FARTFYLLD: personligt

Visar inlägg med etikett personligt. Visa alla inlägg

tisdag 1 december 2015

Minnen i adventstider

Ända sedan mitt och JWs första år tillsammans, har vi besökt Motala och hans farföräldrar i december månad. Ofta den andra advent. Med åren blev det en självklarhet att vi skulle ses den helgen. Nu gick Bernt bort i februari i år, och vi saknar honom så mycket. Nu i adventstider tänker jag särskilt mycket på Bernt och våra underbara vistelser på Järnringen i Motala. Inte bara i advent, utan alla tidpunkter på året... vårhelger med blåsippevandringar, valborgsmässoaftnar, semesterveckor på sommaren.

Att ut och springa hörde liksom till! Bernt var ju gammal storlöpare, och alltid nyfiken på våra löprundor. Någon gång när vi sprang intervaller nere på IP kom han dit och kollade. Vi var ju även med på Baltzarloppet några gånger. Ett annat roligt minne från en just adventshelg, var när Bernt ville att han och jag skulle kolla på triathletgymnasiets träningstävling i löpning. Helt plötsligt satt vi två i en fullproppad bil med coacher från skolan, på väg ut på vischan någonstans... saker som hände med den supersociale Bernt som kände allt och alla!

Och så fick vi alltid Bernts goda saffransbullar. Helt ärligt tycker jag lussebullar är en väldigt torr kopia i jämförelse... På kvällarna lagade jag och JW mat, ibland hade vi med oss en god älgstek som vi åt med potatisgratäng. Sen åt vi choklad, såg på tv och spelade kort och det var sådär fullkomligt avslappnat som det bara kan bli när man är hemma hos sina riktigt nära och kära.

Den här bilden är från första året, 2009. Vi fikar nere på Motormuseumet.

Kära lilla hus! Så många fina minnen!

Nu har vi givetvis inte varit till Motala för sista gången, men det känns ändå både sorgligt och fint att tänka på alla minnena från våra vistelser på Järnringen.

torsdag 26 november 2015

Never ending höst

Den här hösten alltså... den har verkligen frestat på! Förskoleinskolningen som nu pågått en sådär 3.5 månad, känns det som. Fortfarande kan Knut vara helt tröstlös på morgonen när jag lämnar honom. Emellanåt går det riktigt bra, han springer iväg in till en spännande leksak innan jag ens gått. Men så är det tyvärr inte alla dagar.

Och en lång förkylning och en tappad form. Jag började ju "så stort" att träna crossfit vilket var jättekul. Tyvärr kände jag att jag inte riktigt hade tiden som krävdes, det blev bara 1-2 pass i veckan som bäst och resterande pass löpning. Skulle jag kommit in i det på riktigt och lärt mig fler tekniska övningar, så skulle jag behövt träna crossfit åtminstone 3 gånger i veckan.

JW har jobbat mycket och ofta långa dagar, och då han pendlar så blir det jag som både lämnar och hämtar på förskolan. Det är inget jag vill slippa, men sista timmen på jobbet sitter jag på nålar när jag vet att jag vill hämta hem Knut så snabbt som möjligt. Inte för att han har det dåligt när han väl är där, tvärtom. Det är mer en inre stress jag inte rår på. JW kommer ofta hem mellan fem halv sex, och åker klockan 7.00 på morgonen. På kvällen har ofta en av oss en aktivitet, som tennis, löpning, crossfit, hockey eller annat... så vi går om varandra mycket. Ja, det var dagens utläggning och förklaring på min känsla. Jag tror även att oron över samhällsutveckling, lidande människor på flykt, terror och krig lägger sig som ett filter över allting.

I morgon är det äntligen dags för adventspyssel, en helig dag, en ledig fredag vigd åt detta. Tillsammans med min lille pojke numer, så det mesta måste göras klart kvällstid när han sover då han inte är så road av att städa och hänga upp julgardiner.

Och redan onsdag den 16 december går jag på jullov, 2.5 vecka ledigt väntar då. Jag längtar så.

måndag 26 oktober 2015

Den här hösten

Jag sitter och pustar ut efter att ha organiserat vårt första barnkalas idag! Knut bjöd in några grannbarn som alla är flera år äldre än honom, men som han avgudar. De är så fina med honom och deras föräldrar har berättat att de låtsas att Knut är deras lillebror.

I söndags var det också kalas för mor- och farföräldrar (där är bilderna tagna). Våra kalas blev ju uppskjutna pga. sjukdom förra veckan.

Jag känner mig sliten men tänker att det inte beror på att jag är av klent virke, utan att hösten varit utmattande. Framför allt har det varit mycket att fundera på kring förskoleinskolningen, som inte gått så enkelt som vi hoppats. Fast jag hade aldrig förväntat mig att det skulle bli "lätt", Knut har alltid haft ett visst mått seperatationsångest och är ganska mammig och pappig.

Det har varit tungt att dag på dag lämna ett gråtande och skrikande barn. Kommentarer från andra föräldrar om hur lätt det gick för dem att skola in har jag hört många gånger... som att den informationen hjälper eller stöttar oss. Jag tror heller inte att inskolningens framgång beror på hur tryggt barnet är eller hur väl man lyckats som förälder... det finns alla sorter. Knut har till exempel alltid varit väldigt social och gladlynt, kelig och gosig. Och han gillar inte att säga hejdå.

Idag när jag hämtade honom var han så glad och då de precis skulle sätta sig och måla kottar, ville han inte åka hem utan ville att vi skulle måla tillsammans. Så det gjorde vi. Sen vinkade vi hejdå och cyklade hem.

Jag har också sagt upp mig och börjar ett nygammalt jobb efter nyår som handläggare för ensamkommande barn. Detta har jag våndats inför, vridit och vänt på, men ändå kommit fram till ett beslut som känns rätt. Så det har varit en höst med mycket grubblande kan man säga...

lördag 28 februari 2015

Två månader som känns som ett år

Det var snart 2 månader sedan jag började jobba, men det känns som jag jobbat mycket längre än så. För inte kan väl så mycket ha hänt på mindre än 2 månader?

Inledningen av vårt år har inte varit den allra bästa. JW har varit sjuk flera gånger, bl.a. åkte han på "riktig influensa" med feber och migränliknande huvudvärk dag efter dag. Knut har också varit krasslig någon gång, men tack och lov klarade både jag och Knut oss ifrån influensan. Vi har startar upp löpgrupperna igen, förra onsdagen var vi 21 tjejer! På måndag startar Påskutmaningen 2015 och vi har även bestämt vilket projekt vi ska samarbeta med 2015. Läs mer på Facebook-sidan, gilla XBASE Limsjön Marathon.

Jag har kommit igång i jobbet och det går ganska bra. Och vi har skaffat katt! Rönnberg har flyttat hem till oss och blivit en i vår familj, det känns så roligt. Knut älskar honom.

Den 1 februari gick farfar Bernt bort. Det är en stor förlust för oss och han fattas oss så. Underbara, fantastiska Bernt. Denna veckan var vi ner till Motala på hans begravning.

Peta i munnen är kul!

Sportlovsdag i Leksboda!

Odin, näste Johan Olsson?

Elis, stora killen! Snart 2 år! Han har börjat förskola.

Knut har en viss förmåga att helt plötsligt bara pinna iväg någonstans...

Lek i Stadsparken i Motala.

Och lördagseftermiddag i Östanhol.

torsdag 21 augusti 2014

39 vykort från sommaren som gick

Sommaren är nästan slut, så känns det i alla fall nu när regnet piskar utanför, termostaten visar +12 grader och rönnbären är röda. Jag tar tillfället i akt att visa upp 39 bilder från sommaren som gick. Det här en sammanfattning i bildform, varsågoda!