så småningom börja springa. Men jag har ingen brådska, var sak har sin tid. Jag har en idé om hur jag ska ta mig tillbaka till en stark och uthållig kropp men det kommer få ta den tid det tar. Jag kommer inte ge mig ut och springa efter någon vecka, om någon oroade sig för det. Under senhösten och vintern gissar jag att den mesta tiden kommer gå spenderas hemma, då vi ska lära känna varandra i en liten familj, få ordning på saker och ting, jag hoppas att vi kommer tända ljus och en brasa och inte känna press att ut och göra saker. Hösten känns som en bra tid att få barn på, på så sätt. Det händer inte så mycket och det är mer "okej" än annars att tillbringa mycket tid hemma.

Nu när det inte ens är ett tvåsiffrigt antal dagar kvar till "vårt datum" är längtan efter att få bli tre nästan olidlig...

Gnälligt värre

Jag är så trött på att vara sjuk nu! I morgon är dag 10 och jag måste sluta med nässprej. Idag köpte jag ett saltvatten-sprej som man kan använda istället. Jag känner mig snuvad på de här 10 dagarna (det rykte ett antal semesterdagar innan jag förstod att jag skulle sjukanmäla mig). Det var så mycket roliga saker jag skulle göra och orka med! Personer att träffa, fikastunder, cykla runt i den underbara kalla höstluften, styrketräna.

Det var dagens gnällstund. Jag vet att det finns mycket värre saker än att vara förkyld, och förhoppningsvis är detta väck innan förlossningen.

Idag köpte jag säsongens första satsumas och snart ska vi fira torsdag med kräftstjärtsmackor. Det är inte så illa när allt kommer kring. 

På Systrarnas receptblogg finns många bra recept förresten även om det inte uppdateras så ofta. Idag lade jag dit två nya recept som jag prövat och tyckt om! Helstekt örtkyckling och en lätt att baka-äppelkaka. Kittlar dödsskönt i kistan med en klick grädde till. 

Dagarna går

Även om det känns som jag gör mest ingenting, så försvinner dagarna i ett nafs. Jag är inne på min tredje vecka som ledig! Ännu finns det mycket att sysselsätta sig med, och snuvan vägrar lämna min kropp. Sedan sist har vi firat JWs födelsedag både en och två gånger, busat i Leksboda, kokat äppelmos, haft en mysig shoppingdag med lillasyster i Falun och varit hos barnmorskan.

Kotten lurade oss först och barnmorskan trodde nästan att hen vänt om och lagt sig med huvudet upp. Vi fick göra ett litet ultraljud och där visade det sig, som tur är, att Kotten bara trängt ner sitt huvud längre ner i bäckenet.

Vi fick börja lördagens kalasmiddag med att se LIF vinna över Färjestad! En av de bästa presenter JW kunde få.

 Finbesök ända från Motala!

 Härligt septemberväder har det varit...

 JW leker någon form av blindbock med Alvar på axlarna. Jag blev trött bara av att titta på...

Store lille snickaren! Det kändes som han växt flera centimeter sen vi sågs sist. 

Gisele och listan

Så tråkigt och otajmat att bli sjuk nu! Min Att göra-lista är lika lång som Gisele Bündchens ben, och just nu blir den listan bara tittad på. Jag läste i en bok idag att har du inte börjat packa BB-väskan nu är det hög tid var på jag blev något stressad, och började riva ner raggsockor, stora trosor och bäbiskläder i vår gamla fula resväska från Clas Ohlsson. Kanske måste jag skriva upp köp en ny väska på listan också...

Jag har hela tiden iskallt (nåja...) räknat med att gå över tiden precis som mamma och systrar. Men, i en bok (dessa böcker) läste jag att forskning visat att det finns genetiskt lagrat i arvmassan hur lång varje graviditet kommer bli och det påverkas av både mamman och pappan. Jag kanske inte kan vara så säker?

I morgon får jag göra som Elis, sätta mig och titta på när tvättmaskinen går. Eller börja framkalla kort från de senaste tjugoåtta månaderna... Oklart vad som är mest kul.

Oklart leveransdatum

Dagarna flyger fram! Det är min andra vecka som ledig och i morgon är det redan onsdag. Jag har just tryckt i mig en smoothie med röda vinbär, hallon, banan, äpple, citron och ingefära - tycker mig nämligen känna ett illavarslande svidande i halsen.

Peppar peppar, men under graviditeten har jag varit friskare än någonsin. Ni minns säkert mina återkommande halsvirus som ställt till det tidigare. Det var i december förra året jag var "riktig förkyld" med halsont sist. Det vore inte alls kul (är det någonsin det?) att bli sjuk nu för jag har mycket skoj inplanerat denna vecka...

Snart är det satsumastider igen... just nu äppeltid! 

Nu har vi genomgått föräldragruppens fyra träffar. Det har varit himlarns bra tycker jag! Det känns väldigt overkligt att förlossningen faktiskt skulle kunna starta när som helst, att bäbisen i min mage är "färdig". Men det kan samtidigt dröja kanske 4-5 veckor! Konstigt det där... 

Höstlov i Kinnvallsjösätra

Vilken "traditionsmänniska" jag är... Det var nog femte året på rad som jag hade "höstlov" i Kinnvallsjösätra. Den här gången spenderades det tillsammans med mamma, Elina, Elis och pappa som kom upp efter ett par dagar. Vi hade fantastiskt höstväder, strålande varm sol och en färgprakt utan motstycke. 

Mycket god mat och fika, promenad  både på vägar och i skog och myr, vila, prat. Det enda jag saknade var att kunna ge mig ut på terränglöpning i det fantastiska landskapet. Men det blir tid för det också, sen! 

 Elina tog gravidbilder på mig med sin systemkamera. De här bilderna är tagna med telefonen.

Dagen idag

Dagen idag, en omtumlande dag! Dagen idag är en märkvärdig sak, tänk evighet fram och evighet bak. Känslan att stänga av jobbtelefon, dator och slå igen dörren bakom sig för att vara ledig i mer än ett år är... ofattbar. 

Och att jag nu slutar jobbet betyder ju även att det närmar sig. Även om jag troligtvis blir ledig ganska många veckor först. Såpass många veckor att en del höjt på ögonbrynen Va!? Ska du vara ledig en hel månad innan? Själv jobbade jag till fredagen och födde på söndagen... Ja, vad säger man? Trist för dig att du inte unnade dig ledigt? Men de allra, allra flesta tycker såklart att det är helt rätt. Och det är rätt, för mig.

 6:30 möttes jag och mamma i  morse och gick en promenad.

Strax före 08:00 gick jag iväg till jobbet med en kasse full med fika, hembakta frallor, ost, smör, grönsaker och marmelad.

Dagen blev ganska intensiv, det var mycket jag ville få klart men när jag till slut checkade ut kände jag mig så nöjd med det arbete jag gjort. Särskilt det jag gjort sista veckorna. Jag har utifrån ganska dåliga förutsättningar, t.ex. ingen utsedd person att "lämna över till", gjort allt jag kunnat för att lämna allt så planerat och välordnat som möjligt.

 JW mötte upp mig när jag med visst vemod sagt hejdå till de fina kollegor som gjort det roligt att gå till jobbet. I cykelkorgen låg ett stort, fint, rosa paket!

Sen firade vi med fika på balkongen, jag med kaffe och kaka, JW med chips och öl!

Nu väntar en helg med mycket mys, bl.a. med Axel 1.5 månad som är i Leksand för första gången! Det kommer nog att ta ett tag innan jag förstår att jag inte ska tillbaka till jobbet på länge... nästa vecka åker vi till stugan och det blir underbart, jag längtar dit så mycket!

Ett år senare

Den 2 september 2012 sprang jag Niotolvan runt Lima, Krökbacken, Vargnäs, Lycka, Tibble och hem. Lidingöloppet närmade sig med stormsteg och jag hade störts av ont i vaden under halva sommaren och hösten. Just denna kväll sprang jag utan värk och kände mig stark.

Exakt ett år senare, samma klockslag, likadant väder, cyklar jag samma tur på min rosa damcykel. Jag känner mig inte asball när jag motionscyklar på en damcykel, men ut ville jag, ha frisk luft och låta benen röra sig. Jag cyklade en sväng på cirka 11 km i makligt tempo.

Augusti summerar jag till drygt 17 timmars "träning". Det är skapligt för att vara på smällen i vecka 31-35, men samtidigt känns det som jag tränar väldigt måttligt. Av de 17 timmarna är ett antal timmar promenad, visserligen iförd träningskläder och löparskor, men ändå, promenad. Något jag alltid haft svårt att se som träning. Just nu fyller promenerandet dock en viktig roll.

Överlag har jag nog tränat mindre som gravid, än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag har ju mått bra hela tiden (peppar peppar) men tröttheten har påverkat mig mycket mer än jag anat. Och det är ju helt okej, såklart. Nu jobbar jag bara tre dagar till och sen hoppas jag få mer ork. Kanske kommer jag inte direkt skruva upp träningen under graviditetens sista veckor, men ork att promenera, styrketräna och koka äppelmos. Och träna avslappning och läsa på om förlossning, något jag känner mig väldigt oförberedd inför...

Bulleformen och morotskaka

Igår avklarade jag ett bra pass på gymmet, biceps, axlar och rygg. Det var kul, men är samtidigt nedslående hur svag jag blivit av att inte köra maxstyrka på länge. Kroppen både känns och ser annorlunda ut. Ibland kan jag sakna det starka och mer muskulösa, när jag nu har formen av en bulle. Samtidigt så önskar jag inget annat än att vara precis såhär, just nu!

Efter jobbet idag sved ögonen av trötthet och jag lyckades näppeligen hålla mig vaken över middagen. Både jag och sambon somnade och sov middag i säkert 45 minuter... det gjorde gott, och det gjorde även den 5 km raska promenaden med Annika. Det var härligt höstigt ute och vi hann avhandla en hel del. Men mycket mer finns, tur att hon nu bor i Leksand! Så kul med unga, drivna människor som väljer att flytta hit!

Jag ser något där nere... kan det vara mina fötter?

Jag och Annika 

Nu väntar en bit morotskaka på mig... åh, det har jag glatt mig åt hela dagen! 

Orken

Min ork är verkligen en annan nu. Mindre.

Efter en intensiv arbetsdag och över två timmars föräldragrupp är jag ganska trött. Jag önskar jag skulle orka träna i kväll, men en programpunkt per kväll räcker mer än nog. I kväll orkar jag inte både föräldragrupp och träning, till exempel.

Det känns så ofantligt skönt att snart sluta jobba! Då får jag mer tid att vila och mer tid att vara pigg.

Tar på krafterna! 

Svämmar över

Idag började Gustaf första klass. I söndags fyllde Embla två år. Idag fyller Odin 5 år. När jag sprang ut och gav Elis en snabb puss idag, fick jag ett kluckande skratt som svar.

Det får mitt hjärta att liksom svämma över.

Om man älskar sina syskonbarn så, hur mycket ska man inte då älska sitt eget barn? Tanken är svindlande. 

Det finns ingenting jag längtar mer efter, än att få hålla mitt barn i famnen. 

Och på tal om träningspass att längta efter, finns det ingen pass jag längtar mer efter än att ta en barnvagnspromenad med vårt barn.

Torsdagar är bra dagar

Efter en optimal uppladdning - blåbärspaj, kaffe och bäbisprat - så gav jag mig ut på landsvägshojen. Mitt sällskap fick förhinder men jag cyklade ändå. Det känns fortfarande riktigt bra att cykla även om jag blir väldigt flåsig i backarna upp mot Hästberg. 

 Ingen färgglad ballong - men en vecka 33-mage! Nu är över 80 % av graviditeten avverkad, det känns smått overkligt.

 Jag tog på pulsband för en gångs skull, det var kul att se om pulsen var annorlunda (högre) nu som höggravid. Och det är den? Jag har visserligen hemskt dålig koll på puls... 151 i medelpuls var inte så farligt, men maxpuls 175 är riktigt högt för en cykeltur och jag såg att många gånger var pulsen över 170. Att medelpulsen inte blev högre beror på att under rullpartierna blir pulsen riktigt låg. Enligt klockan gjorde jag av med över 800 kalorier. Det lät också ganska mycket för ett cykelpass på 1.12 timme? Men i kombination med gravid också så är det bara att äta allt jag kan i kväll för att inte gå back.

Det är så vackert när man cyklar in i Rälta och åkerlandskapen breder ut sig! Men nästan ännu vackrare är faktiskt vyn när man kommer söderifrån och rullar in i Yttermo. Åh, där skulle jag gärna bo! Kanske i det gula villa Villekulla-huset?

Drabbad av boabacillen

Det här att "boa" alltså... Är jag drabbad av det? I frysen finns både bär, hemkokt marmelad och sylt. Jag har under senaste veckorna besökt fler loppisar än vad jag gjort på flera år. Idag köpte jag bland annat de stora, bruna "apoteksflaskorna" på bilden. En knallröd retrofåtölj lockar också....

Det är tur att jag inte ska jobba så vidare värst länge till! Det finns mycket jag vill hinna göra veckorna före Kotten kommer. Fylla frysen proppfull, göra fint i alla rum hemma och mycket annat. JW verkar också vara drabbad av boabacillen och protesterar inte alltför mycket mot alla projekt utan verkar rentav inspirerad han också.