Avundsjuk på mig själv

Kan ni någon gång känna att ni blir som "avundsjuka på er själva"? Det har jag känt på slutet, att jag är liksom avundsjuk på mitt tidigare jag som var betydligt snabbare, starkare och uthålligare.

Nuförtiden känner jag mig ofta halvnöjd, eller ganska missnöjd, med den träning som blir av. Men någonstans handlar det om orealistiskt uppställda mål. Jag kikar i backspegeln hela tiden, och jämför mig med mitt tidigare jag. Som hade ett helt annat fokus, ett helt annat driv och tid för träning och tävling.

Visst skulle det kanske finnas mer tid, men mitt fokus är ett annat just nu. Jag vill inte knapra på mina timmar sömn och kliva upp klockan halv fem, och tiden med Knut är jag rädd om. Särskilt nu när han går på förskola, så vill jag helst inte träna på den tiden han är hemma och vaken. Så träning blir det mest sena kvällar och helger.

Och varför ska jag vara missnöjd för? Det är orättvist att jämföra sig med den jag var 2009-2013. Det är väl bättre att vara nöjd med det som blir, än missnöjd med som inte blir? Jag kommer inte att vara i mitt livs form och mamma till en tvååring samtidigt. Det finns det andra som är och jag beundrar dem, men jag är inte dem. Jag hoppas att den dag han är större, kan jag öka min träningsmängd igen och kanske bli en grymt vältränad, stark och snabb fyrtioplussare? I många uthållighetssporter peakar man ju sent...

Och kanske kan jag hitta motivation då genom att kika bakåt, istället för att se det som en källa till missnöje och avundsjuka idag.

Ett av mina bästa skidlopp, Intersportloppet 2013. Då var jag faktiskt gravid i de första veckorna utan att veta om det.

Backintervaller.

 

Men fortfarande så kan tanten och småbarnsmorsan glänsa till ibland... i söndags kväll klockan halv åtta, fast egentligen var ju klockan halv nio, övervann jag latmasken och tog mig ut på en tur. Det var ruggigt, kallt och kolsvart. Snabbdistans! tänkte jag. Snabbt avklarat, effektiv träning. 5 km. Kan jag klara det under 25 minuter på ett spontant träningspass? Första kilometrarna gjorde ont i luftrören och andningen, luften var iskall och jag inte uppvärmd. Men fötterna trummade snabbt. Jag såg på klockan att jag sprang i under 5 minuters-tempo.

 

I de mer kuperade avsnitten blev hastigheten lägre. Efter drygt 4 km sprang jag in på Skolvägen - G:A Siljansnäsvägen. Jag såg att om jag krigar på, fixar jag det. Och jag stannade klockan på drygt 5 km och tid ca 24.55. Det går om en vill, ibland!

Söndagshej

Han ser oskyldig ut men på nätterna.... 

En liten hälsning på söndagskvällen...

Vi har haft en fin helg med bl.a. fika med föräldragruppen i fredags (sju underbara bäbisar som låg på rad och blev fotograferade, en fantastisk syn) firande av Alla Hjärtans Dag och Knut Valentins namnsdag, och en riktigt loj lördag. Vår pojke har börjat äta varannan timme nätterna igenom vilket gör mig riktigt slut. Så i lördags ställde jag in det jag planerat, vilket jag har väldigt svårt för, och var mest bara hemma. Sambon sprang två mil i snöstormen och vi följde med honom och fikade på konditori efteråt. Många fantastiska prestationer i skidspåren på OS har jag njutit av.

Idag har jag och mamma åkt längdskidor. Det var svettigt i de regnvåta spåren... och jag är galet svag framför allt i bålen. Magmusklerna känns inte bara separerade, utan totalt bortblåsta. Stakåkningen går inget vidare, alltså! Nu har vi, eller JW snarare, lyckats få Knut att somna om en gång utan amning. Det känner vi oss nöjda med. Hur natten blir kan man aldrig veta...

Skidåkaren

Njuter nu av långa barnvagnspromenader nästan varje dag!

Den här tiden på året börjar jag titta väderrapporterna maniskt. Är det snö på väg? Jag avundas de som bor i Östersund, Kiruna och Bruksvallarna som redan kan åka skidor. Den här tiden på året brukar jag spendera många timmar i gymmet, för att stärka upp skidåkarkroppen. Att vara stark i överkroppen och bålen tycker jag är A och O för att lyckas i spåret.

Längdskidåkning har kommit att bli "min" idrott. Den jag lagt ner mest tid och resurser på, den där jag nått längst och presterat bäst. I år är det annorlunda! Jag har inte tittat på en väderrapport på länge. Jag vet inte hur mycket skidor jag kommer kunna åka i vinter, jag tippar att det kommer att bli mer springande och gymmande då det är mer lättillgängligt och "snabbt gjort", du behöver inte valla skidor, ta dig iväg till ett spår osv.

Men jag hoppas ändå i mitt skidåkarhjärta att få ett antal pass även säsongen 13-14. Några kvällar i hårda spår i Källan, någon solskenstur på Granberget. För den här tiden på året tickar ändå igång någonting i mig. Längtan till att få sätta på sig pjäxorna, knäppa på skidorna och staka iväg...

Träningspassen jag längtar efter

När jag cyklar runt Limsjön på min rosa damcykel (vad gör man inte...) drabbas jag av en våldsam längtan till löpning. Limsjön är verkligen löpning för mig. Det finns många träningspass jag längtar efter att så småningom kunna genomföra!

Upplevelselöpning till Åsledstoppen
Jag och brorsan springer upp till Åsledstoppen. Fysiskt utmanande, en upplevelse för både kropp och själv, en viss björnrädsla, belöningen när man når toppen och den vidunderliga utsikten breder ut sig.

Medelhårt distanspass
Ett pass på 12-15 km där jag varken springer långpasslångsamt eller snabbt. Utmanande, särskilt om passet är upp emot 15 km och jag försöker hålla skapligt tempo. Sista kilometrarna är kroppen trött men ändå stark.

Stakpass på Granberget
Ett längre stakpass i hårda spår på Granberget. Drygt 30 km där jag stakar majoriteten av passet i isiga och hårda spår. Det får gärna vara ganska kallt ute, så det är tomt på folk i spåret. Bålen och armarna får jobba ordentligt och belöningen efteråt, att efter en dusch sitta varm i soffan och fika, är enorm.

Tungt gympass
Ett pass där tung styrka står i fokus och jag verkligen pressar musklerna. Bänkpress såklart, även brutalbänk, kanske ett battle i armhävningar eller plankan. Efteråt är armarna så trötta att jag inte orkar tvätta håret.

Backintervaller på Hägergatan
Uppvärmning runt Lima by, och därefter ett antal intervaller uppför Hägergatan. Gärna en kolsvart, fuktig kväll i slutet av hösten där resten av Leksands befolkning är på hemmamatch i hockey. Det känns som att springa i en spökstad, luften är frisk och syrerik och backen älskar mig och jag den.

400 m-intervaller på Siljansvallen
Gärna tillsammans med lillasyster eller någon annan. Det är varmt ute och blåsten piskar lövkronorna runt vallen. Tartanen är mjuk och fjädrande och vi pressar oss, springer snabbt!

Solskensåkning till Vålbrändan
Tillsammans med min JW och kafferyggsäcken stakar vi, om det går, minst en vända till Vålbrändan och fikar i solen lutade mot en timmervägg.

Höstlöpning runt Limsjön
Såklart höstlöpning runt Limsjön, där stigen doftar barr och våta löv, luften är lätt att andas och steget är lätt. Antingen ett enda varv där jag förhoppningsvis kan hålla bra tempo, eller flera varv i ett långpass.

Långpasslöpning runt Leksand
Ett riktigt njutpass i lågfart där jag kommer långt och ser mycket. Mot slutet av passet är jag helt tömd i alla reserver och känslan är så ofattbar skön, utrensad och ren i både ben och huvud.

Kuperat skidpass i Källan
Flera varv i hårda spår i Källan, där jag springer uppåt med bra fäste och susar nerför. Fort ska det gå! Och det får gärna vara riktigt kallt ute.

 Att cykla bakom andra som springer är trevligt, men inte riktigt samma sak...

Gravidträning so far

Jag var nygravid mitt i skidsäsongen. Seedad till led 1 i Tjejvasan och hade gjort mitt bästa skidlopp någonsin på Intersportloppet, men blev så ofantligt trött... Motivationen sjönk som en sten när jag insåg att jag skulle få starta i led 1, men inte kunna åka så som jag ville. Därför blev det bara en skidtävling under hela säsongen. Att åka Vasaloppet kändes aldrig ens som ett alternativ, jag varken orkade eller ville pressa mig i så många timmar och mil. 

Tröttheten under de första tre månaderna var av ett annat slag än jag kunnat föreställa mig. Ofta var jag helt färdig efter en arbetsdag, och även om jag visste att träning ger energi så tog jag mig inte alltid över trött-tröskeln. Många kvällar låg jag bara hemma i soffan. 

De första månaderna fungerade det bra att springa, även om jag tyckte att jag snabbt blev flåsig och trött. På Limsjön marathon sprang jag sista springturen utan inslag av promenad, då var jag i vecka 20. Jag har gått över till promenader (powerwalk, men har svårt för det ordet) och jag har även gått stavgång. 

När jag väl fick tummen ur och bytte från landsvägspedalerna som skon sitter fast i, till ett par vanliga trampor så började jag cykla. Och det var riktigt härligt! Nu är cyklingen det som fungerar bäst. Jag hoppas verkligen kunna hålla igång med cyklingen länge ännu. Det blir inga långpass och inga tempopass, men distanspass på cirka 90 minuter fungerar bra och på kuperade vägar kan jag ta ut mig och bli trött. 

Styrketräning vill jag verkligen försöka hålla i, men det har inte blivit så ofta som jag "borde". Jag kom till insikt härom dagen, att styrkepassen inte behöver vara en viss längd för att vara bra. Jag kan faktiskt gå dit och köra 30 minuter, eller 50 som idag. Jag kan sluta medan det fortfarande är kul och inte känna att jag ska vara där i minst en timme. 

Min totala träningsmängd under de första 27 veckorna ligger på knappt hälften av vad det var innan. Jag tränar i snitt cirka 3 ggr i veckan, mot 6 ggr i veckan före graviditet. 

Träningen är mitt stora fritidsintresse och min passion, och ibland blir jag så trött på folks, särskilt i välmening, kommentarer. Särskilt när det gäller hur jag kommer kunna träna "efter förlossning". Jag är väldigt ödmjuk inför att jag inte har en aning om hur förlossning eller återstående graviditet kommer arta sig. Just nu är jag en frisk gravid kvinna. Men att jag inte skulle vilja träna eller ha min aktiva livsstil efter att jag fått barn har jag svårt att tänka mig. Mycket handlar om, tror jag, att folk tror att träning kommer kännas oviktigt för mig sen. Och det kanske inte kommer kännas lika viktigt, det vet jag inte. Men att jag helt plötsligt skulle tappa detta intresse? Det är ju som att en väldigt musikintresserad person skulle sluta intressera sig för musik när de fått barn? Jag tror sällan de får sådana kommentarer. 

Just nu är jag gravid i vecka 27 och jag hoppas och önskar att jag får fortsätta vara frisk och må bra. Och att jag kan träna på med framför allt cykling, styrketräning och simning i många veckor till! 

Styrketräning i vecka 27. 

Påsken i ett äggskal

Trots att viktiga personer saknades av olika skäl (som nyfödda bäbisar och kvalseriehockey) så hade vi en kolossalt trevlig påsk! Det var strålande solsken, fräknar på näsan och solsvedd hud, kolbulla över öppen eld, skattjakt efter påskägg, isiga mil i längdskidspåret och värkande stakåkningsmuskler, glada små påskkärringar, tidiga morgnar och tidiga kvällar, goda middagar och många skratt. Påsken i ett äggskal, om man vill vara lite lustig.

Vasaloppssöndag i soffan

För första året på tre år såg vi Vasaloppet från soffan! För två år sen var jag supporter åt JW, för ett år sedan åkte jag själv. Efter senaste veckans magsjuka var jag ändå ganska glad att jag inte längre var anmäld till årets lopp... Det var en mysig förmiddag i soffan, även om jag har svårt att sitta inne timme efter timme när solen strålar ute. 

Efter målgång och vinst (norrmännen...) for vi till Leksboda och blev bjudna på söndagslunch, pappas lasagne! Vi tittade även på 5-milen på VM. Jag och pappa satt och hoppade i soffan, nervöst men så underbart när det gick hela vägen till guld! En promenad orkade vi också med. 

Nu hoppas jag att det är slut på sjukdomar och att jag kan träna från och med i morgon. På ett sätt var det bra att vila denna vecka, då jag föll olyckligt på isen under ett löppass i måndags och slog knäet. Nu är knäet nästan återhämtat, så jag hoppas på härlig vårlöpning i veckan! 

Den obligatoriska - jag har faktiskt också åkt Vasaloppet - bilden! Bilden tagen i Mångsbodarna.

Tjejvasan 2013 som supporter

Andra året på rad som jag inte startar Tjejvasan. I år var jag i alla fall där, på plats, och insöp den fantastiska stämningen. Jag älskar Tjejvasan! Det är ett lopp det inte går att låta bli att älska. 7:45 blev jag upphämtad för vidare färd mot Oxberg. Picknickkorgen var packad (av pappa) och vi hade en härlig dag framför oss.

 Mamma var peppad innan start, lugn men med fjärilar i magen, precis som det ska vara! Hon har åkt Tjejvasan 5 gånger tidigare, men för ganska många år sedan. Sista åren har hon inte åkt så väldigt mycket skidor, men tränat mycket annat. Mycket Friskis&Svettis, styrketräning, workout - hur långt skulle det räcka i skidspåret? En dröm var att nå under 3 timmars gränsen, något hon inte gjort tidigare. Jag och pappa var inställda på superpeppning för att få henne att göra det hon nästan inte själv trodde på...

Första kontrollen vi stannade till på var Hökberg. Där insåg vi att många, väldigt många led av bakhalt. Det hade blivit ett sent väderomslag och termometern visade på nästan tre plusgrader. Vi blev oroliga för mammas skidor, hade hon heller inget fäste? Men vi hade inte behövt oroa oss. När mamma kom till Hökberg var hon tacksam över sitt härliga glid, och tyckte bettet under var okej. Stanna och fika fick hon inte göra, jag uppmanade henne att snabbt åka vidare för att inte förlora tid...

Nästa gång vi träffade henne var i Läde, mellan Hökberg och Eldris. Nu sprang jag med henne en bit efter spåret och hejade, och talade om att chansen fanns att gå under 3 timmar men hon var tvungen att fortsätta stå på! Det var härligt att se hennes kämpaglöd och aldrig ett ord om att det var jobbigt, eländigt eller tungt att åka.

När vi väl kom fram till Mora fick vi ett sms från hemmasupportrarna, som skrev att efter Eldris var måltiden beräknad till 2.52!

 Och vi behövde inte vänta länge vid målet innan vi fick syn på henne. Med starka staktag och ett leende tog hon sig över mållinjen på 2.50.14!

Så stolt och så imponerad är jag över min mamma! Så stark vill jag också vara om 30 år!

Det kändes aldrig särskilt tungt att inte få åka loppet själv, fast visst grämer det mig litegrann att de två år jag inte startat nu (2012, 2013) har varit jättefina år med snabba åktider. Jag undrar om jag nu, startande i led 1, hade kunnat slå min tidigare bästa placering 274 och kommit under 2 timmars gränsen. Den som åkte på motsvarande placering i år, och förra året, var en bra bit under 2 timmar.

Men vad tjänar det till att tänka så, egentligen. Det blir bara spekulationer. Förhoppningsvis kommer jag fortsätta utvecklas som skidåkare i många år till.

Och jag slås av att jag verkligen älskar att vara supporter åt andra på lopp! Båda att heja fram de jag känner och försöka tänka, vad går hon igång på? Vad ska jag säga och ropa för att få henne att plocka fram den extra reserven? Hur kan jag serva på bästa sätt? Nervositeten är nästan lika stor som när jag kör själv, och även glädjen när det går bra, eller misströstan när det inte gått bra. Att heja på okända är också roligt, att försöka säga saker som gör att de får en liten, liten skjuts framåt och drar på munnen.

Sålt var det här

Nu har jag sålt Vasaloppsplatsen. Det är lite småsorgligt, jag längtade så mycket innan säsongen och var laddad till tusen, men nu blev den här skidsäsongen stolpe ut... Det började ganska bra och visst har jag åkt ganska mycket, 60 mil ungefär. Tyvärr har passen med glädje och lätthet varit få och sista veckorna har det inte blivit många skidpass och framför allt inte tillräckligt långa skidpass.

Trots motflytet blev Intersportloppet en fullträff, och jag kommer fortsätta vara stolt över det loppet och bära med mig att jag är en duktig skidåkare, det är jag. Men inte en stark Vasaloppsåkare detta år, men absolut framtida år! Jag har inte åkt Vasaloppet för sista gången, det kan jag lova.

Stolta skidåkare

Efter en väldigt social vecka med många fikastunder och goda middagar var det skönt att få ordentligt med frisk luft och motion idag. En långpromenad i morse och en skidtur - även det en social sådan - med mina föräldrar.

Det var riktigt glatta spår i Granberget, nollgradigt och dessutom hade jag hade prickat rätt med vallan. Jag kände mig inte riktigt pigg då jag har fått en inflammation i en tand (igen) så åkte och coachade mamma. Jag är så glad att mina föräldrar tränar regelbundet! Att de åker skidor, promenerar och går på gym flera gånger varje vecka! Jag är glad för att jag vill att de ska vara starka och friska, länge! När jag blir 60 vill jag också vara stark, vältränad och inte banga för en lång skidtur eller ett tufft styrkepass på gymmet.

Parallellt med detta vet jag att mina föräldrar njuter av livet, god mat, dryck och fika, och då är det ju extra fiffigt att vara vältränad för att inte riskera ohälsa (vilket ju självklart gäller både 20- och 60-åringar). På lördag ska mamma åka Tjejvasan igen, och pappa pratar om att åka Vasaloppet de närmsta åren. Jag är stolt!

Norsgattuloppet

Idag var det dags för Norsgattuloppet. Mina brorsöner Gustaf och Vincent ställde upp! Det gladde mitt skidåkarhjärta att se att de utvecklats en hel del i skidåkning sedan förra året. Nu gled de riktigt fint på skidorna och höll balansen. 

Efteråt hör det till med korv och blåbärssoppa... Vincent ser inte så munter ut på bilden, men var egentligen glad!

Veckan som gått har varit betydligt bättre än inledningen. Arbete, Alla Hjärtans Dag, varierande träning (skidåkning, spinning, simning, löpning, styrketräning, olika pass var dag!) Det har varit en väldigt bra vecka faktiskt... Och i morgon väntas skidåkning igen, med mamma.

Februaridagar

Hemma igen efter en februarihelg i Kinnvallsjösätra! Där är det precis som det ska vara, samtidigt som det alltid händer oväntade saker... Denna gång hade vi t.ex. inget vatten när vi kom upp! Pappa ordnade med detta. Jag fick även känna mig som en problemlösare, när jag fick iklä mig arbetarkläder och pannlampa och krypa under husgrunden... Min arbetsinsats tog kanske maximalt 3 minuter, men ändå. 

En del skidåkning, ännu mer härlig mat och fika, Melodifestivalen, Gaygalan, ja inte gick det någon nöd på oss precis! Nu är jag laddad inför kommande vecka. 

Startled 1!

Nej, inte i Vasaloppet såklart!

Härom dagen fick jag ett "tecken"... Jag såg på Facebook att Vasaloppet släppte ett 60-tal platser till Tjejvasan som varit full sen länge, till ordinarie pris. Det kändes som att detta talade till mig. Jag lyckades knipa en av platserna. Jag skickade även in seedingresultat från Intersportloppet. Idag ramlade det glada beskedet in i brevlådan - mitt resultat räcker till att få starta i led 1!

Nu växte min motivation ordentligt... Jag vill förtjäna att få starta i främsta ledet! (Det finns även ett led 0, elitled)

Hur blir det med Vasaloppet? Det har jag fortfarande inte bestämt. Men i helgen åker vi till stugan och då blir det åka av! Sen är det bara två veckor kvar till Tjejvasan, nu hoppas jag på friska veckor med bra träning och mycket tempo i benen!

Samma startplats som Intersportloppet (Oxberg) men 14 km kortare lopp!

På lustjakt

Vart är glädjen i min skidåkning? Jag har sökt med ljus och lykta efter den ett tag nu...

Fast förhållandena oftast är skapliga (även om det varit långtifrån en toppvinter) så känner jag mig kusligt omotiverad.

Imorse sken solen från en blå himmel och minusgraderna höll sig runt beskedliga -8, stigande. Ändå kändes det bara jobbigt att packa ihop alla saker och åka till Granberget. Valla skidor, göra i ordning vätskebälte, ordna med kläder och utrustning, in med allt i bilen, åka iväg... Att få stanna hemma och ta en längre löptur kändes betydligt mer lockande.

Väl ute i spåret fungerade det okej, även om jag tycker pulsen är för hög. Jag hade planerat att åka ett långt pass, men klarade bara av att åka drygt 23 km. När jag åkte hem, svettig och röd i ansiktet, var det med en känsla av misslyckad.

Jag ligger hyfsat till i milantal, får jag vara frisk i februari är inte det problemet. Det är mer motivationen som saknas.

Varför är det så? Jag har ju längtat så efter skidåkningen. Kanske har jag tappat bort glädjen i stressen efter att samla så många mil som möjligt och få en bra form inför tävlingar. Det är femte vintern jag tränar inför skidtävlingar och jag har utvecklats mycket varje säsong.

Jag tror även att det hade varit bra med ett mer seriöst träningsprogram, kanske skulle jag bett om hjälp eller köpt ett träningsschema anpassat för mig. Om jag haft en struktur att hålla mig till och fått en större variation i passen tänker jag att motivationen blivit större.

Tränings/sparringkompisar hade också varit en motivationshöjare. Nu åker jag 99 % av passen ensam. Det är helt okej när jag väl är i spåret, men resorna till och från spåret, fikapauserna osv. blir roligare om man är flera... Tidigare år har jag åkt mer tillsammans med andra, som också tränat inför lopp.  

Jag saknar annan träning, enkelheten i löpning t.ex. För säga vad man vill, men skidåkning är omständligt! Det är en riktig materialsport, och väder och vind påverkar betydligt mer än vid löpning. Men framför allt saknar jag lusten.

Så, vad ska jag nu göra? Jag är ju liksom anmäld till ett visst lopp... Ett lopp som känns ungefär 45 km för långt i dagsläget. Jag tänker inte bestämma mig idag, men snart måste jag bestämma mig. Ska jag försöka satsa på några, eller något, annat lopp istället? Åka mindre skidor och träna mer annat även om det blir på bekostnad av den totala milmängden?

De närmsta veckorna får utvisa detta.

Och ursäkta den något pretentiösa tonen... Det är ju ingen världskatastrof det handlar om.

Olika målbilder

Att jobba med målbilder tycker jag är bra. Eliten kanske drömmer om pallen och ädla medaljer... Inte jag. Under dagens isande kalla pass på Motorbanan i Rättvik tänkte jag mycket på att få komma hem, sätta på mig den inte så snygga (förlåt Andreas) men ack så sköna ulliga lila tröjan och lägga mig under filten.

Idag var det -6 och vind. Jag frös mycket mer än jag gjorde när det var -18 och vindstilla. Fösta 18 km åkte jag tillsammans med vänner, vi pratade bort tiden. Jag tog en kaffe och smörgås innan jag fortsatte 18 km till. Det blev totalt drygt 35 km med ren stakträning. Skönt  med variation och åka i ett annat spår, flackare spår än detta är svårt att hitta och jag hoppas det blir fler turer dit i vinter.

Nu ska jag bara försöka samla kraft att lämna soffan för att ta itu med tvätt och matlagning innan min man kommer hem.

Lördagsnöjen

Efter morgonens totalt misslyckade skidpass i Granberget, som blev en fjärdedel så långt som önskat, så är Vasaloppsplatsen billig... Det var ingenting som fungerande och jag lade ner, och åkte hem till ett efterlängtat gäng i Leksboda iställlet. Jag hoppas på en bättre tur i spåren i morgon... 

 Odin och jag hade så mycket kul hela eftermiddagen!

 Och vi åt alldeles perfekt disponerade semlor från Siljans konditori.

Tre rådjur åt knäckebröd, som Malin lagt ut, i trädgården. På bilden ser det ut som det är jättelångt bort, men det är bara ett tiotal meter.

På lördagskvällen storhandlade jag på Hemköp. Så skönt, riktig kvalitetstid faktiskt! Inte mycket folk och nu har vi handlat så vi klarar oss till mars, nästan.

Kylslaget

Före....                                                                                        ...och efter skidåkning i -20!

Igår behövde man inte trängas i spåret... och av det manliga könet såg man inte röken (tack och lov ser man inte manliga kön särskilt ofta i spåret, blottare betackar jag mig för)!

Det var bara jag och en annan tjej som var där. Tuffa tjejer som inte viker undan för -20. Fast visst är det tröttsamt, nu har det varit runt -20 hela veckan. Frånsett fötterna är jag inte så besvärad av kylan och spåren har varit fina, men det frestar på luftrören såklart.

Som mina kloka bloggläsare skrev, det är bara att bryta ihop och komma igen. Att harma över orättvisa seedingregler osv. leder ingenstans. Jag kommer troligen att köra något mer lopp och hoppas på mer tur, och sämre startfält, då. Mitt lopp är jag fortfarande nöjd med - det måste jag vara.

På era frågor om det är stor skillnad på led 6 och 7, det vet jag inte. Inför starten 2012 verkade det betydligt mer trångt i led 7, men jag har ju inte startat i det ledet någon gång så jag vet inte. Startgrupperna blir större ju längre bak i ledet man står, tror jag.

I helgen är jag gräsänka, jag planerar att åka en hel del skidor och äta semlor!